Innan jag i 24-årsåldern fick min autismdiagnos hade jag utåt sett levt ett rätt vanligt ungdomsliv. Jag hade vid några tillfällen bott tillsammans med flera andra människor i bland annat studentkorridorer och hos au pair-familjen jag arbetade för, och många drar automatiskt slutsatsen att man inte kan ha autism om man har bott tillsammans med så många andra människor. Men problemet är att folk bara tenderar att se ytan och tro sig veta hur mitt liv har sett ut. De ser inte vad som i själva verket pågått.
Mitt beteende stack ut
Det stämmer alldeles utmärkt att jag har bott tillsammans med andra människor, men faktum är att mitt beteende onekligen har stuckit ut i sådana situationer. När jag bodde i studentkorridor använde jag inte det gemensamma köket någonsin (inte ens en enda gång!) utan åt ute på McDonalds eller köpte mackor i stan som jag sedan åt upp i studentrummet. De andra studenterna hängde till skillnad från mig i köket ständigt och jämt, lagade mat både ensamma och tillsammans flera gånger om dagen och lärde känna varandra utan och innan. Jag var den enda som betedde mig annorlunda och totalt isolerade mig, och det var inte utan att de andra studenterna undrade. Till och med de ansvariga för studentboendet reagerade på mitt beteende.
Familjen undrade över mitt beteende
När jag arbetade som au pair i Österrike tog jag hand om barnen på överenskomna tider. Men så fort min arbetsdag var slut stängde jag in mig i mitt rum alternativt åkte till centrala Wien för att äta på McDonalds. Trots att alla måltider ingick och det är meningen att en au pair ska vara familjemedlem valde jag att aldrig äta med familjen utan åt alltid ute alternativt köpte hem mackor från livsmedelsbutiker för att sedan äta upp dem i mitt sovrum. Jag köpte alltid maten med mina egna från au pair-jobbet intjänade fickpengar trots att det egentligen ålåg familjen att tillhandahålla kost och logi. Det var inte så att familjen vägrade bjuda mig på mat utan de tyckte snarare att mitt beteende var ytterst udda och undrade varför jag varken umgicks med dem eller åt med dem. De hade haft andra au pairer förut och ingen hade betett sig som jag!
Finns flera anledningar
”Varför gjorde Paula så här?”, undrar du kanske. Faktum är att det finns flera anledningar till mitt beteende. För det första tycker jag att det är energikrävande att äta tillsammans med andra och orkar inte göra det i längden. För det andra klarar jag inte av att laga mat när det sitter andra i köket då matlagningen tar all min mentala energi. Finns det andra människor som sitter där och pratar kan jag inte fokusera på matlagningen och tappar matlagningsförmågan helt! För det tredje var jag rädd för att göra fel i köket så som att råka ha sönder något eller inte veta hur man städar upp sig ordentligt efteråt (och nej, jag hade inte social fobi utan mina farhågor var helt berättigade med tanke på mina motoriska och kognitiva svårigheter vilket också är anledningen till att jag efter diagnosen fick boendestöd).
Man kan ha autism ändå
Summa summarum: tekniskt sett har jag bott på sociala boendeformer såsom studentkorridorer, men jag har aldrig klarat det i den bemärkelsen att mitt liv blivit onödigt krångligt i och med att jag inte kunnat använda köket och har därför tvingats isolera mig i mitt rum och lägga mycket pengar på att äta ute. Att någon bott i studentkorridor och andra sociala boendeformer är ingen anledning till att avfärda att vederbörande har autism!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
29 svar på ”När folk drar för snabba slutsatser”
Du skriver så klokt och belyser autism på ett sånt bra sätt.
Tack Maria, vad glad jag blir 🙂
Hög igenkänning i mycket!
På mitt första sommarjobb skämdes jag jättemycket eftersom jag bl a inte förstod varför jag inte orkade äta med mina arbetskamrater.
Åt medhavd mat på platsen jag jobbade och undvek gå till matsalen.
