SEB frågar
Jag skulle behöva svar på en fråga. För några veckor sedan fick jag äntligen tid för en neuropsykiatrisk utredning. Jag hade redan varit på en första intervju där de beslöt att jag skulle få göra en utredning.
När jag kom dit började den nya psykologen intervjua mig igen, samma frågor som jag redan svarat på men efter typ en kvart frågade hon om jag blivit utsatt för något övergrepp eller liknande och jag sa att jo jag har varit i några dåliga relationer från tonåren och framåt. Efter det avfärdade hon alla mina tecken på autistiska drag som orsakade av trauma. Jag började gråta men inte för att vi pratade om mina trauma, vilket hon säkert trodde, utan för att jag blev så chockad att hon var så snabb att avfärda mig. Speciellt med tanke på att många av mina drag förekom innan jag upplevt något trauma.
När vi skulle avrunda så frågade jag varför all information om mig själv som jag samlat kunde förklaras med trauma (jag hade en mapp där jag skrivit in alla mina egenskaper utifrån DSM-5) och hon svarade kort och avfärdande att ”autistiska människor är inte intresserade av vänskapsrelationer. Du försöker ju ha relationer även om du tycker det är besvärligt” (jag har en del vänner men vi ses sällan och när vi väl ses blir jag lätt trött och känner mig avskärmad även om jag uppskattar sällskapet).
Jag känner mig övertygad om att hon har fel och jag funderar på att be om en ”second opinion” men vill känna att jag kan argumentera för det. Skulle du säga utifrån din erfarenhet att autister är helt ointresserade av att ha vänner?
Paula svarar
Tack för en ytterst viktig och relevant fråga! Jag blir lika irriterad varje gång jag hör talas om kliniker som utför npf-utredningar trots att de saknar gedigen kunskap om autism. Den nämnda psykologen har fel, och jag kommer att förklara varför. Jag hoppas att förklaringen kommer att hjälpa dig att argumentera för en second opinion!
Kan ta sig uttryck på många sätt
För det första står det ingenstans i diagnoskriterierna för autism att en autist måste vara ointresserad av vänskapsrelationer. Av kriteriet A3 framgår förvisso att en person med autism har en bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå vänskapsrelationer, men som det framgår kan svårigheten ta sig uttryck på många olika sätt. Avsaknad av intresse för jämnåriga utgör endast ett exempel på manifestation, men begränsningen kan alltså också yttra sig på andra sätt. Hur förklarar denna psykolog att Föreningen Autisterna anordnar läger för autister om alla autister är ointresserade av sociala kontakter?
Inte alltid synligt direkt
Du känner dig avskärmad och blir trött av att vistas i sociala sammanhang skriver du, alltså har du svårigheter med sociala relationer! På vilka grunder skulle ovanstående inte vara en svårighet? Observera att svårigheterna med social interaktion vid autism inte måste vara synliga vid den första anblicken. Av kriteriet C i DSM-5 framgår nämligen att de autistiska svårigheterna kan vara maskerade med hjälp av inlärda strategier. Vuxna autister, särskilt kvinnor, ägnar sig enligt forskare ofta åt kamouflage som enligt forskarna går ut på att vederbörande i syfte att passa in bland annat använder sig av utantilllärda fraser och härmar andra människor.
Tony Attwoods uppfattning
Nu ska vi titta på vad framstående autismforskare säger om autism och vänskapsrelationer. Tony Attwood skriver i sin bok att en autist inte sällan har relativt lätt för umgänge på tu man hand men kan däremot uppleva stora svårigheter i större grupper (s. 66). Vidare skriver han i nämnda bok att många med autism söker kontakt till jämnåriga men att dessa i sin tur kan uppfatta autisten som påflugen och irriterande (s. 69). Slutligen skriver han att ett autistiskt barn redan under de första skolåren brukar utveckla en önskan om att delta i sociala aktiviteter (s. 71). Ingenstans i boken nämner han att en önskan om sociala kontakter är oförenligt med autism!
Lorna Wings uppfattning
Vad ansåg Lorna Wing då? Jo, för det första står det att läsa i hennes bok att autisterna kan delas in i fyra grupper baserad på deras sociala stilar: den avskärmade gruppen, den passiva gruppen, den aktiva men udda gruppen och den överdrivet formella gruppen, dock tillägger hon att det inte finns någon skarp gräns mellan dessa (s. 38-41). Vidare menar hon att många tonåringar med autism längtar efter vänskap och sexuella relationer (s. 184). Trots att hennes bok enligt mitt tycke mest handlar om autister med väldigt stora svårigheter skriver hon ingenstans att man inte kan ha autism om man är intresserad av vänskapsrelationer!
