Jag vill inte förneka mina autistiska svårigheter

Jag har märkt att vi med autism ser helt olika på styrkor, svårigheter och utveckling. Vissa autister vill till skillnad från mig utvecklas och anta nya utmaningar och andra vill inte det. Av någon anledning har de flesta autister som jag har träffat och som velat ha nya utmaningar och utvecklas varit män medan många autistiska kvinnor som jag har träffat har sagt sig må bäst av att acceptera sina svårigheter och sin autism samt sänka kraven. Det kan givetvis vara en slump att jag har upplevt en skillnad mellan män och kvinnor med autism men det kan också vara så att män rent generellt vill utvecklas och prestera. Svårt att säga!

Trodde att felet låg på mig

Själv trodde jag länge att utveckling var så viktigt att det nästan var meningen med livet. Det värsta man kunde göra var att ständigt trampa på samma ställe. Det man skulle göra var att hela tiden sträva efter att lära sig något nytt, utvecklas på jobbet och även socialt. Vi med autism funkar ju inte socialt som neurotypiska människor och vi förväntas därför ofta öva på att delta i sociala sammanhang som vi känner oss obekväma med. Vi som har boendestöd förväntas också lära oss att klara oss utan boendestöd så att boendestödet kan avvecklas med tiden. Tidigare i livet mådde jag väldigt dåligt av denna press utan att förstå vad som orsakade mitt dåliga mående. Jag trodde att felet låg på mig!

Var en lättnad att sänka kraven

Det var en lättnad för mig att släppa kraven på utveckling och sänka kraven. Jag mår även bäst av att säga till mig själv och andra: ”Jag kan inte utvecklas eftersom jag har en funktionsnedsättning. Min autism gör att jag inte kan lära mig vissa saker och jag kommer att behöva stöd hela livet. Jag kommer alltid vara som jag är nu.” Jag menar absolut inte att alla med autism mår bäst av att tänka så, men jag mår bäst av att hålla kraven så låga som möjligt.

Är inte sant

Vissa boendestödjare har menat att det inte riktigt är sant att jag inte kan utvecklas för jag har inte bara svårigheter utan även styrkor. Jag kan exempelvis utvecklas i mina specialintressen genom att exempelvis lära mig något nytt om autism. Ibland ger jag ut nya böcker om autism vilket också kan ses som en utveckling. Och när jag tänker efter är det sant. Det är också sant att jag skulle kunna, om jag ville det, utvecklas i mina kunskaper om grammatik och lingvistik eftersom dessa ämnen ingår i mina specialintressen.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Kan låta märkligt

Även om jag är medveten om att mina boendestödjare har en poäng vill jag inte tänka på utveckling. Självklart är det överdrivet att säga att jag inte kan lära mig nya saker, men faktum är att jag i väldigt många situationer mår bäst av att ha det som utgångspunkt (även om utgångspunkten kanske inte helt stämmer överens med verkligheten). I många situationer vill jag inte fokusera på mina styrkor utan jag vill helst fokusera på svårigheterna. Jag vet att det kan låta märkligt, men så är det för mig ibland! Om jag fokuserar alltför mycket på mina styrkor känns det som att jag inte blir trodd när jag förklarar för andra varför jag inte klarar av saker som är enkla för de allra flesta. Jag vill också bli validerad i mina upplevelser: om mina svårigheter viftas bort känns det som att mina svårigheter och min autism bara är min egen inbillning (vilket det inte är).

Ger mig en bättre självförståelse

Att fokusera på mina svårigheter har också andra fördelar: det ger mig en bättre självförståelse. Om jag inte påminner mig själv om hur svårt jag har för vissa saker kommer jag inte kunna hitta strategier och lösningar. Ett exempel: vissa sociala sammanhang får mig att må dåligt, men eftersom jag har autism har jag ibland svårt att koppla vad som har orsakat mitt dåliga mående. Vi autister vet ju inte alltid vad vi mår bra och dåligt av. Men tack vare att jag vet att jag mår dåligt av sociala tillställningar på jobbet kan jag påminna mig själv om att jag har otroligt svårt för detta. Då kan jag be om anpassningar och motivera för min arbetsgivare varför jag behöver anpassningarna.

Skulle ta energi

Jag vill också kunna acceptera mig själv fullt ut. Mina svårigheter påverkar mitt liv betydligt mer än vad mina styrkor gör, och jag vill inte förneka detta faktum för mig själv. Och faktum är att jag har betydligt fler svårigheter än styrkor (därför har jag också en funktionsnedsättning), men eftersom jag numera har god självkänsla och accepterar mig själv som jag är är det helt okej för mig. Jag ser det inte som ett personligt misslyckande att jag behöver boendestöd utan jag ser det som en del av min autism. Jag har inget behov av att ”utvecklas” så att boendestödet kan trappas ner och avvecklas med tiden utan den typen av påtvingad utveckling skulle bara ta massor av energi av mig.

Vill inte ha det som mål

Det känns också som en press för mig att behöva utvecklas och förklara för andra hur jag kommer att använda mina styrkor i yrkeslivet eller hur jag skulle kunna lära mig nya färdigheter i privatlivet. Jag är inte ett dugg intresserad av det! Om jag använder mina styrkor eller ”råkar” utvecklas vill jag göra det utan press, uppmaningar, kommentarer och frågor. Jag gillar inte heller när mina biståndsbedömare vill skriva i biståndsbeslutet att jag exempelvis ska bli mer delaktig när boendestödjaren rengör mitt kylskåp eller uppmärksammar mig om att min delaktighet i hushållssysslorna ökat. Råkar det bli så är det okej så länge jag fortfarande mår bra, men jag vill inte ha denna typ av utveckling som mål.

Vill bara vara

Jag vill inte att samhället och myndigheter ska lägga sig i min utveckling. Behöver jag stöd eller råd om hur jag ska leva och tänka säger jag till, men annars vill jag lyssna på mig själv och bara vara!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.