När en person med Asperger inte ens orkar syssla med sina specialintressen

När människor får höra hur enormt lite jag orkar, tycker de ibland att det låter konstigt att en vanlig vardag kan kosta mig så mycket energi. Ibland tror de att jag mår extremt dåligt eftersom jag inte orkar plocka upp posten från hallgolvet, borsta tänderna eller duscha varje dag. Att duscha brukar i andra människors ögon vara en uppiggande aktivitet, och därför kan de ha svårt att förstå att jag måste planera duschandet i min energi-kalender trots att jag mår bra i övrigt.

Men eftersom mina rörelser inte är automatiserade utan jag måste koncentrera mig noga på vad jag gör och tänka på vartenda steg, är det inte alls konstigt att jag blir trött av alla praktiska aktiviteter. För mig är det naturligt att bli trött av sådana här saker eftersom jag alltid blivit det så länge jag kan minnas. När jag var barn, tyckte jag att det tog energi att hoppa hopprep, spela kurragömma och göra sådana saker som barn i allmänhet brukar gilla, och detta berodde också mina svårigheter att automatisera. Jag gör ingenting i farten, utan min hjärna måste överansränga sig för att göra praktiska aktiviteter överhuvudtaget. Jag har vant mig vid att planera min energikonsumption, och jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kunna vara att ha nästan obegränsat mycket energi, vilket de flesta människor i mina ögon har.

Det som däremot inte brukar ta någon energi av mig är mina specialintressen. Jag får energi av mina specialintressen, precis på samma sätt som andra människor blir pigga av att duscha. Många människor tror att vi med Aspergers syndrom måste bli trötta av att syssla med våra specialintressen, men det blir vi oftast inte. Om någon annan klagar över trötthet, är det ingen som säger till personen: ”det är klart att du är trött för du duschar ju varje dag”, men däremot får vi som har Aspergers syndrom ofta höra: ”om du är trött, måste du sluta syssla med dina specialintressen så där mycket”. Sanningen är att det är sällan våra specialintressen som tröttar ut oss utan tvärtom kan vi bli trötta och hängiga om vi inte får syssla med våra specialintressen!

Med detta sagt har jag i sommar inte orkat vara i skogen lika mycket som förut trots att blåbärsplockning är ett av mina specialintressen. Det är inte själva blåbärsplockningen som tröttar ut mig, utan det är andra saker runt omkring: att ta på mig skogskläderna och gummistövlarna, att ta med mig ett kärl och fylla på vattenflaska, att promenera den tre minuter långa sträckan från mitt hem till skogen och att förflytta mig i skogen när jag har plockat klart på ett ställe. Att efter skogen kontrollera att jag inte har fästingar i kroppen, att tvätta händerna och att byta om till andra kläder är också mycket tröttsamt.

Oftast brukar jag vara piggare och har kunnat lägga energi på ovannämnda aktiviteter trots att det tar energi (det har trots allt varit värt det med tanke på hur mycket jag älskar att plocka blåbär och hur mycket extraenergi jag får av det!), men i år har jag varit så extremt trött och svag att jag knappt kunnat plocka blåbär pga detta. Att jag misstänker att jag har utvecklat kroniskt trötthetssyndrom beror alltså inte på att jag inte orkar lägga havregrynspåsen i skåpet eller att lyfta upp posten från hallgolvet eftersom jag alltid tyckt att dessa saker är energikrävande. Att jag misstänker att något är fel beror på att jag inte ens orkar plocka blåbär!