När de flesta människor går till ett nytt ställe eller en ny tillställning, brukar de vilja smälta in i gruppen. När jag har anordnat fester, har vissa vänner frågat mig vilken slags tillställning det är och hur man bör klä sig. Jag har då svarat att man får ha på sig vad man vill. De flesta har inte nöjt sig med svaret utan de har undrat hur de andra och jag själv kommer att vara klädda, och jag har alltid undrat varför de vill veta. Då har jag fått till svar att de inte vill känna sig som upp- eller nedklädda utan de vill vara klädda som alla andra.
När jag var ny i Stockholm, kom många av mina finska vänner hit för att besöka mig väldigt ofta. Jag tog med dem till några uteställen och caféer på Östermalm men märkte snart att vännerna kände sig obekväma. När jag frågade om anledningen, förklarade de att de andra gästerna hade på sig mycket dyrare kläder än vi och att vi inte var klädda på rätt sätt. Jag blev förvånad för jag brydde mig inte om vad de andra gästerna hade på sig, det viktigaste för mig var att vi hade roligt. Vad som hände runt omkring oss brydde jag mig inte om.
När jag och mina vänner väljer ett uteställe tillsammans, tänker vi oftast helt olika. Jag vill oftast ha ett ställe som ligger ganska nära, som inte spelar för hög musik och som serverar mat som jag gillar. Mina vänner tycker däremot oftast att det är mycket viktigt hur de andra gästerna på utestället är. Helst ska de bland annat vara ungefär lika gamla som vi. Jag har däremot inga problem med att besöka ett ställe där de andra gästerna är tonåringar eller pensionärer, bara jag själv trivs.
Jag har aldrig förstått detta behov att smälta in och att vara klädd på ungefär samma sätt som andra. Och det är förmodligen därför jag aldrig har förstått mig på mode. Mode skiftar ju otroligt fort, och det som är modernt i år kommer kanske vara ute väldigt snart. Att jag saknar behov att smälta in i gruppen kallar läkarna för svårigheter med social interaktion vilket ska ingå i min Aspergers syndrom, men i mina ögon tänker jag bara individuellt.
6 svar på ”När man saknar behovet att smälta in”
Hej, Paula!
Som vanligt, jag har läst, men inte kommenterat på länge.
För mig är detta helt och hållet ett icke-problem, som jag inte ens förstår, av fler skäl.
1. Jag blir aldrig bjuden (tror jag) på tillställningar där man förväntas ha en viss klädsel.
2. Jag vill inte gå på tillställningar där man förväntas ha en viss klädsel.
3. Jag äger inte någon annan klädsel än min vanliga, som knappast är den som förväntas på en tillställning där en viss klädsel förväntas.
Jag håller med dig helt och fullt, jag förstår inte behovet av att smälta in och se ut som alla andra. Jag är den jag är, du är den du du, och alla andra är som de är. Än sen då?
För mig är detta inget problem, eftersom jag väldigt sällan går på olika tillställningar, skulle någon reta sig på min klädsel om jag någon enstaka gång visar mig ute ute är det deras problem, inte mitt, eller?
Jag vet inte om detta möjligen är ett man-kvinna problem, kanske är detta att passa in vad gäller kläder och utseende viktigare för kvinnor än för män.
Om jag mot all förmodan skulle gå ut någon gång skulle jag tänka som du: ett ställe som ligger ganska nära, som inte har för hög musik och som har mat som jag gillar. Fast där jag bor finns det inga ställen som ligger nära, så därför stannar jag nästan alltid hemma.
Må så gott du kan!
G.
Hej Gösta!
