Jag har flera gånger under mitt 37-åriga liv försökt spela normal. Speciellt innan jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom försökte jag ofta vara någon jag inte var. Idag låtsas jag inte längre vara någon annan, men däremot skådespelar jag ibland i olika situationer om jag inte känner personen speciellt väl och inte avser att umgås med hen regelbundet. I sådana situationer orkar jag inte alltid berätta om min diagnos och försöker dölja de sidor som gör mig annorlunda. Exempelvis kan jag skådespela om jag träffar en kompis föräldrar, går till frisören osv.
Jag är också ganska duktig på att dölja min trötthet för omgivningen om det handlar om kortare perioder. Innan jag gifte mig med min exman visste jag inte om att jag hade Aspergers syndrom men däremot visste jag om att jag ofta var trött. Därför berättade jag för honom om min trötthet och mitt sömnbehov innan vi gifte oss, och han sa att han förstod. Men först efter giftermålet märkte han hur otroligt mycket jag behövde vila och sova, och han berättade för mig efteråt att tröttheten hade kommit honom som en chock trots att han hade fått en förvarning. Innan vi gifte oss hade vi nämligen aldrig umgåtts med varandra flera dagar i rad så han hade inte sett med egna ögon hur otroligt mycket min trötthet påverkade mig och mitt liv.
I början av 2000-talet tågluffade jag med en tjejkompis runt Europa och Marocko i en månad. Innan vi reste tyckte vi båda att vi kände varandra extremt väl, och ett par år tidigare hade vi till och med varit tillsammans i Estland i några dagar. Jag räknade den här tjejen definitivt som en av mina bästa tjejkompisar. Men hon blev troligen ändå förvånad när hon märkte att jag inte orkade gå runt med henne i alla städer varje dag utan vissa dagar behövde jag bara sätta mig i någon park, ligga på en filt och ta det lugnt.
Jag förklarade för henne att jag inte hade energin att vara uppe varje dag eftersom vi bara hade sovit 8 timmar flera dagar i sträck och jag behövde sova 12 timmar för att jag skulle orka. ”Men vaddå, vi är ju utomlands nu”, sa hon men jag förstod inte vad hon menade. Eftersom vi var på resande fot i en hel månad hade jag egentligen behövt sova mer än 12 timmar varje natt, inte mindre! Men hon fungerade precis tvärtom, och hon hade troligen inte förstått att det var så illa med min trötthet.
När vi tidigare hade varit i Estland, hade jag däremot lyckats dölja min trötthet för henne eftersom vi bara hade varit där i några dagar. Jag hade kunnat samla på mig energi innan resan och lyckats klara mig på 8-9 timmars sömn i Estland under dessa dagar eftersom det endast hade handlat om några dagar. Däremot kan jag inte dölja min trötthet hur länge som helst utan om jag umgås med någon längre än ett par dagar kommer tröttheten definitivt märkas!
22 svar på ”När man försöker spela normal”
Precis sådär är jag oxå. Har hela livet försökt att ’spela normal’. Låtsas att jag är ngt jag inte är. Vilket har skapat massa ångest. Men jag blir bättre o bättre på att inte låtsas längre utan försöka va den jag är. Men det är inte lätt. Och när ngn undrar om vi ska åka iväg på en resa så får jag panik eftersom att jag vet hur trött jag blir av alla intryck och att hitta till nya ställen och hålla reda på massa saker och inte minst för att umgås med ngn 24/7. Det känns som att jag förstör hela resan pga min trötthet. Innan jag fick min diagnos så trodde jag att jag hade diabetes eftersom att jag blir alldeles snurrig o sluddrig när det blir för mycket. Jag börjar bete mig som om jag vore drogpåverkad. Så jag kollades för diabetes. Men det hade jag icke! Jag har forf svårt att avgöra om jag är hungrig eller trött. Jag har inga normala hungerskänslor så jag äter när jag tror att jag är hungrig och det blir ännu värre att avgöra såna saker om jag är på en resa för då är jag så utmattad och trött. Risken blir att jag tror att jag är hungrig hela tiden och tänker att om jag äter så blir jag lite piggare. Ja jösses så tillvaron kan vara för oss med en diagnos. Jag undrar många ggr hur det skulle kännas att vara utan den. Mycket lättare förmodligen:-)
Vad bra att du har blivit bättre på att inte låtsas längre! Det har jag också blivit. Idag tänker jag att om någon inte tycker om mig som jag är så är det bäst att vi inte umgås. Förut försökte jag däremot ändra på mig själv så att jag blev omtyckt. Men just min trötthet är något som jag alltid haft svårt att dölja i längden.