Sedan kunde jag inte se arbetskamraterna i ögonen och när jag slutade efter 3 v fanns ingen energi att prata kvar och jag hade mycket ångest, visste inte hur jag skulle hinna återhämta mig innan höstterminen…
Lämnade stället utan att säga tack och hej och efter ett tag kom ett vykort med orden ”Hör av dig” från arbetsgivaren. Tror jag orkade lyfta luren tillslut på nåt sätt. Arbetsgivaren var nöjd-mycket nöjd med mina arbetsinsatser men som vanligt såg ingen vad det tog av mig, hur mycket jag fick offra, hur jag organiserade egna anpassningar/strategier – och att det inte var några i längden hållbara prestationer.
Diagnos autism fick jag tio år senare.
Jag skulle betett mig precis likadant så jag förstår dig! Jag skulle inte heller orkat äta lunch med kollegorna varje dag. Jag har också lämnat ställen, dock i mitt fall boenden, utan att säga tack och hej för jag har inte orkat ta avsked. Omgivningen förstår sällan hur mycket energi sådant tar av oss.
Någon kanske undrar varför det är så svårt att säga tack och hej. Men det handlar ju om betydligt mer än så. Det förväntas att man tackar också med tonläge, ansiktsmimik och kroppspråk inklusive ögonkontakt (inget av detta går per automatik) och många förväntar sig ett socialt ”duttande” också. T ex genom att man förstärker det man vill säga och lägger till vita lögner. Det hela kan bli en akt som man inte orkar med, som känns helt fel, som helt också kanske går emot ens principer.
Faktiskt var det så att jag inte fick fram några ord, jag var så utmattad efter dessa 3 v på sommarjobbet att jag tappat talförmågan inklusive förmågan till socialt skådespeleri. Sen behövde jag isolera mig resten av sommaren.
Att ingen lagt någon vikt vid att säga hej då i ”autistsammanhang” är något jag uppskattat väldigt mycket. Lite sorgligt dock..att det i princip bara varit/är i sådana situationer man kan tillåta sig vara sig själv OM man inte vill uppfattas som otrevlig.
Bra skrivet och det är precis så det är! Numera orkar jag inte lägga ner lika mycket tid på att uppfattas som trevlig, men jag tänker fortfarande en del på sånt ändå vilket tar energi. I autismsammanhang är det enligt min erfarenhet däremot helt okej att komma och gå som man vill, och det är också helt okej om man inte vill delta i diskussionen och inte säger saker som ”hej” och ”hejdå”. Hade studentboendet jag bodde i endast varit till för autister hade nog ingen reagerat på mitt beteende!
De tre universitetskurser jag läst klarade jag för att dessa inte ställde krav på så mycket social interaktion. Jag kunde plugga hemma och tror inte jag var på uni mer än högst en gång i veckan.
Det var nog i princip en förutsättning att ingen kurskamrat hade nåt intresse av att lära känna mig närmre, jag hade inte orkat både plugga och socialisera.
Jag fungerar likadant! Tydligen har distanskurser många avhopp för folk har lätt för att tappa motivationen utan fysiska träffar när de bara pluggar hemma. Jag tappar istället motivationen av fysiska träffar! Social interaktion tar mycket mer energi av mig än själva plugget.
Maten var alltid ett problem för mig också och min största oro, redan på dagistiden. Mest för att man var tvungen att äta på särskilda tider när man inte valt det själv och även äta upp allt, oavsett vad det var. Det blev ett tvång, man kväljdes, grät och fick panik och började sen stoppa mat i fickan som enda lösning, eftersom de även stod och vaktade vid slaskhinken så man inte kunde slänga något av den mat som de själva valt och hade slevat upp till en. Då hade min extrema emetofobi inte ens börjat. Men en teori är att det startade där. För att den äldre generationen av lekisfröknar, farföräldrar, skolpersonal i lågstadiet m.m.tyckte det var viktigare att tvinga i barn mat p.g.a. att folk svalt under krigsåren när de själva levde och man därför minsann inte skulle vara bortskämd utan äta precis allt man kom över, av sympati för dem. Det är så trauman och fobier uppkommer.