Roligt att se dig här igen! 🙂 Och skönt att höra att jag inte är den enda som tycker att det är jobbigt med klädkoder. Det kan absolut ligga något i det du skriver att det här med klädseln är mer ett problem för kvinnor även om jag själv aldrig förstått behovet att kolla upp med andra hur de kommer att vara klädda när man ska på någon tillställning. Själv försöker jag också undvika tillställningar som har klädkoder, men jag har inte velat tacka nej till vännernas bröllop som haft klädkoder. Samma sak när jag gick på farfars begravning, mamma tyckte att det var viktigt att jag skulle ha på mig svarta kläder. Jag har alltid sagt att folk får ha på sig exakt vad de vill på min begravning i framtiden, även färgglada kläder, för jag bryr mig inte alls om klädkoder! 😉
Må så gott du också!
Jag kan förstå önskan att smälta I syfte att få vara ifred. Oftat är det hen som väcker uppmärksamhet, som folk brukar komma till.
Du har helt rätt i att folk ofta kommer till personen som väcker uppmärksamhet! Jag har exempelvis märkt att jag ofta blir stoppad i tullen på flygplatsen om jag har på mig kläder som sticker ut som exempelvis väldigt färgglada kläder samtidigt som jag aldrig blir stoppad om jag klär mig precis som alla andra. Så det ligger mycket i det du skriver!
Hej Paula
Lyfter upp en gammal tråd och hoppas det är okej annars får du flytta den till rätt plats. 😛
Jag har jobbat med detta dokument som är tänkt ska överlämnas till en neuropsykolog när min klient har fått remiss från sin läkare.
Det är skrivit ur hennes synvinkel och tankegång när inte jag är tillgänglig. Jag vet inte heller om jag som kontaktperson får följa med in på samtliga möten. Förresten;, Jag hittar ingenting bland hennes journaler att hon skulle ha en personlighetsstörning bekräftad;; Så, för att hjälpa henne på bästa sätt skulle jag önska lite ros och ris från dig, Om hon Kan ha Autism? (Asperger i sig är ju borttaget). Tusen tack på förhand så länge.
Kram Melissa och klienten. Ps… Läs när du orkar då det är mycket. 😉
Att hela tiden förändra hur/den jag är, att försöka vänja sig, kunna bedöma hur jag ska bete mig och ständiga krav för att passa in i normen tar extremt med energi och ork. Det stjälper mer än hjälper och underlättar inte mitt liv oavsett hur mycket jag än”tränar” på det.
En möjlig faktor varför närstående inte accepterar mig för den jag är och har förståelse, kan bero på att jag själv skäms något så otroligt över att inte vara som ”andra”. Att få veta vad det är som gör att jag är så annorlunda än andra människor är viktigt för mig på flera sätt.
Kanske kan jag börja förstå mig själv när jag får mer hjälp och stöd. Att jag mår bäst hemma i ensamhet i min trygga och lugna miljö behöver inte betyda att man blir isolerad. Vid utevistelse blir jag bara slutkörd av alla nya intryck och jag hatar utemiljöer över lag. Nya som gamla.
Att vara hemifrån kräver stark koncentration eftersom allt är så ovant. Jag måste ha koll på allt för att slippa plötsliga överraskningar. Jag vet ju exakt hur min egen kaffekokare fungerar men skulle jag göra dess moment i en okänd miljö får jag fullständig panik.
När jag är ute och behöver besöka WC är jag livrädd för att gå in där själv. Kanske hittar jag inte tillbaka. Kanske går dörren i baklås och inte kommer ut igen. Åka kommunalt kommer absolut inte på fråga. Dels är jag folkskygg och när exakt ska jag trycka på ”stanna” knappen. Tänk om chauförren glömmer stanna där jag ska av, tänk om det händer en olycka. Enormt med tankar far runt i huvudet och när jag väl är hemma stupar jag i säng. Jag har noll kontroll över situationer som
ev kan uppstå.
Vad jag ofta får höra när inte min kontaktperson är med mig: ”Om du inte redan är knäpp kommer du bli det snart. Man kan inte vara så negativ hela tiden. Det mår du ju inte bättre av så sluta med sånt trams. Säg till dig själv att allt kommer gå bra och ta dig i kragen istället”.
