Jag och mina specialintressen

Vad glad jag är över att blåbärssäsongen börjar snart! Nu är det bara några veckor kvar tills det är dags 😀 Jag har förmodligen redan berättat för er i tidigare inlägg att blåbärsplockning är ett av mina specialintressen. I praktiken innebär det att när det är blåbärssäsong, har jag under vissa somrar varit ute i skogen tio timmar om dagen och bara plockat, plockat och plockat. Jag har haft med mig mat och dricka i skogen, och när det varit matdags, har jag tagit en kort paus för att sedan fortsätta plocka.

Jag har aldrig förstått mig på såkallade ”vanliga” intressen som många människor som inte har Aspergers syndrom har, dvs intressen som inte är specialintressen. I mina ögon är andra människor smått intresserade av nästan allt möjligt, men samtidigt har de så som jag ser det inga äkta intressen. De tröttnar ju så snabbt på sina intressen och känner sig rastlösa om de måste vara ensamma hemma en hel vecka. För mig är det obegripligt. Hur kan man ha tråkigt om man har intressen? Men det är förmodligen den stora skilnaden mellan ett ”vanligt” intresse och ett specialintresse. Till skillnad från ett specialintresse upfyller förmodligen ett ”vanligt” intresse inte alla behov en människa har för att få ett tillfredställande liv. Men så är iaf fallet för mig när det gäller mina specialintressen.

Jag kan fortfarande ha svårt för att förstå vad människor menar när de säger att de är intresserade av något. Ibland träffar jag exempelvis människor som säger att de precis som jag älskar att plocka blåbär, och då blir jag glad och tänker: ”vad roligt, äntligen har jag träffat någon som också orkar spendera 10 timmar om dagen i skogen”. Men sedan har jag blivit lika besviken varje gång. Ingen av dessa människor som säger att de älskar att plocka blåbär vill plocka blåbär tio timmar om dagen, utan de nöjer sig oftast med två timmar varannan vecka. Då blir jag fundersam och frågar: ”är du helt säker på att du gillar att plocka blåbär?”

När jag ber människor om en förklaring, förklarar de att de absolut gillar att plocka blåbär men de skulle tröttna på det om de gjorde det varje dag, och då skulle det inte vara lika roligt längre. Idag har jag med logiken förstått att andra människor kan tröttna på sina intressen vilket jag naturligtvis respekterar, men eftersom jag själv aldrig någonsin tröttnat på mina specialintressen, kan jag inte riktigt förstå andra människor fullt ut. Men förmodligen har andra människor lika svårt för att förstå mig som jag har att förstå dem. Många människor tänker förmodligen: ”Hur kommer det sig att Paula aldrig någonsin tröttnar på sina specialintressen? Har hon inget annat liv?” Men nej, det har jag inte. Eller nästan inte, i alla fall 🙂