Vissa av oss med Aspergers syndrom utvecklas i en annan takt än våra jämnåriga. En sak som tidigare var mycket svårt för mig var att se hur mina vänner förändrades i och med att vi blev äldre. Det som kändes som naturliga förändringar för mina vänner kändes inte lika naturligt för mig: det kändes som att jag alltid var samma Paula som jag hade varit i 15-årsåldern medan mina vänner förändrades mycket när de flyttade hemifrån och började skaffa pojkvänner.
Jag minns hur jag och mina tjejvänner brukade fira högtider ihop. Vid ett tillfälle när vi hade extraroligt sa vi att vi alltid borde fira högtider tillsammans i samma tjejgäng. Jag som tänkte mycket bokstavligt tog det som ett löfte och en garanti att det alltid skulle fortsätta vara på samma sätt som det alltid varit. Mina vänner däremot sa detta förmodligen på skoj och tog för givet att det skulle bli ändring i framtiden när vi skaffade pojkvänner och familj, medan jag på allvar trodde att vi skulle fira högtider tillsammans för resten av våra liv oavsett vad som skulle hända. Jag började se framför mig hur vi fortfarande skulle fira högtider tillsammans när vi var gamla pensionärer.
Åren gick, och jag flyttade till Sverige och gifte mig i ung ålder. Innan jag gifte mig förklarade jag för min man att han skulle få acceptera att jag hade lovat mina tjejvänner i Finland att jag alltid skulle fira högtider med dem och att han inte skulle få följa med eftersom vi skulle vara ett tjejgäng. För mig var det självklart att det som vi sagt för flera år sedan fortfarande gällde för det var i mina ögon ett löfte som jag inte fick bryta bara för att jag hade gift mig och flyttat till ett annat land. Dessutom var det viktigt för mig att saker skulle vara som det alltid varit: det var tryggt, och jag hatade stora förändringar.
När några andra tjejer i tjejgänget började skaffa seriösa pojkvänner, blev min besvikelse stor när jag upptäckte att de antingen började fira högtider med sina pojkvänner eller började ta med sina pojkvänner till vårt firande. I mina ögon var deras beteende obegripligt. Varför ville de ändra på saker och ting? Hade de kanske glömt bort vårt löfte? Tyckte de inte att det blev kaos när allt blev helt annorlunda?
När jag beklagade mig, trodde andra att jag bara var avundsjuk på mina vänners förhållanden och att jag inte ville unna dem tid med sina pojkvänner. Jag förstod ingenting. Varför skulle jag vara vara avundsjuk, jag var ju själv lyckligt gift? Min besvikelse handlade bara om förtvivlan om de stora förändringar jag inte kunde hantera. Nu var saker inte längre som det alltid varit, nu fick jag istället skapa nya rutiner. Det kändes som att hela min tillvaro hade vänts upp och ner.
Min psykolog hjälpte mig att förstå att mina vänner förmodligen bara hade sagt på skoj att vi alltid skulle fira högtider med varandra och att de inte hade sett det som ett bokstavligt löfte. För dem var det självklart att saker skulle förändras när man skaffade pojkvän och gifte sig, medan det allra viktigaste för mig var att hålla fast vid rutinerna och att försöka få de gamla rutinerna att passa in i mitt liv som gift. Trots att jag var över 20 år, ville jag fortsätta leva som jag hade gjort när jag hade varit 15.
Idag har jag accepterat det faktum att jag utvecklas i en annan takt än många andra människor och att andra människor kan vilja ändra på saker och ting oavsett vad de tidigare sagt. Därför får jag inte tolka andra människor bokstavligt utan jag måste alltid vara beredd på att det kan bli förändringar med åren. Denna insikt har underlättat mycket för mig.
28 svar på ”När saker inte längre är som de alltid varit”
Jeg har ikke hatt det akkurat som deg, men jeg blir på stedet hvil på en måte. Jeg blir ikke voksen og mor og gift som de andre. Jeg er bare den lille jenta jeg en gang var. Men jeg er henne i voksen form. Tankene mine er ikke umodne, bare annerledes enn folk flest sine. Og sånn ting er, vil jeg de skal være for bestandig. Samme om de er gode eller dårlige. Kan du kjenne deg igjen?
