För flera år sedan när jag fortfarande var gift, kom jag en gång hem sent på natten. Min dåvarande man sa till mig att jag måste haft roligt eftersom det hade blivit så sent, och jag förklarade för honom att jag och några andra hade firat att en kille i gänget äntligen hade fått sin Asperger-diagnos.
”Men vad sa du nu? Menar du kanske att ni firade att han hade genomgått en utredning och fått veta att han inte hade Aspergers syndrom?” ”Nej, tvärtom. Utredningen visade att han hade Asperger, så han har äntligen fått sin diagnos nu”, förklarade jag. ”Varför firade ni något sådant? Det är väl ingenting att fira över?”, undrade han förvånat. ”Eller menade du att ni stöttade honom i sorgen? För han behöver säkert stöd från vänner i den här svåra tiden”. ”Nej, det här var glädjens dag för honom. Vi firade det för att vi var glada för hans skull”, förtydligade jag.
Min man hade lite svårt för att förstå detta, och hur skulle han kunna förstå? Han hade ju aldrig varit med i den sitsen att han alltid skulle känt sig annorlunda utan att förstå varför, levt i tron att man var dum och lat, känt en stark press på att förändra sig och sedan äntligen få en bekräftelse på att man faktiskt är annorlunda på riktigt och att det är okej. Han hade aldrig varit med om att han skulle trott att han var helt ensam i världen och sedan fått veta att det faktiskt finns andra människor som genomgått ungefär samma sak.
Det enda annorlundaskap han hade varit med om var när han hade flyttat till Sverige, men till skillnad från oss som fått våra Asperger-diagnoser i vuxen ålder hade han alltid vetat varför han var annorlunda: han kom från en annan kultur. Han visste redan från början att han tänkte på ett helt annat sätt än många svenskar, hade andra värderingar och hade svårt för det svenska språket. Han behövde aldrig fundera över varför han var annorlunda.
Därmed inte sagt att alla som får veta i vuxen ålder att de har Aspergers syndrom hoppar av glädje. För vissa kan det faktiskt vara en stor sorg och chock att få en diagnos. Men vissa av oss, däribland jag själv, har blivit jätteglada och lättade. När man får en diagnos, bör alla känslor vara tillåtna!
12 svar på ”Lyckan över att äntligen få en förklaring”
Om nu utredningen på
min dotter 11 år visar sig att hon ” har ”eller är Asberger ( blir mycket förvånad annars) kommer jag nog utbrista ” va coolt likadan personlighet som min idol i tv serien bron Saga Noren Efter allt jag tagit reda på o läst på flera bloggar om Asberger eller högfungerande autism så måste hon iallafall ha starka drag av o jag kommer ta reda på så mycket som möjligt för att i möjligaste mån kunna tackla hennes svårigheter så att vi kanske får det lättare hemma o hon slipper bli utbränd men tyvärr räcker det ju inte. Skolan är som den är o vi människor också måste ut mer kunskap om detta. Speciellt när man inte kan se på någon vilka svårigheter de har! Nu har jag nästan blivit manisk av att läsa bloggar o böcker om detta ( har nog lite drag ) för nu är det liksom uppdrag söka information som gäller för mig!!! För min Dotters skull
Vad glad jag blir över att höra att du är så positiv till en diagnos! Jag har träffat många föräldrar som inte har kunnat acceptera att deras barn har Aspergers syndrom, och om föräldrar har svårt att acceptera diagnosen och barnet märker det, kommer barnet oftast också ha svårt för det.
Det är jättebra att du tar reda på fakta och information för din dotters skull! Jag önskar verkligen att det hade funnits kunskap när jag gick i skolan så att jag hade sluppit få utskällningar.
För mig är det så att samtidigt som jag fått förklaringen till mina svårigheter så har jag också kunnat acceptera dom och gå vidare på ett sätt som fungerar mycket bättre!