Klurigt med orsak och verkan
För övrigt skulle jag vilja veta hur din psykolog anser sig veta vad som är orsak och verkan. Har dina autismliknande svårigheter uppstått av tidigare trauman, eller har du råkat ut för trauman eftersom du har autism och därmed sociala svårigheter? Regeringen konstaterar i sitt slutbetänkande SOU 2014:49 att det finns särskilt utsatta grupper i fråga om relationsvåld varav kvinnor med funktionsnedsättning är en. Dessutom pekar forskning på att autistiska barn löper minst fyra gånger högre risk än neurotypiska barn för att bli mobbade. Autism är därmed oftast orsaken, absolut inte verkan, och dessutom måste trauman och autism inte alltid ha ett orsakssamband. Även neurotypiska personer kan ju ha genomlevt trauman!
Är nog psykodynamiskt inriktad
Viktigt att känna till är att det psykodynamiska synsättet är långt ifrån den enda modellen för att förklara sociala svårigheter (jag utgår ifrån att denna psykolog har en psykodynamisk utbildning)! Att just denna psykolog har detta synsätt på sociala svårigheter betyder med andra ord inte att alla psykologer håller med. Den psykodynamiska terapin har säkert sin plats när det verkligen är tidiga barndomstrauman som orsakar hinder och blockeringar, men när en psykodynamiskt inriktad psykolog hävdar att neuropsykiatriska svårigheter i grund och botten beror på tidiga trauman har det enligt min mening gått för långt. Vissa svårigheter är medfödda, så är det bara!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
10 svar på ”Kan en autist vara intresserad av vänskapsrelationer?”
Konstigt hur tomt det är här… Samtidigt som det är en jättediskussion med i nuläget 53 kommentarer på inlägget nedan! 😀
Men jag gissar att det där, som detta inlägg handlar om, skiljer sig väldigt mycket från person till person. Och att det handlar om att få umgås på sitt eget sätt. Så är det i alla fall för min vän, som identifierar sig själv som autist.
Haha, du har helt rätt! Folk som kommer till detta inlägg via Google lär tro att min blogg sällan får kommentarer, men det skiljer ju sig väldigt mycket från inlägg till inlägg 🙂
Jag håller med dig om att det ofta handlar om att få umgås på sitt sätt! En autist som tidigare dragit sig undan kan plötsligt bli väldigt social när hen väl träffar en person som hen klickar med och umgänget sker på ett sätt som passar autisten.
Min vän har alltid hatat att umgås med folk rent allmänt ända sen han var liten och helst bara velat vara själv. Ingen har förstått det och alltid ifrågasatt det. Det är bara mig och en till person han säger att han gillar att umgås med, eftersom vi aldrig har försökt ändra på honom utan accepterar honom för precis den han är. Dock har jag inte mött honom heller personligen nu på snart tre år p.g.a. pandemin.
Jag kan tänka mig att han saknar dig jättemycket nu när ni inte setts! Vad bra för honom att ha er som respekterar och accepterar honom som han är.
Det kan vara så att autisten både uppskattar vänner och umgås med dem utan att de lägger märke till något som skiljer sej från andra relationer. Men när de andra avslappnat hämtar styrka i umgänget, är umgänget något som hela tiden kräver autistens medvetenhet för att bli ”rätt” i alla olika nyanser som finns i det sociala samspelet, och även om det är roligt att träffa vänner blir det kraftdränerande.
Jag tror absolut att många känner igen sig i det du beskriver! Även om inte alla autister gillar att umgås finns det många som gör det men ändå inte tycker att det alltid är värt priset eftersom det precis som du skriver tar väldigt mycket energi.
”…umgänget (är) något som hela tiden kräver autistens medvetenhet för att bli ”rätt” i alla olika nyanser som finns i det sociala samspelet”
Wow, bra formulerat Sara! 🙂Igenkänningsfaktorn är hög.
Jag skulle kalla mig själv för en socialt introvert person.
”Problemet” är att även om jag i någon utsträckning tycker om sociala situationer och är nyfiken på människor orkar jag inte uppbåda den energi och det engagemang som ”krävs” i det långa loppet. Det får motsatt effekt om jag umgås med för många människor under en längre period. Då vill jag bara dra mig undan och processa alla intryck och hitta tillbaka till ett slags status quo-läge igen. För mig är det viktigt att prioritera rätt relationer och sammanhang för att jag ska få ut något av det.
Även om det har varit kul att umgås med människor för stunden har det ofta stannat där och relationen har inte utvecklats och fördjupats.
Jag har alltid haft få men nära vänner och har väldigt svårt för ytliga kontakter för det ger mig inget. Vill att relationen ska bygga på något gemensamt och innehålla djup och substans annars är det meningslöst och bortkastad tid.
Jag känner igen mig i att inte orka uppbåda energi till att låta en relation fördjupas. Jag kan faktiskt tycka att ytliga kontakter i vissa sammanhang kan vara givande på sitt sätt. Jag kan t ex tycka att det är genuint roligt att prata med åhörare på mina föreläsningar samt kunder som bokar föreläsningar av mig och jag har haft väldigt roliga och givande diskussioner med många! Även om relationen inte fördjupas tycker jag att kontakterna varit givande.