Det är bara de som värderar och accepterar en för den man är vars åsikter är värda att bry sig om och som är värda att behålla i sitt liv. Om man har den turen att ha lyckats finna några. Resten kan man lika gärna vara utan. Och de som redan har dömt en på förhand utan att veta någonting om ens liv, som jag också har upplevt alltför många gånger, förtjänar inte ens att få lära känna en eller veta sanningen. Man får vara betydligt sparsammare på vilka man släpper in. Förr gjorde jag det med alla, när jag trodde att de flesta människor var snälla och hade goda avsikter. Men jag är glad att jag inte är så naiv längre, det är väl det man har lärt sig.
Usch, har ni svenskar också blivit tvingade att äta som barn? 🙁 Jag trodde att sådant bara förekom i Finland. Vi har många krigsveteraner som levt under de år då det knappt fanns mat, och vi finnar i min generation har blivit uppfostrade i andan att man inte ska klaga på det man blir serverad utan vara tacksam för att vi överhuvudtaget får mat. Jag blev tvingad att äta som barn och minns hur traumatiskt det var! Ingen kan tvinga vuxna att äta, men som vuxen får man istället undrande blickar när man har annorlunda matvanor. Det är mycket moral och normer kring ätande!
Jag har också tyvärr råkat ut för många elaka människor, men alla som undrar över ett annorlunda beteende har inte onda syften. Vissa förstår bara inte varför någon gör annorlunda och är oroliga för personen för de tror inte att hen kan må bra. Deras avsikt är inte att kränka personen!
Det kanske var en sån där grej när vi var små, som sen upphörde när de insåg att det inte var någon bra idé. Eller så kanske det är lika på förskolor och skolor etc fortfarande? Vi hade faddrar i skolan på den tiden, en äldre elev som skulle fungera som någon slags mentor för en, skydda en om någon var dum mot en och så. ”Skolmaten är god och man får ta precis hur mycket man vill och behöver inte äta upp heller när man inte gillar något.”, skrev han. Det där var ju totalt bullshit alltså! 😀
Kan nog vara så också. Saker är ju aldrig lika överallt. Men mot mig har folks kommentarer och påhopp tyvärr alltid varit med onda avsikter…Både mamma och min vän har fått en helt annan syn på människor efter allt som de utsatt mig för. Därför hade jag bara tänkt satsa på upplevelser nu och fina stunder rent allmänt; försöka göra nya och roliga grejer på somrarna för att uppväga det och bara glömma folk och hur de har varit! Och aldrig se bakåt. Det var min plan och jag hade börjat. Men allt upphörde med pandemin. Mamma kan inte vaccinera sig p.g.a kronisk lungsjukdom och omfattande allergier och fick hon corona, skulle det innebära en garanterad död. Och det enda som hade kunnat få mig att inte ta det var om det innehöll illamående som biverkning, vilket det självklart gjorde. Livet har tagit en sån oerhörd vändning, vi lever helt isolerade och jag går bara ut ibland på nätterna när ingen annan är ute. Och det slutar aldrig heller! Trots att det är det enda jag väntar, önskar och hoppas på hela tiden. Årstider kommer och går utanför fönstret, åren går och man åldras. Livet som man kände till det är helt förstört. :/ Jag undrar bara hur länge man faktiskt orkar med det här. För jag ser inget slut på det längre nu. Det gjorde jag ändå i början. Det är verkligen tur att man har internet i alla fall! Så man ändå kan ta del av världen och kommunicera med folk, även när man lever i total isolation. Jag minns ju en tid innan det också.
Vi fick inte heller ta så mycket mat vi ville, men inte heller så lite som vi ville. Det var alltid mattanterna som lade maten på våra tallrikar och vi fick inte säga nej till mat vi inte tyckte om. Vi var tvungna att äta upp allt såtillvida vi inte hade fått en specialtillåtelse från läraren att slänga, men en sådan tillåtelse fick vi sällan. Att man inte tyckte om maten räckte inte som skäl!