Jag förstår att ni firade:)
Så var det också för mig! Diagnosen var för mig en bekräftelse på att det inte bara var min inbillning att jag var annorlunda utan jag faktiskt var annorlunda på riktigt och att det var okej! 🙂
Jag fick inte min diagnos förrän i början på detta året, då var jag 31 år. Jag hade i ganska många år känt på mig att jag har Aspergers syndrom så för mig var det en lättnad att äntligen få det bekräftat. Jag har alltid varit udda och alltid haft stora problem med det sociala. När jag var tonåring var jag arg på min mamma för att hon uppmärksammade aldrig att jag hade en diagnos. Men nu är jag inte längre arg på min mamma. Hon följde med till vuxenhabilitering då jag fick min diagnos. Hon har sen jag fick min diagnos börjat ta reda på fakta om Aspergers syndrom.
När jag var yngre så mådde jag väldigt dåligt över att vara udda men nu trivs jag med att vara udda.
Jag hade också förut en period när jag var arg på min mamma. Jag undrade varför hon tvingade mig till skolan trots att jag var mobbad, varför hon inte försvarade mig när lärarna skällde ut mig för att jag inte kunde lära mig hur man använder symaskiner osv, men nu är jag inte arg på henne längre utan jag förstår hennes synvinkel. Det var jättejobbigt för min mamma att läsa min bok eftersom jag beskrev där hur jobbigt jag haft det under min uppväxt. Jag sa till henne att hon inte borde läsa boken men hon gjorde det ändå!
Vad bra att du har börjat trivas med ditt liv! Jag mådde också dåligt över att vara udda när jag var yngre, men det var pga att jag inte förstod varför jag var som jag var och att jag blev fel bemött. Idag skulle jag aldrig vilja vara normal, om normala människor nu överhuvudtaget existerar 😉
Jag firade också när jag hade fått diagnoserna Aspergers syndrom och DCD. Jag firade att jag äntligen hade fått veta varför jag hade ett annat sätt att fungera, men också för att diagnosen innebar att jag plötsligt fick tillgång till stöd för mina svårigheter. När jag i våras fick veta att min hjärna har svårt att tolka synintryck så firade jag också. Det kändes så skönt att få veta att jag inte inbillade mig att jag inte uppfattade synintryck likadant som andra människor utan att min hjärna faktiskt HAR svårt att tolka. Det var en pusselbit som föll på plats och därmed en stor och tung sten som föll från mitt hjärta. Det tyckte jag verkligen var värt att fira! 🙂
Jag förstår verkligen att du firade dina diagnoser och att det var skönt för dig att veta varför du har svårt att tolka synintryck! Det måste ha varit jätteskönt att få en förklaring 🙂 För mig var det också så. Vissa människor sa till mig ”oj, jag beklagar” när jag berättade för dem att jag hade fått diagnoser, och jag kunde inte förstå vad de menade. För mig var det bara en lättnad att få veta varför jag alltid hade känt mig annorlunda.
Jag håller på att utredas och om jag får en diagnos kommer jag bli lättat och glad för då får jag äntligen svar på frågor jag haft större delen av mitt liv. Jag kommer vilja fira min diagnos på nåt sätt och jag har lyckas förklara för mina vänner varför detta är så viktigt så dom kommer bli glada om det visar sej att jag en diagnos.
Jag förstår verkligen dig, och jag hoppas för din skull att du får en diagnos! Mina vänner kunde nog inte förstå i början varför det var viktigt för mig med en diagnos, men nu har de alla läst min bok och de har nog börjat förstå lite mer.
http://www.svtplay.se/video/4276665/fraga-doktorn/fraga-doktorn-18 här är ett program från fråga doktorn om adhd/asperger hos vuxna som ni kan titta på om ni inte har gjort det redan
Tack för klippet, vad bra att du påminde mig om det! Jag såg en del av det förra veckan men glömde bort att se resten. Det var faktiskt just Ylva Ginsberg som diagnostiserade mig 2003, så det var roligt att se henne på tv! 🙂