Jag känner absolut igen mig, så du är definitivt inte ensam! Iofs brukar jag önska förändringar när det gäller dåliga saker, och därför blev det t ex en positiv förändring för mig när jag slutade arbeta 2003 och fick aktivitetsersättning. Men om jag trivs i en situation, ser jag ingen anledning till att ändra på saker. Och det var just därför jag inte förstod varför mina vänner ville ändra på sina liv när de skaffade pojkvänner och/eller gifte sig. Jag undrade om de inte hade haft kul med tjejgänget alls eftersom de plötsligt ville börja leva annorlunda. Men idag har jag fått en bättre förståelse för hur andra människor fungerar!
Jag känner igen mig väldigt mycket i det där.
Jag är 22, och mina vänner har börjat jobba, flytta hemifrån och skaffa barn, medans jag själv fortfarande känner mig som ett.
Det är lite bitterljuvt att se alla andra växa upp och bli vuxna medans jag mer eller mindre verkar sitta fast i utvecklingen.
Vad jag känner igen mig! Just det som du beskriver var jobbigt för mig att gå igenom, vilket för det mesta berodde på att jag inte förstod varför mina vänner plötsligt började förändras. Jag trodde nästan att det var något fel på dem, men idag förstår jag att det var jag som var annorlunda.
Idag är jag 36, och jag känner mig precis som du fortfarande som ett barn på många sätt. Jag tycker fortfarande om barnböcker och skulle troligen inte ha några problem med att umgås med tonåringar (men jag gör inte det eftersom jag inte känner några :-)) Iofs är jag mogen i den bemärkelsen att jag tar ansvar, men å andra sidan var jag aldrig ansvarslös i tonåren.
Ibland kan jag också känna mig som en 70-åring, och det är mest när jag jämför min energinivå med andra 36-åringars. Det känns som att jag har lika lite ork som pensionärer.
I min ålder så är det tacksamt att utvecklingen gått långsamt om man ser på många av mina jämnåriga 60 plussare , många verkar ha blivit jäkligt gamla , så då är det ju bra att man är kvar i tonåren ju …haha
Haha! Det är bra att se allt ur en positiv synvinkel 🙂
Att tolka bokstavligt fascinerar mig verkligen. På det viset att jag känner mig förvånad över att personer inte verkar minnas vad dom sagt. Ibland undrar jag när och hur många gånger jag kan fråga personen om det fortfarande gäller. Oftast frågar jag för lite och då blir det sånna här missförstånd, eller så väntar jag jätte, jättelänge på någon uppföljning. Jag blir lixom lite irriterad på att JAG verkar vara den som har koll på alla sånna detaljer men ingen av dom som gett denna typen av löften verkar ha något minne. Jag brukar tänka nu för tiden att alla kan ju faktiskt ångra sig. Ja, jag förstår ju nu att det inte ens är ”löften” för dom, så som vi uppfattar det.
Det är nästan jobbigare om jag själv råkat säga något och jag själv känner att jag lovat något jag inte kan hålla, och sen försöker jag reda ut den verbala oredan och får som svar att dom inte ens minns att jag nämnt det (”löftet”), eller undrar vad jag pratar om för dom minns inte ens att vi haft samtalsämnet.
Haha. Det är ju fint att minnet är så bra iaf, eller hur! 🙂
Vad jag känner igen mig i din beskrivning! Tidigare var jag ofta ställd och undrade vad det var för fel på andra människor som ständigt bröt sina löften. Idag förstår jag att människor kan säga saker för artighetens eller skojs skull utan att de menar något med det, men jag kan fortfarande vara osäker på vad som fortfarande gäller idag och vad som inte gör det. Det är riktigt svårt att avgöra sånt!
Haha, jag har också börjat bryta ”löften” ibland nu när jag blivit äldre, men då har jag oftast bett om ursäkt och förklarat mig. Någon gån har jag t ex ”lovat” att jag ska vara någonstans kl 17, men då blir jag ca en halvminut sen, och då är det klart att jag förklarar mig och ber om ursäkt! Då har andra varit oförstående och undrat vilket löfte jag menat. Men om jag någon gång sagt till någon att vi alltid borde göra något och jag efter några år ändrar mig, tycker jag att det är självklart att jag ska förklara mig och be om ursäkt! 🙂
Instämmer xD
Jag kom att tänka på en annan sida av bokstavstolkning.
Exempelvis när jag skulle skaffa hund så hade jag läst att den rasen jag skulle ha behövde en timmes promenad om dagen. Gissa om jag var orolig, när jag första gången inte höll prick en timmes promenad! VAD skulle hända med hunden då? Det hade ju inte framkommit. Jag höll hunden under strikt uppsikt.
