Många människor tror att samhället var mer tolerant för bara några decennier sedan och att man inte stämplade annorlunda människor förr. På den tiden gav man ju inte avvikande barn diagnoser som Aspergers syndrom, autism och annat. Men det som många inte tänker på är att man visst stämplade oss som gick runt med odiagnosticerad autism. Skillnaden är bara att man stämplade oss på andra sätt och gav oss följande stämplar:
1. Ouppfostrad. En odiagnosticerad elev med Aspergers syndrom, autism eller ADHD stämplades inte sällan som ouppfostrad och föräldrarna skulle sluta ”dalta”. Skillnaden mot vår tid var att föräldrarna inte hade något att kontra med eftersom barnet var officiellt precis ”som alla andra”. Själv hade jag skolångest, och mina föräldrar tvingade mig till skolan ändå eftersom socialen skulle placera mig i en fosterfamilj annars. Dagens föräldrar hade åtminstone kunnat vända sig till tidningar om ett autistiskt, ångestfyllt barn hade tvingats till skolan och de hade kunnat få stöd från likasinnade.
2. Dum. Barn med Aspergers syndrom eller autism processar information på ett annat sätt, och många av dåtidens autistiska barn klassades som dumma när de inte hängde med i skolan. Idag brister många skolor i att bistå autistiska elever med adekvata anpassningar, men de flesta av dagens föräldrar vet åtminstone om att deras barn är intelligent trots att barnet får dåliga betyg och att det är skolan som brister. Själv trodde jag på allvar att jag var dum när jag inte kunde tillgodogöra mig information genom exempelvis grupparbeten.
3. Lat. Visst får även dagens föräldrar till autistiska barn höra att diagnosen inte är någon ursäkt för att slippa det man tycker är jobbigt. Men dagens föräldrar har åtminstone möjlighet att läsa litteratur om hur asperger och autism påverkar orken och därmed kan de, tack vare diagnosen, utveckla en större förståelse för sitt barn. Själv trodde jag under min skoltid på 80-talet att alla tyckte att allt var lika jobbigt som jag men att de hade bättre karaktär och ansträngde sig mer.
4. Konstig. Om jag hade vetat om att jag har Aspergers syndrom så hade jag, mina klasskamrater och lärare vetat varför jag var annorlunda. Mitt annorlundaskap hade fått en förklaring och jag hade förmodligen känt mig som lite mindre konstig. Även om adekvat stöd kunde ha uteblivit, hade jag åtminstone vetat om att det fanns andra barn med liknande egenskaper som jag. Nu trodde jag att jag var helt ensam i världen, och ångesten går inte att beskriva med ord.
So jo, visst stämplade man avvikande barn även förr! Många föräldrar tror att en diagnos är en onödig stämpel och att tidiga diagnoser bör undvikas när förr i tidens barn inte fick några diagnoser. Men om barnet har svårigheter som är karakteristiska för Aspergers syndrom och autism, varför beröva barnet möjlighet till en diagnos och därmed självkännedom och chansen att lära känna likasinnade?
5 svar på ”Jo, man stämplade visst odiagnosticerade autister även förr”
Bra skrivet, Paula! Håller speciellt med sista stycket – jag skulle våga påstå att alla som fått en diagnos känner en lättnad för att de äntligen förstår varför vissa saker har varit så svåra, och varför de känt sig annorlunda. Och visst, att leva med en diagnos kan vara tufft, men när man har den är det mycket enklare att göra anpassningar för att kunna leva så bra som möjligt. Det gäller även för föräldrar och andra som man har nära när man är ung.
Ja absolut! Det är verkligen en enorm lättnad att äntligen förstå varför man inte är som alla andra. Och det är ju inte så att diagnoser ges för att stämpla någon utan de som får en diagnos har svårigheter från början. Det var inte bättre förr när diagnoser inte fanns även om vissa gärna tror det.
Det var till och med mycket värre förr, för då tvingades man till att passa in och vara som alla andra, vilket bara leder till stress och ångest. Med en diagnos är det mycket mer ”tillåtet” att vara sig själv – även om det finns mycket kvar att göra för att få bort det negativa som många känner för diagnoser överlag.
Verkligen! Även om långt ifrån alla accepterar olikheter och man får kämpa för sina rättigheter även när man har en diagnos så kan det inte jämföras med att leva utan diagnos. Det är tusen gånger värre! Om jag blir fel bemött nu när jag har min diagnos så kan jag få stöd från alla bloggläsare, personalen på habiliteringen, boendestödjarna och många andra, men saknar man en diagnos så är det ingen som backar upp en. Då får man verkligen höra från alla att man ska skärpa sig.
Ja, tyvärr är det en del som inte accepterar det – men jag känner själv att det är mycket lättare nu när man har en diagnos att kunna sortera bort de som inte gör det, eftersom jag nu vet att det inte är något fel på mig, och att det inte går att skärpa till sig och förändra den man är.
Och ja, en diagnos gör det lättare att hitta andra likasinnade. Det är till exempel därför jag hittade till din blogg och dina böcker 🙂