Vad tråkigt att höra att du mår så dåligt av pandemin! 🙁 Jag minns att du skrivit förut att det är otänkbart för dig att tillfälligt hyra en bostad på annat håll under pandemin för att kunna leva mer fritt så jag vet att den lösningen inte funkar för dig. Vad gäller illamående så vet jag ingen som kräkts av vaccinet, men jag vet att din kräkfobi är allvarlig så du kanske inte vågar ta vaccinet även om du får höra att det är ovanligt att kräkas av det. Jag tror absolut att det kommer att finnas ett slut på pandemin men samtidigt tror jag att det kommer att dröja. Pandemin lär härja ett tag till tyvärr 🙁
Ja, det var precis lika för mig. Faktum är att det verkar ha varit lika för pappa också och det var på 50-talet. Så det skulle inte förvåna mig om det är lika för barn idag. Mattanterna slevade upp och man var tvungen att äta upp allt även när det var något man hatade, fastän man sa att man inte ville ha så mycket. När det var gott fick man istället bara en begränsad mängd mat även om man ville HA mer, med motiveringen att det ”inte fanns tillräckligt”…De flesta borde inse vilka rätter barn mest gillar. Det var mycket sällan det var dem.
Jag har aldrig tagit någon annan medicin eftersom illamående finns som potentiell biverkning i alla i någon mån. Hade behövt lyckopiller i yngre år också då jag var nedstämd över hur allt varit. Men då var det betydligt lägre odds, kanske 1 av 100. Nu hör det till de vanligaste sakerna de listar, då är det helt uteslutet. Men det var det absolut enda som hade kunnat hindra mig från att ta det också, som sagt. Med mamma är det en annan sak, ingen läkare hon pratat med kan garantera att hon kan ta det utan risk med sina allergier. Så då fortsätter vi leva helt isolerade och bara hoppas på att eländet förr eller senare slutar. Bara att kunna gå ut dagtid på promenader igen och inte behöva byta sida av gatan när det kommer någon eller ha tandläkarmask på sig så fort man går utanför dörren, vilket jag fortfarande har, vore världens lyx nu. Det är konstigt vad man vänjer sig vid allt…Men jag skulle aldrig ta någon risk eller leva annorlunda även om jag bodde själv heller. Skulle aldrig göra något varken för att få det själv eller smitta ned någon annan. Så det enda man kan är ju bara att fortsätta hoppas på att det upphör och världen blir normal igen.
Jag förstår din rädsla! När det gäller antidepressiva så har jag aldrig träffat någon som mått illa av dem, och det gjorde jag inte själv heller när jag åt dem trots att illamående var listad som en vanlig biverkning. Men jag förstår att du är rädd, och det finns tyvärr inga garantier! Trots att risken för att kräkas är minimal är en fobiker ofta så rädd att hen inte vågar ta några som helst risker.
Jag tror absolut att världen blir normal igen inom de närmaste åren. Mycket hänger också på hur farlig den nya omikron-varianten är. Det återstår att se!
Är det just själva kräkningen som var/är din rädsla, inte illamåendet i sig? Som jag ser det är det bara ”pricket över i:et” och den värsta graden av det. Men det ser förjävligt ut när någon gör det. Hände en gång på T-banan en sommar mitt på ljusa dagen. Innan hade jag precis tänkt att ”Tänk om någon skulle göra det nu”. Då hände det. Jag gissar på bakfylla, droger eller annat. Gubben mitt emot honom fick det troligen i knät, han gjorde ingen ansats alls till att springa undan till något hörn. Bara rakt ut där han satt. Hänt på en klubb en kväll också när jag var i yngre år, med det var ju mer förståeligt.
Det finns olika typer av illamåenden. Jag är rädd för den typen av illamående då det på allvar känns att jag kommer att kräkas. Då blir jag kallsvettig, och det är väldigt obehagligt. Kräkning är ännu värre, men den typen av illamående är också läskigt. Däremot finns det andra former av illamåenden också då jag bara mår ”lite” illa och saknar matlust vilket är ganska okej för mig. Det är ett helt annat tillstånd än den typen av illamående jag känner då jag har kräksjuka. Det är liksom i en helt annan dimension!
Jag har också sett folk kräkas i kollektivtrafik och fått panik! Jag avundas alltid människor som inte får panik i sådana situationer och som klarar av att sitta kvar i sina säten när det händer. Det hade jag aldrig klarat!