När jag ville skaffa höns var det likadant, jag läste att de behöver en lampa på vintern och att den ska tändas och släckas vid samma tid morgon och kväll. Eftersom jag inte visste om jag kunde vara hemma och tända och släcka vid exakt samma klockslag så trodde jag att jag inte kunda ha några höns. Jag såg framför mig höns som blivit sjuka av för mycket ljus för att jag inte hunnit hem i tid en kväll;)
Idag har jag många slags djur och jag har lärt mig hur dom funkar och ser på dom hur dom mår, men ibland kan det räcka att en annan djurkunnig nämner något tips i förbifarten och det där ”tipset” kan vända upp och ner på hela tillvaron.
Det är så skönt med tydliga instruktioner, tycker jag, men det kan nog vara bra att även ge lite information om vad som händer/inte händer när instruktionerna inte ”följs”, när man jobbar med eller samarbetar med en person med bokstavstolkning/AS.
Själv ser jag bara instruktionerna, resten är som en mörk och luddig dimma.
Intressant, detta!
Jag kunde inte låta bli att le när jag läste din kommentar, och det är för att jag fungerar exakt likadant! Precis som du skriver, kan sådana här ”tips” vända ner på hela tillvaron för man stressar ju som en galning för att följa exakt allt 😉 Jag har faktiskt planerat skriva ett blogginlägg om just det här inom den närmaste tiden eftersom jag tycker att det är ett superintressant ämne!
Haha:)
Ja, vad kul, jag ser fram emot det inlägget!
Vad kul! Det kommer troligen bli i slutet av veckan 🙂
Precis så är jag också! Jag tolkar ofta olika tips bokstavligt, eller vad man ska kalla det, vilket kan ge en stor stress. När en tandläkare när jag var liten hade gett mig kritik för att jag inte borstade tänderna tillräckligt bra, blev jag så orolig för att få hål i tänderna att jag slutade att äta socker under en period.
Att ta tips på stort allvar blir ofta problem för mig när det är någon som egentligen inte vet vad den pratar eller inte har tillräckliga kunskaper ger tipsen. Och skulle man följa alla tips man får skulle man nog lätt tappa bort sig själv och bli superstressad.
Jag är likadan! Om jag får råd och jag tycker att rådet låter vettigt, följer jag det. På gott och ont. I de flesta situationer tycker jag att det är bra att kunna hålla rutiner och följa råden, men om det orsakar oro eller hindrar en i vardagen, är det naturligtvis inte bra. Därför är denna egenskap för mig både en funktionsnedsättning och funktionsbegåvning på samma gång.
Jag brukar också tro att folk menar vad dom säger ganska bokstavligt, men har börjat förstå mer och mer att det inte alltid är så. Det jag tycker är svårt är att skilja ut när andra verkligen menar det dom säger och när dom inte gör det.
Jag tycker också det är riktigt svårt! Om någon ger mig en komplimang, har jag svårt för att bedöma om det bara är en ”artighetskomplimang” eller om personen faktiskt menar på allvar! Och jag har också svårt för att veta när man bör se uttalanden som löften och när man bör se det som någon man bara säger ”på skoj”.
Det här inlägget fick mig att undra över en sak, Paula. Om det är svårt för dig med ändringar i rutiner, hur kommer det sig att du ändå valt att flytta till Stockholm, och att du bodde i Schweitz och i Italien? De flesta ”vanliga” människor vågar inte göra såna grejer just för att det innebär stora förändringar och man kan inte veta exakt hur det skulle vara osv.
Det är många som undrat samma sak. Att jag har flyttat utomlands flera gånger beror på att:
1) Jag trivdes inte med mina rutiner (läs: jobb/skola) i Finland, och jag mådde dåligt där. Eftersom jag redan mådde dåligt i Finland, tänkte jag att jag lika gärna kunde åka utomlands och må dåligt där istället. Och någonstans hoppades jag på att jag skulle må bättre utomlands och att jag inte längre skulle känna mig utanför om jag flyttade.
2) Jag kände att jag ofta hade svårt för saker som andra människor hade lätt för. Och det kändes att det skulle vara mer accepterat utomlands att inte förstå saker för då kunde jag alltid låtsas vara en ”dum utlänning” som inte fattade något. Och det blev faktiskt ofta så! I min skola i Kanada tyckte ingen att det var konstigt att jag behövde tydliga instruktioner i skolan för jag var ju utlänning.
