Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Kan en autist vara intresserad av vänskapsrelationer?

SEB frågar

Jag skulle behöva svar på en fråga. För några veckor sedan fick jag äntligen tid för en neuropsykiatrisk utredning. Jag hade redan varit på en första intervju där de beslöt att jag skulle få göra en utredning.

När jag kom dit började den nya psykologen intervjua mig igen, samma frågor som jag redan svarat på men efter typ en kvart frågade hon om jag blivit utsatt för något övergrepp eller liknande och jag sa att jo jag har varit i några dåliga relationer från tonåren och framåt. Efter det avfärdade hon alla mina tecken på autistiska drag som orsakade av trauma. Jag började gråta men inte för att vi pratade om mina trauma, vilket hon säkert trodde, utan för att jag blev så chockad att hon var så snabb att avfärda mig. Speciellt med tanke på att många av mina drag förekom innan jag upplevt något trauma.

När vi skulle avrunda så frågade jag varför all information om mig själv som jag samlat kunde förklaras med trauma (jag hade en mapp där jag skrivit in alla mina egenskaper utifrån DSM-5) och hon svarade kort och avfärdande att ”autistiska människor är inte intresserade av vänskapsrelationer. Du försöker ju ha relationer även om du tycker det är besvärligt” (jag har en del vänner men vi ses sällan och när vi väl ses blir jag lätt trött och känner mig avskärmad även om jag uppskattar sällskapet).

Jag känner mig övertygad om att hon har fel och jag funderar på att be om en ”second opinion” men vill känna att jag kan argumentera för det. Skulle du säga utifrån din erfarenhet att autister är helt ointresserade av att ha vänner?

Paula svarar

Tack för en ytterst viktig och relevant fråga! Jag blir lika irriterad varje gång jag hör talas om kliniker som utför npf-utredningar trots att de saknar gedigen kunskap om autism. Den nämnda psykologen har fel, och jag kommer att förklara varför. Jag hoppas att förklaringen kommer att hjälpa dig att argumentera för en second opinion!

Kan ta sig uttryck på många sätt

För det första står det ingenstans i diagnoskriterierna för autism att en autist måste vara ointresserad av vänskapsrelationer. Av kriteriet A3 framgår förvisso att en person med autism har en bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå vänskapsrelationer, men som det framgår kan svårigheten ta sig uttryck på många olika sätt. Avsaknad av intresse för jämnåriga utgör endast ett exempel på manifestation, men begränsningen kan alltså också yttra sig på andra sätt. Hur förklarar denna psykolog att Föreningen Autisterna anordnar läger för autister om alla autister är ointresserade av sociala kontakter?

Inte alltid synligt direkt

Du känner dig avskärmad och blir trött av att vistas i sociala sammanhang skriver du, alltså har du svårigheter med sociala relationer! På vilka grunder skulle ovanstående inte vara en svårighet? Observera att svårigheterna med social interaktion vid autism inte måste vara synliga vid den första anblicken. Av kriteriet C i DSM-5 framgår nämligen att de autistiska svårigheterna kan vara maskerade med hjälp av inlärda strategier. Vuxna autister, särskilt kvinnor, ägnar sig enligt forskare ofta åt kamouflage som enligt forskarna går ut på att vederbörande i syfte att passa in bland annat använder sig av utantilllärda fraser och härmar andra människor.

Tony Attwoods uppfattning

Nu ska vi titta på vad framstående autismforskare säger om autism och vänskapsrelationer. Tony Attwood skriver i sin bok att en autist inte sällan har relativt lätt för umgänge på tu man hand men kan däremot uppleva stora svårigheter i större grupper (s. 66). Vidare skriver han i nämnda bok att många med autism söker kontakt till jämnåriga men att dessa i sin tur kan uppfatta autisten som påflugen och irriterande (s. 69). Slutligen skriver han att ett autistiskt barn redan under de första skolåren brukar utveckla en önskan om att delta i sociala aktiviteter (s. 71). Ingenstans i boken nämner han att en önskan om sociala kontakter är oförenligt med autism!

Lorna Wings uppfattning

Vad ansåg Lorna Wing då? Jo, för det första står det att läsa i hennes bok att autisterna kan delas in i fyra grupper baserad på deras sociala stilar: den avskärmade gruppen, den passiva gruppen, den aktiva men udda gruppen och den överdrivet formella gruppen, dock tillägger hon att det inte finns någon skarp gräns mellan dessa (s. 38-41). Vidare menar hon att många tonåringar med autism längtar efter vänskap och sexuella relationer (s. 184). Trots att hennes bok enligt mitt tycke mest handlar om autister med väldigt stora svårigheter skriver hon ingenstans att man inte kan ha autism om man är intresserad av vänskapsrelationer!

Klurigt med orsak och verkan

För övrigt skulle jag vilja veta hur din psykolog anser sig veta vad som är orsak och verkan. Har dina autismliknande svårigheter uppstått av tidigare trauman, eller har du råkat ut för trauman eftersom du har autism och därmed sociala svårigheter? Regeringen konstaterar i sitt slutbetänkande SOU 2014:49 att det finns särskilt utsatta grupper i fråga om relationsvåld varav kvinnor med funktionsnedsättning är en. Dessutom pekar forskning på att autistiska barn löper minst fyra gånger högre risk än neurotypiska barn för att bli mobbade. Autism är därmed oftast orsaken, absolut inte verkan, och dessutom måste trauman och autism inte alltid ha ett orsakssamband. Även neurotypiska personer kan ju ha genomlevt trauman!

