När jag var liten och spenderade en del av somrar hos mormor, nämnde hon vid ett tillfälle att det fanns blåbärsskogar precis utanför hennes radhus. Hon uppmanade mig att springa in i skogen och plocka blåbär istället för att bara sitta och leka hemma. Jag lydde hennes råd och plockade blåbär. Jag plockade, plockade och plockade. Och varje sommar under de kommande åren när jag åkte till henne plockade jag extremt mycket blåbär och spenderade enormt många timmar i skogen.
Då började de vuxna tycka att jag hade fastnat för mycket och att jag borde syssla med något annat emellanåt. Jag förstod inte vad de menade för mormor hade ju själv uppmanat mig att gå in i skogen förut för att plocka blåbär. ”Jo, men det finns gränser. Hon menade säkert inte att du skulle bli så här besatt av blåbär”, fick jag höra. För tydligen var det inte bra att bara fastna för endast ett intresse, då skulle livet bli alldeles för begränsat. Jag förstod inte varför man inte fick fastna för jag mådde som allra bäst när jag fick koncentrera mig på ett intresse åt gången.
Idag är jag 37 år gammal och vet om att jag mår som bäst när jag får fastna (därmed inte sagt att alla med Aspergers syndrom fungerar som jag). De allra flesta människor tycker att livet blir tråkigt om man fördjupar sig i endast ett intresse, snöar in sig på det och nästan aldrig sysslar med något annat. Många föredrar istället att ha många intressen, variera mellan dessa och att testa nya saker. Men jag vet vad som fungerar för mig: ju färre intressen, desto bättre.
Jag ser hur många fördelar som helst med att bara ha ett fåtal begränsade intressen som man fastnar för, men däremot också en nackdel: om jag av någon anledning måste sluta tillfälligt med något specialintresse så känns det tomt i början. Blåbärsplockning är ju ett intresse som jag verkligen älskar och som ger mig otroligt mycket. Jag plockar fortfarande blåbär regelbundet i enorma mängder trots att det är oktober och bären inte är lika söta längre. Men samtidigt känner jag just nu lite ångest över tanken att blåbärssäsongen håller på att glida mot sitt slut.
Inatt drömde jag en hemsk mardröm: jag såg ut genom fönstret och upptäckte att marken var täckt med snö! Jag grät eftersom den första snön betyder automatiskt samma som blåbärssäsongens slut. Men när jag vaknade i morse och insåg att det bara hade varit en mardröm var jag glad igen. Att det bara hade varit en dröm betydde ju att jag kunde gå in i skogen som vanligt idag och fortsätta plocka blåbär.
Ibland tror andra människor att det inte är bra för mig att vara ”besatt” av blåbärsplockning eftersom jag alltid känner mig lite nedstämd de första dagarna efter blåbärssäsongens slut. Men fördelarna med blåbärsplockning överväger definitivt nackdelarna. Jag vänjer mig nämligen mycket snabbt vid tanken att inte kunna plocka blåbär längre tills blåbärssäsongen börjar igen nästa gång. Ångesten jag känner vid blåbärssäsongens slut är obetydlig jämfört med glädjen jag känner under de 3-4 månader som blåbärssäsongen varar.
Om du har en närstående med Aspergers syndrom som ibland känner ångest över saker som har med specialintressen att göra, behöver det inte betyda att intressena är skadliga. Och när du tänker efter, finns det kanske också oskadliga saker i ditt eget liv som ibland skapar dig viss ångest. Du kanske är lyckligt gift men känner ångest och saknad ett par gånger om året när din partner åker på några veckors affärsresa. Betyder det att det är skadligt för dig att vara gift och att det skulle vara bättre för dig att skiljas? Nej, just det! Du är ju lycklig alla andra dagar om året när din partner är hos dig, vilket överväger nackdelarna.