Eftersom jag hann leva med odiagnostiserad Aspergers syndrom i 24 års tid innan jag fick min diagnos, hann jag utveckla en del strategier för att klara mig i den här världen som ställde alldeles för höga krav på mig. En av dessa strategier var att hitta på lögner. Jag tyckte visserligen inte om att ljuga och det tog energi av mig att komma på vad jag sagt och till vem, men eftersom jag alltid fick dåliga reaktioner och utskällningar när jag försökte säga sanningen återstod det inga andra alternativ för mig än att ljuga.
En situation jag brukade ljuga i var när jag var för trött att delta i aktiviteter. En gång hade min italiensklärare i gymnasiet bestämt att vi skulle gå och se på opera tillsammans en kväll. När kvällen närmade sig, fick jag veta att pjäsen skulle sluta sent. Jag insåg att jag inte skulle vara hemma förrän halv elva, och jag behövde väldigt mycket sömn. Dagen efter skulle fransklektionen börja klockan åtta på morgonen, men jag behövde ju gå och lägga mig allra senast nio eller helst ännu tidigare så att jag inte skulle ramla ihop dagen efter. Eftersom jag redan hade förbrukat ett max antal tillåtna frånvarotimmar för fransklektionerna, visste jag att jag skulle få underkänd i franskan om jag skulle komma försent till skolan dagen efter (tyvärr hade jag tvungen att skolka en del eftersom jag hade ångest och led av fruktansvärd trötthet, därav min höga frånvaro) .
Jag började känna paniken stiga i hela kroppen. Det handlade ju inte om att jag ”bara” skulle vara småtrött, utan jag visste om att jag bokstavligt talat skulle kollapsa om jag följde med på operan. Vad skulle jag göra nu? Jag visste med säkerhet om att jag inte skulle orka gå i skolan dagen om jag följde med. Men jag kunde inte fejka någon sjukdom heller för vad skulle det vara för en sjukdom som gjorde mig sjuk under bara en kväll? Tyvärr kunde jag inte skolka lektionerna på operadagen och låtsas vara sjuk då för vi hade franska även denna dag, och jag var ju tvungen att vara med i franskan om jag ville få godkänd.
Till slut kom jag på en briljant lösning: migrän! Eftersom min bror led av migrän, visste jag om att ett migränanfall kunde komma plötsligt. Därför skulle det alltså inte vara konstigt om jag var i skolan på dagen, hade migränanfall på kvällen och dök upp i skolan igen morgonen efter. Jag bad min bror beskriva exakt hur ett migränanfall kändes så att jag skulle kunna fejka ett anfall på ett trovärdigt sätt. Dagen innan övade jag flera gånger framför spegeln att se svag och ledsen ut och säga tyst att jag behövde gå hem eftersom jag hade ett migränanfall komma. Jag mådde mycket dåligt över att behöva ljuga och jag var orolig för att bli avslöjad, men läraren ifrågasatte inte mig och jag slapp följa med på operan.