Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ha en mycket ojämn begåvningsprofil, vilket ibland kan få omgivningen att reagera. Enligt min erfarenhet har omgivningen svårt att acceptera att man kan ha svårt för saker som är lätta för andra om man är normalt begåvad och inte har något avvikande i sitt utseende. Då finns risken att man blir betraktad som dum om man råkar ut för oförstående människor.
Det som är allra svårast för mig är praktiska uppgifter samt att tolka synintryck. Speciellt om jag är trött, tar det tid för mig att tolka vad jag ser. Jag kan exempelvis leta efter min mobil hur länge som helst utan att se att den är framför mig. Eftersom jag jobbar som Aspergerinformatör och åker runt landet mycket, hamnar jag mycket ofta i situationer där jag inte vet hur man bör bära sig åt trots att andra visat för mig. Ibland blir jag betraktad som dum. Bara den senaste veckan har jag hamnat i följande situationer:
1. När jag skulle ta apelsinjuice på frukostbuffén när jag föreläste på Viking Line, kom det inget juice från automaten. Jag felanmälde maskinen och ett köksbiträde kom för att kolla vad felet var. Det visade sig att det hade varit jag som inte hade förstått hur maskinen fungerade, och köksbiträdet visade för mig på vilket sätt jag skulle trycka på knappen för att få juice.
När jag senare på dagen åt lunch på samma restaurang, försökte jag ta apelsinjuice men hade dessvärre glömt bort hur maskinen fungerade! Då kom samma köksbiträde och visade för mig en gång till. Men min hjärna kunde inte uppfatta vilken rörelse han gjorde trots att jag försökte och försökte. Han skakade på huvudet och fyllde på mitt glas med juice. När jag för tredje gången skulle hämta apelsinjuice och han såg att jag fortfarande inte hade lärt mig hur maskinen fungerade, suckade han och kom inte ens och hjälpte mig längre. Som tur var fick jag hjälp från en snäll restauranggäst!
2. I fredags när mitt tåg hade anlänt till Stockholms Central efter att jag hade föreläst i Göteborg förstod jag att jag behövde åka hiss ner för jag hade med mig en tung resväska. Eftersom jag var trött, kunde jag inte hitta hissknappen trots att jag försökte leta. Jag var förbryllad. Hur fungerade hissen om den saknade en knapp?
En kvinna som rökte på perrongen betraktade mitt beteende en stund, och sedan utbrast hon med en irriterad röst: ”herregud kvinnan, du måste titta noggrannare. Hissknappen är här”, och hon tryckte på knappen. Jag förstod att min hjärna inte hade uppfattat hissknappen eftersom den inte orkar tolka synintryck när jag är trött!
När hissen kom, undrade jag på vilket sätt man skulle trycka på knappen för att få hissen att åka ner. Jag försökte trycka på olika knappar men ingenting hände. Jag försökte igen och igen och försökte även trycka hårt och länge. När jag hade försökt ett par minuter insåg jag att jag var för trött efter resan för att få min motorik att fungera. Då bestämde jag mig för att ta trapporna istället. Kvinnan som hade fortsatt betrakta mitt beteende ropade efter mig att om handikappade människor får den här hissen att fungera, borde jag också lyckas med det. Trots att jag sällan blir arg, blev jag arg på henne. ”Lägg dig inte in i andra människors liv”, ropade jag tillbaka.
Att jag blir dumförklarad på det här sättet händer då och då när jag råkar ut för fel människor, men idag påverkar det inte mitt liv speciellt mycket längre. Jag brukar tänka att det verkligen är tur att jag inte har social fobi när jag har sådana här svårigheter för annars skulle jag förmodligen inte klara av ovanstående situationer.
Ibland kan jag inte låta bli att undra om dessa människor skulle dumförklara mig på samma sätt om jag satt i rullstol och inte kunde komma över en tröskel, eller om jag var blind och använde en vit käpp. Förmodligen inte. Men jag har ju oturen att se ut som vem som helst, så därför borde jag i deras ögon också klara av samma saker som andra vuxna gör!
30 svar på ”När man blir dumförklarad”
Jag stör mig väldigt mycket på att människor idiotförklarar mig i den typen av situationer som du beskriver i ditt blogginlägg. Kombinationen av att göra bort sig och att ha lätt för att ta åt sig är en dålig kombination. Jag tränar på att bli bättre på att strunta i att människor skrattar åt mig men det är lättare sagt än gjort.
Jag förstår att det inte alltid är så lätt 🙁 Jag hade själv en period i början av 20-årsåldern då jag hade panik i sociala sammanhang för jag var livrädd för att bli betraktad som en dum, korkad blondin. Det blev inte bättre av att min omgivning försökte övertyga mig om att det bara var min inbillning att andra dumförklarade mig och att jag visst kunde lika mycket som andra. Det de sa stämde ju inte alls!