För det första fattar jag inte vad vederbörande menar med ”ta mig i kragen”. (min kontaperson förklarade det efteråt). För det andra känns det kränkande och dömande, tror h*n inte att jag har försökt kämpa emot dessa bisarra känslor?
Hur jag är som person:
* Försöker vara så normal som möjligt.
* Kan bara fokusera på en sak i taget.
* Gör saker på ett bestämt sätt.
* Naiv och lättlurad för att man är för godtrogen.
* Är stresskänslig och psykiskt sårbar.
* Bli förvirrad, ilsken eller förtvivlan vid olikheter.
* Håller fast vid rutiner och intresse.
* Kan bli väldigt fixerad vid saker.
* Bli totalt utmattad efter t.e.x efter matinköp.
* Får panik vid folksamlingar.
* Passar inte in och upplevs utanför.
* Avskyr att bli avbruten.
* Måste ha förvarningar om vad som komma ska.
* Ha tydliga instruktioner på allt.
* Tolkar beskrivningar och vad som sägs bokstavligen.
* Att övertydlighet är enormt viktigt.
* Är ofta ouppmärksam.
* Har behov av att ”knäppa” på nått. T.e.x. bubbelplast.
* Är överkänslig mot ljus, ljud och dofter.
* Tvättmärkeslappar ska genast klippas av.
* Får lätt panik för utevistelse.
* Har oändligt svårt att ta beslut.
* Gillar inte ögonkontakt.
* Klara inte hemmasysslor på grund av alla moment.
* Blir utmattad av vardagliga saker.
* Är klumpig.
* Avskyr förändringar.
* Har mani på att samla på mig mer än vad som behövs.
* Ställer höga krav på mig själv.
* Dålig tidsuppfattning.
* Hatar att vänta.
* Ständigt oro att bli kallad ”lat” och ”dum”.
* Måste bli förbered på vad som ska ske/inte ske.
* Hatar oväntade besök.
*Framförhållning och planering är viktigt.
*Mina fobier är extremt plågsamma.
*Allt måste ske i viss ordning.
*Koncentration, oro och insomningsproblem är jämt pågående.
*Kan äta samma mat varje dag.
*Påverkas starkt av snurrande eller blinkande saker.
*Måste ha samma dagsschema utan oförberedda aktiviteter.
*Specialintresse upptar stor del av uppmärksamhet och tid.
*Kan lätt börja stirra när något eller någon fångar mitt intresse.
*Dagdrömmer och blir ofukoserad.
*Kan höra en låt och upprepa den i all oändlighet.
* Är fixerad av vissa saker.
*Väldigt stresskänslig som övergår i ångestattacker.
* Är överempatisk och överkänslig.
*Analyserar allt.
* Har svårt för att ta initiativ.
Hej Melissa!
Det är absolut okej att lyfta upp gamla trådar 🙂
Jag tycker absolut att det låter som att din klient skulle kunna ha autism. Egentligen passar nästan varenda punkt in! Att hon har svårt för att ta initiativ, analyserar, uppvisar stereotypiska beteenden, behöver rutiner och ogillar nya platser, tycker inte om överraskningar och oplanerade händelser, tolkar saker bokstavligt, hatar folksamlingar, ogillar ögonkontakt, är naiv och lättlurad, har sömnsvårigheter och är motoriskt klumpig. Och det här med att hon anstränger sig hårt för att passa in och är överkänslig. Ja, jag skulle påstå att varenda punkt du beskriver låter typiskt autistiskt. Ouppmärksamhet skulle möjligen även kunna tyda på ADHD men det får läkaren bedöma. Det skulle förvåna mig om hon inte fick en diagnos inom autismspektrat faktiskt!
Jag hoppas att hon kommer igång med utredningen snart! Jag tror att du som kontaktperson borde få följa med på utredningen, så länge hon själv önskar det. Men ni får bedöma vad som blir bäst för henne.
Kram till er båda och jag hoppa att allt blir bra för henne!