Ett tips till dig kan vara att resa med människor som verkligen förstår dig och din trötthet och/eller kanske med någon som är självständig och tycker att det är okej att gå runt i staden själv då och då medan du vilar i hotellrummet. Jag har rest med sådana människor efter att jag fick min diagnos, och det är mycket lättare. Men det gäller naturligtvis att känna sådana människor.
Jag förstår verkligen att du kollade om du hade diabetes. Jag har också testat alla mina värden flera gånger för jag trodde och hoppades att min trötthet skulle ha en naturlig förklaring, men nu har jag accepterat att det är så här jag funkar. Jag hade ju mindre energi än andra redan när jag var liten. Jag vet inte hur det var för dig, men för mig var det nästan en besvikelse när jag fick höra att alla mina värden är normala.
Jag har ju alltid varit helt slut o totalt utmattad. Trott att det berott på utbrändhet som var så populärt för 10 år sen. Så jag har fått den diagnosen flera ggr men ett tag hade jag det jätte bra runt omkring mig och då började jag ifrågasätta den diagnosen. Man satte igång att utreda det mesta på min kropp från topp till tå. Det har tagits massor med prover genom åren. Ingen cancer ngn stans och inga andra sjukdomar häller. Jag blev ganska frustrerad och läkarna oxå för jag kände att det var ngt fel. Till slut så kände jag att det är ngt i huvudet som inte är bra. Då fick jag röntga hjärnan sk ct-skalle för att utesluta hjärntumör. När det inte var det heller och det inte längre fanns mer att utreda så blev jag ganska orolig. Läkaren ville till sist remittera mig till psyk men jag vägrade. Va ska dom hjälpa mig med där tänkte jag?! Åren gick och jag började umgås med en person som har olika diagnoser. Han förstod dir va det var jag led av och på den vägen är det. Jag fick min diagnos för ett år sen och nu fattar jag att det är bara att gilla läget och försöka göra det så bra som möjligt. Men jag hade nog hellre haft en fysisk sjukdom som gick att bota om jag fick välja. Men men! Att läsa din blogg är bra för då känner jag mig inte ensam om mina svårigheter:-)
Jag förstår verkligen att du hellre hade haft en fysisk sjukdom som hade gått att bota. Jag har faktiskt varit utbränd några gånger på riktigt, jag har blivit det eftersom jag har försökt leva ett normalt liv och göra saker jag egentligen inte orkar göra.
Idag är jag faktiskt nöjd med mitt liv och skulle därför inte vilja byta bort mitt liv med någon annan, men om jag hade möjlighet skulle jag gärna ta bort den här tröttheten. Det är det som ställer till det mycket för mig, men det funkar bra för mig att leva med det på något sätt, bara jag planerar mitt liv och mina aktiviteter lite grann.
Vad bra att veta att man inte är ensam. Visste inte att man behövde extra sömn med de diagnoserna. Har själv schitzofreni så är väl pga det likadan.. har väl svårt att umgås intensivt med människor ibland då det tar på krafterna så undrar hur det ska gå fram över om man vill ha man o barn.. eller att jobba alls. e ju svårt ibland om man ska säga att man är sjukskriven över huvud taget för då kanske folk ser ner på en..? hoppas väl även på att kunna resa under rätt förutsättning, kul du hittat någon att göra det med.!
Bless you sweet girl iaf! =)
Du är definitivt inte ensam, Maria! Och jag vet verkligen vad du pratar om. Själv skulle jag aldrig kunna skaffa barn för jag skulle inte orka ta hand om dem, men däremot hade jag skaffat barn om jag hade haft lika mycket ork som andra och hade klarat mig på 8 timmars sömn. Jag skulle inte heller kunna ha en man som skulle kräva av mig att jag skulle orka städa, laga mat osv.
Tyvärr är det så precis som du skriver att folk kan se ner på en om man är sjukskriven, och därför låter vissa av mina bekanta bli att berätta att de är sjukpensionärer. Jag har däremot valt att vara öppen och berättar tidigt för alla jag avser att umgås med att jag har mina diagnoser och boendestödjare. Om jag känner att någon inte kan ta det, är det inte rätt person för mig att umgås med. Men jag förstår absolut att alla inte vill vara lika öppna som jag!
Har själv schitzofreni så är väl pga det likadan.
Vad upplever du är den största skillnaden mellan Schizofreni och Aspergers syndrom när du läser här på Paulas blogg? Jag föreställer mig att de negativa symntomen i Schizofreni påminner om svårigheterna i Aspergers syndrom medan de sk positiva symptomen i Schizofreni är väldigt ovanliga hos människor med Aspergers syndrom (om inte aspergaren har en psykos). Vad är din erfarenhet av skillnaderna och likheterna mellan diagnoserna?
Vad är normalt egentligen?
Det är väl en definitionsfråga det.
