Att leva med Aspergers syndrom och autism kan vara omtumlande när man bor i en värld som går helt efter andra människors villkor. Man får oftast inte vara som man är. Idag tänkte jag ta upp något kontroversiellt med er som har varit kopplad till min asperger men som ändå är väldigt viktigt för mig att ta upp eftersom jag vet att jag är långt ifrån ensam med att känna så. Anledningen till att ämnet är kontroversiellt är att många människor har svårt för att acceptera att det kan förhålla sig på det här sättet och blir provocerade. Dock är absolut inte syftet med mitt blogginlägg att provocera någon eller att göra någon ledsen.
Sanningen är att jag blir uttråkad i andra människors sällskap extremt ofta, och det har varit så än så länge jag kan minnas. Att jag blir uttråkad betyder inte att det skulle vara något fel på andra människor utan ”felet” ligger helt på mig. Inte heller menar jag att jag skulle vara en bättre människa än andra och att jag skulle ”förtjäna” något bättre än deras sällskap, utan faktum är att jag är en riktig ensamvarg. Genom åren har jag gjort väldigt många sociala saker för att det har förväntats av mig, inte för att jag har själv velat det! Jag är med andra ord en introvert som har levt som extrovert en större del av sitt liv och som har lidit och mått enormt dåligt av det. Jag har under min uppväxt fått beröm när jag gjort saker mot min vilja (=läs varit med på sociala aktiviteter och lekar) och kritik när jag gjort det jag tyckt allra mest om, det vill säga syssla med mina intressen ensam. Jag har farit mycket illa ut av detta.
Självklart har jag nära och kära som jag tycker mycket om och vars sällskap jag aldrig blir uttråkad i, och därför har jag själv valt att ha dem i mitt liv. Inlägget handlar alltså inte om dem! Men sanningen är att skulle jag inte ha mina nära och kära i mitt liv skulle jag kunna sitta helt ensam utan problem och utan att umgås med någon. Redan nu spenderar jag väldigt mycket tid ensam. Jag har aldrig i hela mitt liv känt den här tomhetskänslan som ska uppstå när man spenderar mycket tid ensam och saknar sysselsättning så som många andra människor beskriver det. Jag har aldrig haft något behov av att träffa vänner varje vecka eller månad utan det kan gå ett halvår eller ibland till och med några år utan att träffas. Jag har alltså ett extremt litet socialt behov även med de få människor vars sällskap jag inte blir uttråkad i. Många människor får ett större behov att träffa sina vänner när de inte har någon partner, men det känner jag inte igen mig i. Nu har jag iofs pojkvän som jag vill umgås med, men skulle jag inte ha honom skulle jag inte ha något behov av att träffa vänner oftare än vad jag gör nu eller leta medvetet efter en ny partner.
MIn känsla av uttråkning infinner sig i alla typer av sociala situationer: när jag umgås med folk i grupp, och när jag träffar någon på tu man hand. Det har många gånger varit väldigt jobbigt för mig speciellt när jag umgåtts med någon på tu man hand och fått ett SMS från personen efteråt där hen tackat mig för en väldigt trevlig stund och skrivit sig vara glad för att ha fått lära känna mig. Då får jag ont i magen och riktigt dåligt samvete för att jag inte vill utveckla relationen. Det värsta är om jag tycker att personen är trevlig och artig. För jag kan tycka att någon är väldigt trevlig och önska personen allt gott även om jag har blivit uttråkad i personens sällskap. Jag tycker också att det är roligt att småprata med folk om asperger, och på mitt jobb får jag lära känna så trevliga människor jag kan samtala om mitt specialintresse med. Problemet uppstår bara när personen vill bli vän med mig och höras regelbundet för det är då det finns en överhängande risk att jag blir uttråkad. Och skulle jag inte ha mitt jobb och få träffa folk att samtala om asperger med, skulle jag syssla med andra specialintressen. Jag behöver alltså inte träffa folk eller att ha en sysselsättning utanför hemmet för att må bra.
Varför känner jag så här då? Jo, dels tror jag att det beror på att jag har så starka specialintressen och därför har riktigt roligt när jag är ensam. När jag är ensam kan jag göra precis vad jag vill. Men sedan har jag också helt annorlunda intressen än andra människor och har därför svårt för att matcha mina intressen med andras. Ni som följt min blogg ett tag vet därför att jag tycker att musik, film, TV, sällskapsspel, de flesta idrottsgrenar (både att titta på idrott och utöva de flesta idrottsgrenar), historia, matlagning, arkitektur och konst är väldigt tråkigt. Umgås jag med någon, finns det en överhängande risk att personen efter ett tag kommer att börja diskutera något ämne med mig som jag blir uttråkad av. Men det blir ju oartigt om någon har varit på semester och vill visa sina semesterbilder för mig och jag säger: ”Nej, jag vill inte se dina semesterbilder för jag tycker att det är så tråkigt att det får mig att vilja somna. Jag vill inte se hur ditt hotell och staden du besökte såg ut men jag är glad att du hade en trevlig semester.” Jag har testat att säga något liknande, men då har folk alltid tagit mycket illa upp även om mitt syfte inte har varit att vara otrevlig. Jag vill ju genuint att andra ska ha en trevlig semester även om jag själv blir mycket uttråkad av att ta del av städernas arkitektur.
