En fördom jag ofta stött på bland åhörare på mina föreläsningar är att vi med Aspergers syndrom eller autism inte borde skaffa barn och att vi automatiskt skulle vara olämpliga som föräldrar. Men det hade inte kunnat vara mer fel! Det finns otroligt många aspergare som är utmärkta föräldrar till sina barn samtidigt som det självklart även finns oss som inte skulle klara ett föräldraskap.
Att det står i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autism att man har svårt för socialt samspel behöver íngalunda betyda att man inte skulle kunna tolka barnets signaler och inte förstå barnets behov. Svårigheterna i socialt samspel kan istället mycket väl te sig genom att man exempelvis har svårt för att utföra aktiviteter i grupp, föra ytligt småprat och ta kontakt med främlingar samtidigt som man kanske inte har några som helst svårigheter att ta hand om ett barn. Tvärtom har några med Aspergers syndrom jag träffat på mina föreläsningar upplevt att Aspergers syndrom hjälpt dem i deras föräldraskap: då de inte haft ett stort socialt behov och knappt några vänner, har de istället ägnat hela sitt liv fullständigt åt barnet istället och älskat de rutiner som föräldraskapet har inneburit.
Dessutom brukar barn, till skillnad från de vuxna, ha ett mycket tydligt kroppsspråk. Jag tycker personligen att det är mycket enklare att tolka vad ett barn behöver och vill ha än vad en vuxen person behöver och vill ha av mig. När jag för ungefär 15 år sedan arbetade i en förskola tyckte jag att det var otroligt lätt att leka med barnen och att relatera till deras känslor. Jag var den bland alla medarbetare som barnen oftast tydde sig till när de var ledsna och ville ha tröst. Däremot hade jag mycket svårt för att prata med barnens föräldrar. Jag visste inte vilket avstånd jag skulle ha till dem och vad jag skulle svara när de frågade mig hur dagen hade gått. Hur pass noggrann redogörelse ville de ha? Däremot hade jag aldrig liknande problem med barnen.
Varför hindrar mina svårigheter att skaffa barn då om jag inte har några som helst svårigheter med att förstå mig på barn känslomässigt? Jo, i mitt fall handlar det om att:
1. Jag har begränsad mängd med energi. Vardagliga saker som andra människor gör automatiskt tar otroligt mycket energi av mig. Jag tycker att det tar mycket energi att duscha, ta upp posten från hallgolvet, kamma håret och ställa maten som jag handlat i kylen. Sådana här små sysslor i vardagen skulle jag ha flera gånger om om jag hade barn: då skulle jag även behöva duscha och mata barnet, byta blöja, klä på barnet osv.
2. Jag har en ojämn begåvningsprofil. Trots att jag inte har problem med att förstå barn känslomässigt, har jag svårt för att lära mig det praktiska som exempelvis att lära mig hur man ställer upp en strykbräda och hur man öppnar en konservburk. Sånt hjälper ju min boendestödjare mig med. Förmodligen skulle jag därför ha mycket svårt för att lära mig att fälla ihop en barnvagn, knyta fast barnet i barnvagnen och liknande.
Men trots att just jag råkar ha dessa svårigheter, yttrar sig Aspergers syndrom på olika sätt hos olika individer. Någon annan aspergare skulle kunna klara det jag har svårt för galant och ha mer ork än jag! Precis på samma sätt som ni utan Aspergers syndrom och autism är olika och kan prestera olika mycket inom olika områden, gäller samma sak naturligtvis för oss med diagnos. Så jo, man kan visst bli en utmärkt förälder när man har Aspergers syndrom!
11 svar på ”Jo, man kan visst skaffa barn när man har asperger”
Jag är en ensamstående mamma till en 14-årig son. Jag har Asperger. Ingen har klagat på hur jag uppfostrat honom, tvärtom får jag positiva kommentarer om hur trevlig och snäll han är. Han är hel, ren, äter, lägger sig i tid, tar sig till skolan i tid, skolkar inte, bråkar inte (förutom lite tonårsattityd men det kommer man ju inte undan) Allt detta beror nog mycket på honom själv, men jag vill gärna tro och hoppas på att jag hjälpte till på vägen
Hej Jennie!
Vad bra att det har gått så bra för dig och din son. Din berättelse är ett perfekt exempel på att man verkligen kan skaffa barn och klara ett föräldraskap även om man har asperger. Och du är dessutom ensamstående. Att vara en ensamstående mamma hade varit svårt nog för vem som helst men du har klarat det galant 🙂
Tack för dina ord Paula, man behöver all uppmuntran man kan få 🙂
Tack, vad kul att höra att jag har uppmuntrat dig ☺
Härligt att du börjat blogga igen, Paula!
Roligt att blogga igen ☺
Jag kom att tänka på de med Aspergers syndrom som genom LSS bor på i servicelägenheter och på gruppboenden där man varken får ha barn eller sambo. Har aldrig hört om någon som klagat, i alla fall inte över att de inte kunna bo med barn i servicelägenhet eller gruppboende. Vad tänker du om den gruppen och deras rättigheter till föräldraskap? De har vanligen beviljats service- eller gruppboende pga deras behov av personalstöd. Men deras ADL-förmågor är kanske också mer nedsatta än de är hos personer med AS överlag?