Det var bland annat därför jag började dricka enorma mängder alkohol. När jag drack, tänkte ingen att jag var korkad. Allt kunde förklaras med alkohol och jag möttes plötsligt av förståelse. ”Det är klart att Paula snubblar/spiller/glömmer bort saker/inte vet kändisarnas namn/inte förstår hur vanliga hissknappar fungerar för hon är ju så full/bakis. Alkohol ansågs vara en acceptabel ursäkt till allt!
Det är först nu när jag börjar läsa så mycket om asberger o Autism över huvudtaget som jag känner att det är ju bedrövligt att det inte talas mer om dessa personligheter speciellt högfungerande och hur svårigheterna kan påverka vardagen etc etc då kanske man kunde få ett mera hjälpsammare o tollerantare samhälle om många visste hur det kan va för endel! Ja menar inte ens lärare förstår ju eller ens personal på BUP ….
Ja exakt! Jag brukar säga att det inte varit Aspergers syndrom som varit problemet för mig utan intoleranta människor. Det är helt enkelt inte accepterat i det här samhället att inte förstå/kunna vissa saker om man är vuxen. Däremot är det mycket mer accepterat att ha svårt saker som matematik, fysik, kemi, språk osv. Och jag har aldrig träffat någon som blir chockade av att en rullstolsburen människa inte kan gå. Jag har aldrig hört någon säga: ”Men herregud, du är ju 30 år och kan inte gå. Kan inte du skärpa dig lite?”
Jag tror att mycket av intoleransen beror på okunskap. Jag tror inte att jag hade blivit mobbad så grovt i skolan som jag blev om jag hade haft min diagnos i barndomen och alla i klassen hade haft kunskap. Visst hade jag säkert ändå varit utanför och råkat ut för oförstående lärare för kunskap kan inte förebygga all mobbing tyvärr. Men jag tror att min barndom hade varit lite bättre om jag hade fått en diagnos på den tiden!
sånt är jobbigt och drygt ja jag blir så arg ibland när man blir idiot förklarad eller dum förklarad trots att man berättat förklarat saker och ting noga då undrar jag vem är det egentligen som är korkad
Jag blev också arg på kvinnan i fredags! Om någon förstår saker långsammare än andra finns det alltid en anledning till det, men alla människor förstår inte det.
så tråkigt när det finns dom som aldrig fattar men man utger sig för att förstå men så är man på ett nervärderande sätt emot någon -.- 🙁 och tror själv man är duktig vet så pass väl en person med autism aspergers kan inte rå för att man kanske tänker långsamt heller är säkert olika ifrån person till person men att man gör det kan ha att göra med att man har mycket småbitar utav information att ta in gå igenom analysera istället för en enda stor bit direkt så är det för mig iallafall men förr eller senare så får jag den där helhetsbilden som andra ser
Jag kan absolut inte förstå varför man förlöjligar människor som tänker långsammare eller kanske inte har kunskap om saker som de allra flesta människor har kunskap om. Jag tycker att det är helt oacceptabelt att förlöjliga någon annan, oavsett vad det handlar om!
Jag kommer ihåg att jag en gång hörde talas om en vuxen, normalbegåvad person som hade trott på riktigt att tomten existerade och naturligtvis hade den här personen blivit förlöjligad av andra vuxna. Jag slutade tro på tomten när jag var 7 år gammal och jag har aldrig hört talas om någon annan vuxen som på allvar skulle tro på tomten, men det skulle aldrig falla mig in att förlöjliga någon annan för det. Jag blev inte ens speciellt chockad när jag hörde att det fanns någon vuxen som trodde på tomten, men å andra sidan blir jag nästan aldrig chockad av något. Förmodligen beror det på att jag aldrig varit annorlunda och skilt mig från normen, så därför blir jag inte chockad när andra människor gör det.
Det räcker med att sitta i rullstol så blir man dumförklarad. Jag har många gånger haft expediter pratande över mitt huvud till min kompis exempelvis. Jag får också höra att jag är såååå duktig när jag är ute och rullar min stol. Ja helt fantastisk brukar jag vara. Men för mej är ju det exakt samma som för andra som går. Tänk om jag skulle berömma alla som går??
Det enklaste vore om andra kan fråga direkt om de ser istället för att dumförklara en.
Vad jobbigt att människor berömmer dig på det där sättet! Undrar verkligen hur de skulle reagera om du gav dem beröm för att de kan gå? Det skulle kanske få dem att fundera lite kring hur de beter sig mot dig.
Det verkar som att människor behandlar dig tvärtom än vad de behandlar mig och de dumförklarar dig på ett annat sätt. Jag får utskällningar för att jag inte förstår saker lika snabbt som andra, medan du får beröm för att du klarar helt vanliga saker och får höra att du är fantastisk. Jag förstår verkligen att du är less på att bli bemött som ett barn!