Som barn visste jag inte saker som var självklara för andra människor. Jag visste exempelvis inte att meningen med vänskap var att båda parterna skulle ha roligt. Jag blev uppfostrad till att tänka det var fel och rent av elakt att känna sig uttråkad i andra människors sällskap. Andra skulle bli ledsna om jag inte ville umgås med dem och man skulle vara tacksam om någon ville träffa en, fick jag höra. Jag blev också uppfostrad till att tänka att alla människor förtjänade fler chanser för det var fel och elakt av mig att utan någon specifik anledning avfärda någon som vän efter endast en träff bara för att min magkänsla sa så. Det sista jag ville var att vara elak och göra någon ledsen, och därför kämpade jag totalt emot de här känslorna. jag var glad när andra hade roligt i mitt sällskap för det räckte för mig. Det var så det skulle vara, trodde jag på fullaste allvar. När jag växte upp, förstod jag knappt ens att känslan jag kände var uttråkning för människor var sociala varelser enligt det jag hade fått lära mig. Jag umgicks med folk mot min vilja långt in i vuxenåldern och blev i princip vän med alla som ville bli vän med mig. Jag trodde att jag var snäll mot andra på det viset, men jag mådde mycket dåligt av det.
Genom terapi fick jag lära mig att meningen med vänskap var att även jag skulle ha roligt. Vänskap skulle ge mer än vad det skulle ta. Det var helt nytt för mig! Psykologen förklarade också för mig att jag absolut inte bör ge folk chanser när min magkänsla säger att jag inte vill bli vän med eller dejta personen i fråga och det är helt okej att nobba väldigt många människor. Det rätta för mig är att känna av direkt om personkemin känns rätt eller inte, och gör det inte det så är det helt okej att säga ”nej tack” utan anledning. Det viktigaste är att jag säger nejet på ett respektfullt sätt. Skulle jag ge folk fler chanser skulle det kunna bli helt konstigt, dels när jag ska avgöra hur många chanser jag ska ge (ska det liksom vara 2 eller 20 chanser?), och dels slösar jag bort den andres tid om jag ger personen en chans när jag själv inte känner att det klickar. Tänk om jag skulle säga till personen efter femte träffen: ”Jag har känt dig uttråkad i ditt sällskap ända från början men jag gick med på att träffa dig några gånger bara för rättvisans skull så att jag inte skulle döma ut dig för snabbt.” Därför är det egentligen snällare mot den andre att säga ”nej tack” redan vid första träffen än att ge personen fler chanser för det är inte snällt mot någon att umgås med personen mot sin egen vilja.
Att inte bry sig om andra människor och att bli uttråkad i andras sällskap är inte samma sak, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag blir ledsen när någon annan är ledsen, och därför tycker jag att det är jobbigt att ge någon ”nobben” som vän eller en dejt. Jag är ju orolig för att personen kanske är ensam och inte har någon annan att umgås med. Jag vill ju gärna hjälpa andra människor. Ser jag en tiggare ger jag gärna tiggaren pengar eftersom jag blir bekymrad när jag ser en fattig person. När jag hör från föräldrar till autistiska barn hur deras barn blivit behandlade mår jag dåligt och vill hjälpa så gott jag kan. Det enda jag känner är att jag inte vill umgås trots att jag tycker att många människor är trevliga och känner medkänsla för dem. Att känna medkänsla och att vara en introvert ensamvarg ska därför aldrig blandas ihop!
Om du är en person som tycker att det är viktigt med social gemenskap eller är ofrivilligt ensam och mår dåligt av det så hoppas jag inte att du blir provocerad nu. Syftet med detta inlägg är inte att nedvärdera er som blir uttråkade ensamma utan syftet är att belysa människors olikheter samt det faktum att allas behov har ett lika stort värde. Man ska aldrig behöva skämmas för att vara ofrivilligt ensam, men samtidigt ska man inte heller skämmas för att trivas ensam och att inte vilja bli vän med de flesta personer alternativt för att inte vilja ha vänner alls. Alla har rätten att få sina känslor bekräftade. Tyvärr får vi introverta ofta ta emot nedvärderande kommentarer i stil med: ”Tur att du slipper After Works på jobbet eftersom du tycker att det är så hemskt att träffa folk. Jag tror att dina kollegor mår mycket bättre utan dig.” För såna kommentarer är långt ifrån okej!
3 svar på ”Jo, vi introverta har visst rätten att existera”
Jag är exakt likadan. Det var först på äldre dar som jag också förstod att jag är introvert så jag har precis som du alltid ”spelat” extrovert för att det kändes som det enda rätta. Jag känner mig mest stressad i sociala situationer, det och uttråkning. Jag trivs också med att vara för mig själv för det är bara då jag upplever att jag helt kan vara mig själv utan massa fasader, men samtidigt kan jag känna mig ensam och önska att jag var annorlunda. Kram
Då har vi väldigt lika erfarenheter! Jag förstod inte förut att det var helt olika saker att vara extrovert och att leva som extrovert. Jag trodde förut på allvar att jag var extrovert bara för att jag är pratig och var med på en massa sociala tillställningar.
Vad tråkigt att du känner dig ensam 🙁 Jag vet inte om du har testat träffgrupper för personer med Aspergers syndrom/autism, men om inte så kan det kanske vara värt att testa ifall du skulle kunna hitta likasinnade där. Kram
Precis samma här också, fast jag har visserligen alltid vetat att jag varit introvert. Men jag har tidigare tänkt att även introverta måste vara sociala och tycka om att prata med andra osv, bara inte lika mycket som extroverta. Det är egentligen först det senaste halvåret som jag känt att det är okej att inte tycka om att socialisera med andra och att jag faktiskt trivs bäst när jag är ensam – att prata med andra om helt ointressanta saker leder bara till stress, och jag känner att det inte är värt det.