Intressant fråga! Jag vet faktiskt inte hur vanligt det att inte få bli sambo i en servicelägenhet. Jag vet ett par som förut bodde ihop i en gruppbostad och de fick göra det men jag vet inte hur reglerna är i andra gruppbostäder. När det gäller barn så vet jag inte heller hur reglerna ser ut i de flesta gruppboenden. Jag har å andra sidan varken hittat något domstolsbeslut eller någonting i förarbeten till LSS-lagen som skulle tyda på att kommunen skulle ha rätt att förbjuda en boende att ha barn i en servicelägenhet. Däremot hittade jag följande vad gäller personlig assistent:
”En särskild fråga som har uppkommit efter lagrådsgranskningen är hur funktionshindrade föräldrar till små bara skall få behövlig hjälp med omvårdnaden av barn. Ett barns behov av omvårdnad är principiellt inte en uppgift för förälders personliga assistent. Under den allra första tiden i ett barns liv är dock barnet känslomässigt och praktiskt totalt beroende av någon vuxen, oftast en förälder. Har föräldern då biträde av en personlig assistent är det därför naturligt att assistenten, om det är en därtill lämpad person, också hjälper den funktionshindrade föräldern att klara den praktiska omvårdnaden om barnet, t.ex. vid amning och blöjbyten. Barnets behov kan självfallet motivera andra eller ytterligare stödinsatser”
Och:
”I fråga om bara till funktionshindrade föräldrar som inte har biträde av personlig assistent måste socialtjänsten också gå in med erforderlig hjälp på samma sätt som när föräldrar av andra skäl inte förmår ge barnet den vård som dessa behöver.” (Prop 1992/93:159 s. 175)
De som bor i servicelägenheter har ju principiellt ingen personlig assistent så då antar jag att socialtjänsten måste gå in med erforderlig hjälp. Men frågan är vad som menas med erforderlig hjälp? Jag misstänker att det menas att socialnämnden placerar barnet hos en annan familj snarare än att de skulle bevilja hjälp enligt SoL för omvårdnad av barn så att föräldern kan ta hand om barnet hemma. Men sen kan man fråga sig varför en personlig assistent kan hjälpa till med vissa saker när det gäller omvårdnad av ett litet barn medan personal på ett gruppboende inte kan göra det?
LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor enligt 5 § i LSS-lagen. I förarbetena i Prop 1992/93:159 (s. 48) framgår: ”Behov och önskemål om stöd och service varierar från person till person och i livets olika skeden. Insatserna bör därför utformas så att de svarar mot den enskildes aktuella situation. Den enskilde skall ha ett direkt inflytande, både i planeringen och utformningen av insatsen och i genomförandet av den.” Så som jag ser det så borde det egentligen vara tillåtet att ha barn i en servicelägenhet om insatserna ska utformas så att de svarar mot den enskildes aktuella situation. Men det verkar alltså inte vara så.
Jag tycker personligen att om personen klarar av att ta hand om ett barn och tillgodose barnens fysiska och känslomässiga behov men endast behöver hjälp till sin egen livsföring i en servicelägenhet så bör det utan tvekan vara tillåtet att ha barn i servicelägenheten. Jag tycker också att personalen bör kunna hjälpa till föräldern med att planera rutiner vad gäller barnet samt stödja personen i sitt föräldraskap om personen behöver råd mm. Däremot blir det en svårare fråga om personen knappt klarar av att göra någonting alls som förälder och inte klarar av att tillgodose barnets behov överhuvudtaget. Jag skulle ju själv kunna tillgodose ett barns känslomässiga behov och kunna och orka göra vissa praktiska saker om jag fick hjälp av en boendestödjare och tillräckligt många timmar boendestöd. Min exman föreslog faktiskt att vi skulle skaffa barn men att han skulle ta hand om barnet. Jag har ju alltid älskat barn så hans förslag lät lockande på något sätt men jag sa ändå nej. Anledningen till mitt beslut var att jag inte tyckte att det skulle vara rätt mot barnet att ha en mamma som inte klarar av föräldrauppgiften själv. Tänk om det hade hänt min exman något? Jag hade inte heller litat på samhället (tänk om LSS och boendestöd försvinner i framtiden) så jag hade inte tyckt att det hade varit rätt av mig att skaffa barn även om jag hade fått mycket hjälp av boendestöd för att ta hand om barnet. Jag hade sett mig själv som ansvarslös då och jag hade tyckt att mitt barn förtjänar bättre än så. Men som sagt är det bara vad jag tycker och vad jag själv har valt angående frågan. Jag vill inte moralisera de som skaffar barn trots att de inte klarar av att ta hand om barnet. För jag vet ju inte vad som är rätt och fel.
Jag vet en som bor i serviceboende och har en dotter, men hon bor i ett vanligt bostadsområde. Gruppboende däremot har jag inte hört, vet bara att de ej fick behålla barnen
Tack för att du tog dig tiden att svara!
Tack för dina eftersökningar och tack för att du ville skrivna ngt personligt också!
Vad bra att du var nöjd med svaret ☺ Jag tycker faktiskt att just såna här frågor är intressanta för LSS-lagen kan ibland vara svår att tolka. Det är inte alltid lätt att förstå vad man har rätt till enligt lagen.