Förresten tycker jag normal, låter tråkigt, jag tror jag fortsätter att vara onormal då 🙂
Enligt mig är normal ett statistiskt (matematiskt) begrepp:
Vid mätning av många fenomen i naturen och i samhället visar det sig att observationsvärdena tenderar att följa ett visst mönster – en normalfördelning.
Man kan tycka att normal är bra (det är ofta underförstått i samhället) eller man kan tycka att normal låter tråkigt. Normal är man om ens personlighetstyp återfinns omkring typvärdet på normalfördelningskurvan. över personlighetstyper. Vi aspergare återfinns ungefär tre standardavvikelser (aspergarna är ca 0,5-2 % av alla människor) från det som är statistiskt normalt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Normalf%C3%B6rdelning#/media/File:Standard_deviation_diagram.svg
De flesta (men inte alla) aspergare verkar vara av personlighetstypen IN**. Jag är INTJ. Paula är INFJ. Det förvånar mig inte att man hittar IN**-personlighetstyperna längst ut i kanterna på den här normalfördelningskurvan: https://s28.postimg.org/93rvuhqst/92ee755c3f73787a4615728b390a5b89.jpg
Vad menas med IN, INTJ och INFJ då?
INTJ: https://en.wikipedia.org/wiki/INTJ
INFJ: https://en.wikipedia.org/wiki/INFJ
Myers–Briggs Type Indicator: https://en.wikipedia.org/wiki/Myers%E2%80%93Briggs_Type_Indicator
Jag vet inte om detta är det riktiga MBTI-testet men det är en variant av det iaf: http://www.humanmetrics.com/cgi-win/jtypes2.asp
Det är bara 28 personer som har svarat men jag vågar påstå att personlighetstyperna IN** är överrepresenterade bland aspergare: http://wrongplanet.net/forums/viewtopic.php?t=67764
Okej.
Vad bra att du tänker fortsätta vara onormal, det tänker jag också göra 😉
Hemskt att behöva gilla ett visst intresse för att försöka bli accepterad. I ditt fall musik. Jag kan tänka mig hur fruktansvärt det skulle vara om jag bara skulle bli accepterad om jag gillade Eurovision Song Contest eller hiphop-musik, båda två är saker jag tycker illa om! Vad tur att du slipper leva om det där!
Jag vet att du inte gillar Eurovision, och det är verkligen tur att du inte behövt öva på att gilla det. För man kan knappast lära sig att gilla saker man hatar. Ja det är verkligen tur att jag slipper det nu! 🙂
Hej! Vilka fördelar resp nackdelar ser ni med att säga till andra utan AST (som inte förstår en eller ser på en hur man fungerar och/eller helt avfärdar diagnosen) att man är bra på att spela normal? ”Normal” får ju inte användas, alla avfärdar det, ”alla ska få vara sig själva” men det är inte sällan ”onormala” utestängs från grupper, arbetsplatser osv för att de avviker för mycket från normen.
Själv brukar jag säga till andra som inte har Aspergers syndrom att jag är bra på att spela normal om de ifrågasätter min diagnos. Självklart är nackdelen att jag ofta får till svar att ingen är normal och att även neurotypiska människor spelar en fasad utåt men jag vill ändå förklara för människor som inte tror att jag har en diagnos att allt inte är som det verkar vara utåt sett. Vissa förstår mitt svar, andra gör inte det utan fortsätter att ifrågasätta men jag har lärt mig att inte bry mig om det 🙂 Du har helt rätt i att ordet ”normal” inte får användas idag, i alla fall inte i många sammanhang för alla ska vara unika men jag använder det ordet ändå för att förklara att jag är ännu mer unik än många andra människor.
Extra unik 🙂 Tack! Det ska jag ta till mig. En ögonläkare ifrågasatte min diagnos (enbart efter att jag beskrivit mina ögon besvär som jag sökte för) och jag sa att jag är bra på att spela normal och då ville hon ha svar på vad jag menade med normal och då blev jag påmind om att jag i framtiden vill vara bättre förberedd eftersom jag blev helt mållös i dubbel bemärkelse.
Jag har också hamnat i liknande situationer där jag blivit ifrågasatt. Jag blev till och med ifrågasatt en gång av en läkare som jobbade på öppenpsykiatrin.
Om du vill förklara dig, kan du säga att det finns gradskillnader i hur mycket svårigheter man har i vardagen och att vissa människor är mer unika än andra. Men du behöver inte förklara dig om du inte vill och inte tror att det skulle hjälpa. Vissa människor har bestämda åsikter om neuropsykiatriska diagnoser och de står fast vid sin åsikt, oavsett hur mycket man förklarar.
Jag vill börja använda ordet ”spretig” för att förklara att vi med NPF inte sällan är väldigt ”spretiga” på våra egna unika sätt. Ofta mycket ojämna i vad vi har lätt resp svårt för m a o.
”Spretig” låter som ett mycket bra ord att använda! 🙂