Jag har en dotter på 16 år, som tyvärr upplever dessa situationer ofta. I skolan och på fritiden. Det är tungt när man är tonåring. Vi använder ofta jämförelsen med rullstolsburna. Man blir så arg och besviken, när förståelsen inte finns, bara för att svårigheterna inte syns.
Usch vad jobbigt att din dotter också blir förlöjligad, jag förstår verkligen att det är jobbigt för en tonåring 🙁 Nuförtiden tycker jag att människor som förlöjligar mig är dumma så jag dumförklarar dem i mitt eget huvud, men tidigare var det jobbigt för mig att råka ut för elaka människor.
Människor verkar bemöta oss med osynliga funktionsnedsättningar på ett annat sätt än vad de bemöter exempelvis blinda eller rullstolsburna. Många blinda och rullstolsburna har berättat för mig att de alltid får höra att de är så himla duktiga (vilket jag kan förstå är riktigt jobbigt), men jag tror inte att det finns så många människor som exempelvis skulle säga till dem: ”Men herregud, hur kan du inte komma över en tröskel? Skärp dig lite, det borde alla vuxna klara av.” Men de blir dumförklarade på ett annat sätt, vilket jag förstår också är riktigt jobbigt!
Alltså ju mer jag läser om detta hur människor beter sig pga okunskap ju mer vill jag grotta i detta !
jag är på vippen att sjukskriva mig under tiden vi nu utreder vår dotter för det tar mycket energi och jag vill verkligen ha energi för detta nu.
Känner att jag vill skrika ut allt jag vet nu och informera mina barns skolar föräldrar o lärare o kompisar o släkt o alla just hur det kan va med energin och att vanliga vardagssysslor kan nocka dessa hjältar som ändå försöker tills det tar stopp . Men detta är svårt, hur skall man anpassa skolgången är det speciella klasser som behövs eller vad skall man göra … som sagt jag är ny i dessa tankar även om det är detta jag bävat inför när jag för första gången tog kontakt med BUP för 6 år sedan. Ingen trodde mig kändes det som eftersom min dotter inte visade något i skolan…Nu gick hon inte på skolavslutningen i våras inte heller på skolfotograferingen och vi får kämpa o gå på tårna varje morgon när hon skall iväg så jag måste sätta mig ner i 20 min o andas innan jag åker till jobbet (styr mina egna tider tack o lov) Hon skrek till mig när hon sprang in igen påklädd o klar den dagen skolavslutningen va att” jag hatar skolavslutningar du har tvingat mig varje gång ”………
Just det här med att förklara för andra människor att en vanlig vardag tar mycket energi och att ett barn inte orkar göra läxor, städa sitt rum och gå i skolan varje dag är riktigt svårt, har jag märkt. Förmodligen beror det på att de allra flesta barn tycker att det är tråkigt att städa sina rum och att gå i skolan, och de jämför sina egna känslor med hur det kan vara för ett barn med Aspergers syndrom. De förstår att allt handlar om gradskillnader!
Jag brukar jämföra dessa gradskillnader i ork med gradskillnader i smärta. Vem skulle säga till en kvinna som håller på att föda barn: ”Men skärp dig, jag hade också ont i magen igår, men jag klagade inte.” Av någon anledning verkar människor ha lättare för att förstå att det finns gradskillnader i smärta än att förstå att det finns gradskillnader i energinivå och ork.
Många barn som haft dåliga erfarenheter av skolan börjar plötsligt trivas i skolan när de får börja med specialklasser. Vissa barn har också fått hjälp i en vanlig klass om de fått en förstående lärare, men många gånger är det riktigt svårt att få rätt stöd i en vanlig klass.
Men detta är svårt, hur skall man anpassa skolgången är det speciella klasser som behövs eller vad skall man göra …
http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Neurospykiatriska-funktionsnedsattningar/Att-undervisa-elever-med-Aspergers-syndrom/
http://www.publicerat.habilitering.se/sll/export/sites/sll/downloads/aspergers-syndrom-i-grundskola-och-gymnasium.pdf
http://www.ur.se/Produkter/174478-Liv-med-autism-Vi-har-alla-autistiska-drag
http://www.ur.se/Produkter/188194-UR-Samtiden-Elevhalsa-De-saknade-eleverna
Det här är verkligheten:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ost/autistiska-fanny-glomdes-bort
http://www.svt.se/opinion/barnen-som-offras-i-den-svenska-skolan
http://urplay.se/Produkter/181523-Sverige-sviker-Skolan-vill-bara-ha-vanliga-javla-ungar
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article21609262.ab
Mats Tack ! för att du lägger ut dessa länkar . jag suger åt mig all information som en svamp för att vara så förberedd som möjligt att kunna underlätta för min dotter. Även om hon inte får en diagnos så vet ju jag vilka svårigheter hon har ( nästan och kommer göra allt för att hon skall förstå det också och sedan skall vi arbeta tillsammans för att dels informera andra i hennes omgivning och att hon blir medveten om vad hon kan göra men absolut inte ändra sig) för att förstå andra lite lättare och acceptera deras fel o brister. För det är ju kan ju jag tycka, inte fel att man kräver att folk kommer i tid, håller vad dom lovar eller inte ljuger……..
