När självklara saker inte är självklara

Många föräldrar till barn med Aspergers syndrom har berättat för mig att det har varit en stor skillnad på att uppfostra ett deras neurotypiska barn och Asperger-barn. Neurotypiska barn brukar nämligen fungera som de typiska barn gör i samma ålder. Barn med Aspergers syndrom förstår däremot inte alltid saker som är självklara för andra människor, deras hjärnor kanske inte orkat ta in lika mycket information och de kan behöva extramycket tydlighet.

Ibland utvecklas barn med Aspergers syndrom i en helt annan takt än deras jämnåriga. När de är 7 år, kan deras sociala förmåga vara på en 3-årings nivå, men med åldern och erfarenhet kan det hända att deras förståelse för sociala regler utvecklas. Därför kan det hända att vissa barn med Aspergers syndrom börjar först i tonåren förstå saker som var självklara för andra barn redan i 6-årsåldern. Hur barn med Aspergers syndrom utvecklas är individuellt, och vissa har mer svårigheter socialt, andra mindre.

Själv hade jag som barn svårt för att förstå andra människor. Jag förstod överhuvudtaget inte hur människor i den här världen hängde ihop. Jag förstod exempelvis inte att människor inte kunde se likadana ut. Eftersom stenar och stolar ofta såg likadana ut, trodde jag att människor också kunde göra det. Att det skulle förhålla sig annorlunda med människor och att människor var unika föll mig aldrig in. Jag visste inte heller att människor kunde befinna sig på olika ställen. Läkaren på barnavårdscentralen kunde exempelvis i min värld endast befinna sig på mottagningen, ingen annanstans.

När jag var liten, var mina morföräldrar fortfarande i arbetslivet. De bodde i en liten by och jobbade båda på byns apotek. När jag hälsade på mina morföräldrar på somrarna i deras by, hände det ibland att mina morföräldrar behövde jobba, och jag och min mamma gick på apoteket under dagen för att hälsa på dem. Men när vi steg in i apoteket, pratade jag aldrig med dem och behandlade dem som främlingar. Det var för att jag tyckte att mina morföräldrar hängde ihop endast med deras och vårt hem, och i min värld kunde de inte vara någon annanstans än hemma hos oss eller dem. Därför förstod jag inte att dessa människor på apoteket var mina morföräldrar på riktigt utan jag trodde att det var personer som råkade likna dem.

”Men ska du inte ge mormor en kram”, frågade mamma mig ibland. Men nej, det ville jag inte göra. Varför skulle jag krama en främling? Trots att mamma kallade denna kvinna för ”mormor”, förstod jag nämligen inte att kvinnan faktiskt var mormor på riktigt utan jag trodde att det fanns flera personer som hette ”mormor”. Jag hade ju också träffat flera personer som hette ”Anna” och ”Maria”, så varför hade inte flera personer kunnat heta ”mormor”? Att denna mormor på apoteket råkade se ut som min riktiga mormor gjorde hemma var i min värld endast en slump. Och eftersom mormor i min värld hörde ihop med deras eller vårt hem, föll det mig aldrig in att hon skulle kunna vara någon annanstans.

När jag i vuxen ålder berättat för mamma varför jag vägrade krama mormor på apoteket men inte hade något emot att göra det hemma, undrade hon hur det kom sig att jag inte hade förstått att kvinnan på apoteket faktiskt var min mormor. Mamma hade ju trots allt sagt till mig att vi skulle gå på apoteket för att hälsa på mormor och morfar. Men eftersom jag inte visste att människor inte kunde se likadana ut och att man bara hade en enda mormor och morfar, hur hade jag kunnat förstå att jag faktiskt kände dessa människor på apoteket? När jag däremot började utvecklas och jag började förstå mer och mer hur saker hängde ihop, började jag förstå att två människor inte kunde ha likadana ansikten. Jag förstod det bara lite senare än många andra.