Är nog psykodynamiskt inriktad

Viktigt att känna till är att det psykodynamiska synsättet är långt ifrån den enda modellen för att förklara sociala svårigheter (jag utgår ifrån att denna psykolog har en psykodynamisk utbildning)! Att just denna psykolog har detta synsätt på sociala svårigheter betyder med andra ord inte att alla psykologer håller med. Den psykodynamiska terapin har säkert sin plats när det verkligen är tidiga barndomstrauman som orsakar hinder och blockeringar, men när en psykodynamiskt inriktad psykolog hävdar att neuropsykiatriska svårigheter i grund och botten beror på tidiga trauman har det enligt min mening gått för långt. Vissa svårigheter är medfödda, så är det bara!

Hjälp mig informera om autism och ADHD genom att dela inlägget.

Skriv en kommentar till det här inlägget eller läs andras kommentarer. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Du kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

8 svar på ”Kan en autist vara intresserad av vänskapsrelationer?”

Konstigt hur tomt det är här… Samtidigt som det är en jättediskussion med i nuläget 53 kommentarer på inlägget nedan! 😀

Men jag gissar att det där, som detta inlägg handlar om, skiljer sig väldigt mycket från person till person. Och att det handlar om att få umgås på sitt eget sätt. Så är det i alla fall för min vän, som identifierar sig själv som autist.

Haha, du har helt rätt! Folk som kommer till detta inlägg via Google lär tro att min blogg sällan får kommentarer, men det skiljer ju sig väldigt mycket från inlägg till inlägg 🙂

Jag håller med dig om att det ofta handlar om att få umgås på sitt sätt! En autist som tidigare dragit sig undan kan plötsligt bli väldigt social när hen väl träffar en person som hen klickar med och umgänget sker på ett sätt som passar autisten.

Svara

Min vän har alltid hatat att umgås med folk rent allmänt ända sen han var liten och helst bara velat vara själv. Ingen har förstått det och alltid ifrågasatt det. Det är bara mig och en till person han säger att han gillar att umgås med, eftersom vi aldrig har försökt ändra på honom utan accepterar honom för precis den han är. Dock har jag inte mött honom heller personligen nu på snart tre år p.g.a. pandemin.

Jag kan tänka mig att han saknar dig jättemycket nu när ni inte setts! Vad bra för honom att ha er som respekterar och accepterar honom som han är.

Svara

Det kan vara så att autisten både uppskattar vänner och umgås med dem utan att de lägger märke till något som skiljer sej från andra relationer. Men när de andra avslappnat hämtar styrka i umgänget, är umgänget något som hela tiden kräver autistens medvetenhet för att bli ”rätt” i alla olika nyanser som finns i det sociala samspelet, och även om det är roligt att träffa vänner blir det kraftdränerande.

Jag tror absolut att många känner igen sig i det du beskriver! Även om inte alla autister gillar att umgås finns det många som gör det men ändå inte tycker att det alltid är värt priset eftersom det precis som du skriver tar väldigt mycket energi.

Svara

”…umgänget (är) något som hela tiden kräver autistens medvetenhet för att bli ”rätt” i alla olika nyanser som finns i det sociala samspelet”

Wow, bra formulerat Sara! 🙂Igenkänningsfaktorn är hög.

Jag skulle kalla mig själv för en socialt introvert person.
”Problemet” är att även om jag i någon utsträckning tycker om sociala situationer och är nyfiken på människor orkar jag inte uppbåda den energi och det engagemang som ”krävs” i det långa loppet. Det får motsatt effekt om jag umgås med för många människor under en längre period. Då vill jag bara dra mig undan och processa alla intryck och hitta tillbaka till ett slags status quo-läge igen. För mig är det viktigt att prioritera rätt relationer och sammanhang för att jag ska få ut något av det.
Även om det har varit kul att umgås med människor för stunden har det ofta stannat där och relationen har inte utvecklats och fördjupats.
Jag har alltid haft få men nära vänner och har väldigt svårt för ytliga kontakter för det ger mig inget. Vill att relationen ska bygga på något gemensamt och innehålla djup och substans annars är det meningslöst och bortkastad tid.

Jag känner igen mig i att inte orka uppbåda energi till att låta en relation fördjupas. Jag kan faktiskt tycka att ytliga kontakter i vissa sammanhang kan vara givande på sitt sätt. Jag kan t ex tycka att det är genuint roligt att prata med åhörare på mina föreläsningar samt kunder som bokar föreläsningar av mig och jag har haft väldigt roliga och givande diskussioner med många! Även om relationen inte fördjupas tycker jag att kontakterna varit givande.

Samtidigt hade jag p g a Covid inga sociala kontakter alls på 1,5 år och saknade inte det heller utan var isolerad i mitt hem och nöjd (dock skrev jag med min kille regelbundet under tiden så det kan iofs räknas som en social kontakt!). Så även om jag kan uppleva det som givande att ha kontakt med människor har jag förstått att det inte är något som jag saknar när jag är isolerad hemma.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.