3) Jag har språk som mitt stora specialintresse, och om jag åker utomlands, åker jag dit främst för språkets skull. Och när jag får syssla med något jag brinner för, mår jag som bäst och kan förhoppningsvis skapa rutiner kring mitt specialintresse. Men tyvärr fungerade det ju inte t ex i Österrike för där klarade jag inte av mitt jobb som au pair.
Idag skulle jag aldrig flytta utomlands igen, och det var för att jag märkte att jag faktiskt inte klarar av det även om jag skulle få syssla med språk och grammatik. Allt blir ett enda stort kaos, och ofta slutar det med att jag slutar kamma håret och ta hand om mig själv. Jag har mått ofta mått jättedåligt när jag bott utomlands! Nu har jag skapat fungerande rutiner i Stockholm där jag bor sedan 14 år tillbaka, och nu känns t om Finland nästan som ett främmande land för mig.
Jag är också från Finland, flyttade direkt efter gymnasiet. Mest för att jag hade så mycket ångest och hade väldigt stort behov av att komma bort. Vart som helst. Jag trodde jag skulle må bättre någon annanstans. Som om man kunde fly ifrån sig själv. Jag trodde jag kunde vara någon annan någon annanstans. Senare har jag bott på Island och Sydafrika bland annat. Men mina problem med människor har alltid följt med mig. Konstiga missglrstånd och konflikter som vanligt. Samtidigt som jag blir så överbelastat av alla intryck. Så har jag blivit ganska deprimerad några gånger när jag flyttat. Kanske inte så bra att flytta mycket.
Jag känner igen mig i det du skriver! Och precis som du märkte jag att man inte kan fly ifrån problemen för om man har svårt med socialt samspel, blir det så oavsett var man bor. Men på något sätt var det ibland bra för mig att ha en ”ursäkt” för mitt annorlundaskap. I Algeriet var det ingen som undrade varför jag var annorlunda. Alla tänkte där: ”det är klart att Paula är annorlunda för hon är ju från Finland”.
Jag trivs faktiskt mycket bättre i Sverige än i Finland, så det var helt rätt beslut för mig att flytta. Men i början mådde jag jättedåligt även här. Det krävdes en diagnos för att jag skulle må bra.
Va bra att du fick din diagnos om det var det som behövdes för att du ska bra. Och tur att du också flyttade till Sverige om du mår bättre här. Själv har jag aldrig lyckats få nån riktig hjälp från psykiatrin. Förutom diverse läkemedel som jag inte använder.
Vad tråkigt att du har så dåliga erfarenheter av psykiatrin! 🙁 Tyvärr har jag hört många säga att de har liknande erfarenheter som du. Det är inte alltid personalen på psykiatrin förstår riktigt vad Aspergers syndrom är.
Själv har jag inte haft så jättemycket erfarenheter av just öppen psykiatri, men däremot har jag fått bra hjälp av habiliteringen.
Svårt att förklara för psykologen då mitt liv är så motsägelsefullt. Varför har jag vart så ombytlig fast jag oftast mår dåligt av miljöbyten och förändringar? Vissa bekanta tycker att jag är rastlös, andra nyfiken. Min pojkvän tror det handlar om att jag hamnar i missförstånd med människor i plats A och då uppstår en ångest som kopplas med plats A, och därmed behov av att fly till platser B och C där ingen känner mig. Den teorin verkar vettig. Men det är fortfarande svårt att förklara ångesten inte finns för platser B och C från början. Det kanske gör det. Men ångesten för plats A är närmare och mest påtaglig just då.
Psykologer har ibland frågat mig också sådana här saker, och vissa tycker att det jag gör är motsägelsefullt. Varför har jag flyttat även om jag inte gillar förändringar? Men för mig finns det olika slags förändringar, och vissa förändringar är bra. Det är stora förändringar, som att bli vuxen, som var svåra för mig.
Därför är det bra att ha en vän eller flera som har asperger också, för dom är oftast på samma nivå som oss om du ursäktar uttrycket.
Ja du har helt rätt! Många upplever att det är mycket lättare att umgås med andra med samma diagnos.
Förresten du borde skriva en krönika om glömska och att behöva hålla reda på saker. När jag studerade glömde jag ofta min väska i mitt skåp och fick gå tillbaka för att hämta den.
Det var ett jättebra förslag för det är faktiskt många med neuropsykiatriska diagnoser som är glömska så det är ett viktigt ämne att skriva om! Jag får planera ett inlägg om det den närmaste tiden.