Jag tänkte förut att det nog mest är barn som spyr sådär oförutsett bland folk och att de flesta vuxna ändå springer undan en bit sekunderna innan, både av respekt för sin omgivning och för att slippa reaktionen och folks kommentarer. Utom när det rör sig om sån berusning så att de inte har någon koll. Stanken är ju nog för de flesta att automatiskt flytta sig, även om det inte upplever det som obehagligt i övrigt. Men alla har ju sina rädslor. Jag har behållit kylan i andra situationer då folk runtom har fått panik istället. Gällande blod, ett epilepsianfall och så. Men trots alla jag mött som haft egna kraftiga fobier för saker som sprutor, blod, höjder, duvor, folk etc, så har ingen ändå förstått det och samma personer har i vissa fall t.o.m. hånat mig för det. Vilket jag aldrig skulle gjort med dem.
Jag har som sagt aldrig varit borta en dag från mamma sen 10-årsåldern, då hon är min enda trygghet om jag börjar må illa eller blir rädd för det. Den enda som någonsin förstått mig, funnits där, kunnat lugna mig och stöttat mig i allt. Utan henne skulle jag aldrig överleva en dag och det har jag tänkt på ända sen dess också. Och tiden rinner ut. Jag är jätterädd för att jag aldrig hittar någon annan lika varm, empatisk och förstående person. Dessutom skulle jag aldrig kunna bo med någon annan som var ute som vanligt på vinterhalvåret heller. Och heller inte kunna bo själv. Så det är verkligen ett låst läge.
Det låter väldigt jobbigt! Jag vet att du tidigare skrivit att du absolut inte vill pröva på KBT-terapi när jag och mina andra bloggläsare föreslagit det. Jag respekterar att du inte är intresserad av KBT, men du får fundera över om det ändå skulle vara något för dig i framtiden. En KBT-inriktad psykolog tvingar inte dig till något du inte är redo för och allt går i väldigt små steg! För mig var KBT väldigt bra, men som sagt vet jag att du skrivit att du inte är intresserad av det och jag kommer inte försöka övertala dig till något du inte vill.
Vad gäller att bo själv så är du tyvärr inte berättigad något LSS-boende då du inte fick någon autismdiagnos, men däremot skulle du säkert kunna få ett boende från socialtjänsten där du kan få stöd i framtiden. Det finns många som inte klarar av att bo själv, och har man ett dokumenterat stödbehov har man rätt till stöd enligt SoL. Men jag hoppas såklart att du kan få behålla din mamma så länge som möjligt för jag vet att du är beroende av henne och att du kan bo med henne så länge hon lever!
Vet precis hur det funkar och skulle aldrig göra det. Inte en chans. Men du försöker åtminstone hitta lösningar på saker och det tackar jag för! Både till mig och andra här. Vet inte varför jag delar med mig av mitt liv och är så personlig här egentligen. Men andra tycks ju skriva om sina liv utöver sina diagnoser och du är en varm och empatisk person, liksom. 🙂 Jag tycker bra om dig som person och tycker det är ett trevligt utbyte av funderingar och tankar. Det är väl därför.
Vad bra att du tycker om att kommentera min blogg, jag hoppas verkligen att det hjälper dig! 🙂 Jag och några av mina bloggläsare har varit oroliga för dig varför vi ibland försöker föreslå lösningar. Jag hoppas att du inte tycker att det är alltför jobbigt att vi ”tjatar” om KBT och psykolog ibland, men det är bara för att vi alla vill att du ska må så bra som möjligt! Jag vet att du haft jättedåliga erfarenheter och att du ofta varit illa behandlad av andra människor, men jag ser verkligen att några av mina bloggläsare verkligen bryr sig om dig! Vi får hålla tummarna för att pandemin släpper snart så att du kan leva som vanligt igen!
Man kunde ju då tycka att ett bra alternativ hade varit att man helt enkelt slapp äta om eller när man inte ville. Så slapp man slänga något också. Men det gick inte heller för sig.
Och som vidare kommentar på inlägget, så tycker jag bara att det borde vara själva arbetsinsatsen som är avgörande. För det är ju i slutändan det man får betalt för. Inte att socialisera med folk man inte valt själv, äta med dem, hänga med på utflykter, aktiviteter, övernattningar etc. Men det verkar ingå i såväl skolan som arbetslivet.
Ja, tänk om man bara kunde äta när man ville? Det gör jag nu som vuxen, men när man inte följer matnormer undrar ju folk.