I går sade min dotter ” Mamma i dag satte jag mig i hörnan på bänken vid fönstret och jobbade bakom gardinen” jag vill ha det som min arbetsplats!!! Tillsaken hör att hon aldrig talar om hur hon vill ha det eller så så jag blev glad att höra detta o tänkte att ja , nu börjar det märkas i klassen också och att hon löser lite av problemen själv vilket iofs hon gjort många år nu i skolan säkert . Hon sade också att hon önskade att onsdag va söndag för då fick man avbrott i skolan .
Vi har aldrig hört att hon tyckt skolan varit jobbig etc men förstått att något är galet när hon kommer hem o skriker o ligger på golvet för att sedan sätta sig med ipaden och redigera film eller spela ett hästspel säkert för att lugna sig ,,, Jag kommer nu begära 50% sjukskrivning för nu skall jag en gång för alla sätta mig in i detta . För om jag inte orkar ändra och planera för vår dotter vem skall då orka,,,,,
Vad bra att du kan begära 50% sjukskrivning så att du orkar hjälpa din dotter. Fast något är verkligen tok fel när föräldrar till barn med speciella behov måste sjukskriva sig när skolan enligt lag måste anpassa skolan så att den passar alla elever!
Det är nog ganska vanligt med sjukskrivning och skilsmässor hos föräldrar till barn med NPF.
Det kan jag verkligen tänka mig! Och det är inte konstigt med tanke på hur mycket många föräldrar till barn med NPF måste kämpa. Vissa behöver t om kämpa i flera år innan det händer något!
Jag hittar inga bättre siffror på det men det verkar väldigt vanligt ja:
48 procent av föräldrarna har någon gång blivit sjukskrivna på grund av de krav som finns och 27 procent har gått ner i arbetstid för att orka med sin situation. https://www.mynewsdesk.com/se/trygg-hansa/pressreleases/var-femte-foeraelder-faar-inte-hjaelp-trots-neuropsykiatrisk-diagnos-1231728
Usch, det där är en alldeles för hög siffra 🙁
Superbra texter, det där borde alla lärare läsa!
Vad bra du beskriver hur det kan vara. Det hjälper mig att få vissa svar i mitt detektivarbete. Vi jobbar hårt med att hjälpa vår 13-åring, som fick AS-diagnos i somras, att förstå sig själv så att vi lättare kan förstå och hjälpa hen. Tack!
Jag blir ledsen när jag läser hur du ibland blir bemött. Tur att inte alla människor är så!
Kram
Vad roligt att höra att du tycker att jag beskriver det bra 🙂
Ja, det är verkligen tur att alla människor inte är elaka. Jag har flera gånger felanmält saker som faktiskt har fungerat och bemötts med förståelse. När jag föreläste på Öckerö felanmälde jag lampan på mitt hotellrum, och när receptionisten kom och kollade på den visade det sig att det var jag som inte hade fattat hur man skulle trycka på knappen! Hon var superförstående. Även receptionister på min tandläkarmottagning är alltid förstående över att jag inte har lyckats lära mig hur man trycker på knapparna på datorn för att checka in, och de har sagt att jag får anmäla mig i receptionen istället. Det är underbart att få träffa förstående människor! 🙂 Kram tillbaka!
Har blivit mobbad och nedtryckt genom åren och förminskad. När jag reser har jag börjat resa själv för ingen lyssnar på mig. Jag vill vara i mycket god tid på flygplatsen då sa de jag var hysteriskt. När planet vart inställt vart jag ledsen och då sa de jag var som en treåring . Så har jag år in och år ut fått höra. Så då tog jag beslutet resa ensam, har också stor kassa med mig i fall planet på mellanlandningen blir inställt och kan sova en natt på hotell, gjorde de i Hongkong och Singapore. När jag rest själv har jag träffat många spännande människor. Tar flygstol bokar hotell på plats. När jag hade nån väninna då blev jag ändå nedtryckt. Mest av svenskar .
De är så tråkigt att dessutom har de också diagnoser. Då borde de ha förståelse
Jag håller med dig om att personer med egna diagnoser borde ha förståelse, men så är det tyvärr inte alltid. Jag blir inte heller alltid förstådd av andra autister. Vad bra att du kan resa ensam och att du haft möjlighet att träffa trevliga människor. Det låter spännande!