Samtidigt hade jag p g a Covid inga sociala kontakter alls på 1,5 år och saknade inte det heller utan var isolerad i mitt hem och nöjd (dock skrev jag med min kille regelbundet under tiden så det kan iofs räknas som en social kontakt!). Så även om jag kan uppleva det som givande att ha kontakt med människor har jag förstått att det inte är något som jag saknar när jag är isolerad hemma.
Hej! Jag vill tydligt markera att ingen människa blir utsatt för något traumatiskt som till exempel sexuellt våld eller mobbning för att denne personen har någon neuropsykiatrisk diagnos som autism eller någon annan diagnos som till exempel synfel. Människor blir utsatta för sexuellt våld och mobbade för att att andra människor väljer att mobba och våldföra sig på dem. Det är aldrig offrets eller den autistiskas fel att det blir utsatta för ett skadligt beteende från andra människor utan det är bara förövarnas fel. Ingen blir mobbad för att den har glasögon, utan den blir mobbad för att andra väljer att mobba den för att den har glasögon. Stor skillnad! Skuldbelägga offer är inte okej! Självklart kan man ha autism samtidigt som man varit utsatt för mobbning och sexuellt våld, men det är jätteviktigt att bearbeta trauman först så att dem kan läka och så att man inte förväxlar traumasymtom som kan utvecklas till diagnosen PTSD och autistiska drag med varandra. PTSD och autism är två helt skilda diagnoser. Patienter kan ha autism och PTSD samtidigt men det är viktigt att få hjälp med om i fall man har PTSD och sen göra npf-utredning eftersom PTSD och autism kan förväxlas. I detta anser jag att utredaren gjorde helt rätt! Ge dig själv tid att läka tidigare trauma om du inte redan gjort det och kom tilllbaka lite senare när du är mer läkt och då försök igen. Självklart kan man ha vänner och ha autism samtidigt. I gemenskaper som i kyrkan och idrottsföreningar där sammanhållning är viktigt och där allas lika värde är viktigt så självklart är autister lika välkomna som dem utan autism. Allt annat vore fel! Gemenskapen kanske ser annorlunda ut att autisten har en assistent eller kanske inte gillar att vara med på lekar som fuktsallad, eller kanske är ganska fåordig och mest umgås med dem vuxna/ledarna men det, men det är inte mindre gemenskap för det. Vissa autister kanske umgås med några få vänner eller umgås med många. Jag är ingen psykolog eller läkare men jag vill ändå dela mina tankar. Om en person med autism blir utsatt för sexuellt våld och eller mobbning och inte vill vara med i gemenskapen så är det självklart inte på grund av autismen som den inte är med utan mobbningen och det sexuella våldet. Människor med autism är lika värda människor utan autism och förtjänar lika mycket trygghet och skydd från våld som alla utan autism.
Tack för att du delar med dig av dina tankar, Omelja! Jag vill förtydliga att när jag skrev att personer med autism löper en större risk för att råka ut för mobbning så betyder det inte att jag skuldbelägger offret. Jag har själv autism och blev grovt mobbad under min skoltid.
Jag är övertygad om att min autism är orsaken till att jag gång på gång blev utvald som mobbningsoffer trots att jag bytte klass och skola flera gånger. Jag var naiv, annorlunda, visste inte hur jag skulle försvara mig o s v. Mobbarna brukar välja ett mobbningsoffer som skiljer sig från normen och som är ett ”lätt” offer, och det var jag! För mig var det en stor lättnad att få reda på att personer med autism är mer utsatta än andra då det gjorde att jag fick större förståelse för mina barndomserfarenheter.
Att min autism var orsaken till att jag blev utvald som mobbningsoffer betyder inte att jag gjorde fel. Självklart var det mobbarna som gjorde fel, och självklart är jag lika mycket värd som alla andra! Men så tänker ju inte mobbarna, och det är viktigt att uppmärksamma detta tycker jag. I mobbarnas värld förtjänar en person som skiljer sig tillräckligt mycket från normen att bli mobbad! Det finns socialpsykologisk forskning som har visat detta, och jag tycker att det är viktigt att veta hur människor funkar.
Jag brukar jämföra detta med att bli utsatt för telefonbedrägerier. Äldre är en särskilt sårbar grupp då de på grund av sin ålder kan fått kognitiva svårigheter, ha svårt att bedöma risker o s v. Det är alltså ingen slump att bedragarna väljer ut äldre personer som offer, men det betyder inte att de äldre brottsoffren har gjort något fel. Åldern är bara en förklaring till varför de oftare blir utsatta än yngre personer! Och på motsvarande sätt är min autism en förklaring till varför jag betydligt oftare blivit utsatt för mobbning än en genomsnittsperson.
Jag tycker att utredaren gjorde fel eftersom frågeställaren uppenbarligen uppvisade autistiska drag innan hon hade blivit utsatt för trauman. En diagnos kan hjälpa och få en att må bättre, och då kan man lättare att bearbeta trauman också. För mig var det mycket lättare att bearbeta alla mina traumatiska erfarenheter när jag hade förstått varför jag var annorlunda: jag hade autism!