Ett av syftena med au pair är ett kulturellt utbyte så det är inte ”bara” ett jobb i den bemärkelsen. Om man bara vill ta hand om barn utomlands och inte vill ha något med familjen att göra efter jobbet så är det nanny som man ska jobba som, inte som au pair. Jag förstår att familjen var besviken för de hade nog hoppats på ett kulturellt utbyte. Sedan var de inte nöjda med min arbetsinsats heller, men det är en annan femma. De var nöjda med hur jag tog hand om barnen, men inte hur jag skötte hemsysslorna.
Med detta sagt håller jag generellt sett med om att det borde vara arbetsinsatsen som är avgörande! Tyvärr vill företag oftast endast anställa de som också kan bidra till det sociala, och i många fall anses det lika viktigt som själva arbetsinsatsen då en kollega som deltar i det sociala bidrar till en trevlig arbetsmiljö vilket i sin bidrar till allas arbetsmotivation (enligt andra alltså, inte enligt mig!)
Tydligen kan nedsatt theory of mind visa sig t ex genom att man kan ha svårt att förstå andras känslor och avsikter. Det är också nåt jag känner igen mig delvis i.
Men på liknande sätt kan ju människor i omgivningen bli minst lika funktionsnedsatta om de inte förstår våra avsikter och våra känslor kopplade till en speciell situation t ex varför du gjorde de val du gjorde för att klara av att vara au pair eller bo i studentkorridor t ex.
Kom bara att tänka på det 🙂
Helt sant, och det brukar jag ofta säga på mina föreläsningar! 🙂 Andra människor har ofta minst lika svårt att förstå mig som jag har att förstå dem. Jag är övertygad om att många missförstånd som utåt sett ser ut som bristande Theory of Mind egentligen kan härledas till att man fungerar helt annorlunda än normen och att man saknar kunskap om hur människor som fungerar helt annorlunda än man själv fungerar. Och det gäller såklart både autister och neurotypiker!
Hej Paula! Hög igenkänning på det du berättar om här. Jag jobbade på en kibbutz i Israel och var au-pair i USA, på 90 talet. Det har hänt att jag mött människor som tror att jag inte kan ha så stora svårigheter, som klarat av att jobba utomlands. Fast dessa utlandsresor gjorde att jag började må väldigt dåligt. Det var före diagnostiseringen.
Jag vet precis vad du menar och känner igen mig! Själv befann jag mig utomlands rent fysiskt, men jag klarade ju inte av kraven och mådde väldigt dåligt. Au pair-familjen var väldigt missnöjd med mig trots att jag verkligen försökte mitt bästa. Så jag klarade inte av jobbet även om jag rent fysiskt befann mig på plats.
Sedan kan det ibland vara så att man flyr utomlands för att man inte passar in i sitt hemland och tror att man kan få det bättre någon annanstans. Så var det i alla fall för mig! Jag hade nog aldrig fått för mig att flytta till Sverige om jag hade passat in i Finland. Att jag bott utomlands många gånger är alltså inte ett tecken på att min autism är mild utan tvärtom har jag känt ett behov av att fly.
Jag flydde också utomlands för studier och sommarjobb under uppväxten eftersom jag vantrivdes och hade en ohållbar situation. Det lurade många att tro att jag hade en hög funktionsförmåga på de flesta plan och att jag hade det lättare för mig än många andra jämnåriga. 8-10 år senare fick jag min autismdiagnos som förklarade en hel del missförstånd. Framförallt fick jag förklaringar till den mentala tröttheten, den grava ångesten att känna att nåt var fel/annorlunda med mig men inte veta vad eftersom jag inte orkade umgås/socialisera, utföra hushållssysslor och egenvård – som de flesta andra orkade.
Jag känner igen mig! Man får alltid en autismdiagnos av en anledning. Det som i utomståendes ögon ter sig som styrkor kan i själva verket vara svårigheter som exempelvis när du, jag och Barbara bott utomlands. Många neurotypiker som menar att de aldrig skulle klara av det jag gjort i mitt liv så som att jobba i Österrike som au pair skulle i själva verket klara det betydligt bättre än jag!