Inkludering ska aldrig leda till exkludering

Doktorand Johan Edin på Umeå universitet har genomfört en studie om hur ett inkluderande arbetssätt skulle kunna tillämpas i skolan. För att få ett svar på sina forskningsfrågor intervjuade han skolledare och anställda på tre skolor i samma kommun. Bakgrunden till studien var hans skepticism mot placering av elever i specialklasser. Så som han ser det kan specialklasserna leda till exkludering och handlar ibland snarare om förvaring av elever än om lärandet. Att kategoriskt placera elever med autism och adhd i specialklasser saknar ofta ett uttalat syfte, menar han. Dessa typer av speciallösningar väljer Edin att kalla för ”särskiljande pedagogiska verksamheter”.

Finns stor variation

I studien kom Edin fram till att det finns stora variationer i olika yrkesgruppers syn- och arbetssätt i skolan. Elevassistenterna brukar fokusera på omsorg medan lärarnas uppgift blir att fokusera på undervisning och lärande. Därför brukar diagnoserna spela mindre roll för lärarna än för elevassistenterna, skriver han. Skillnaderna mellan elevassisternas och lärarnas olika synsätt kan utgöra ett hinder för organisatoriskt lärande, menar Edin, en term som syftar på pedagogernas förmåga till kritiskt tänkande och antagande av en helhetssyn.

Kategorisering var ett hinder

Kommunikationen mellan skolledare och inom arbetslag tenderar att brista vilket utgör ett stort problem i skolan, menar Edin. Ett annat problem enligt honom är att diagnoserna autism och adhd används för att förklara elevernas specialbehov. Diagnoserna har därigenom kommit att användas i syfte att placera elever i olika fack vilket är en försvårande faktor i skapandet av en inkluderande skolmiljö och antagandet av en helhetssyn. Att lärarna fokuserar på elevernas skolframgång istället för diagnoserna är en framgångsfaktor för organisatoriskt lärande. Kategorisering av elever på basis av diagnoser är däremot en förhindrande faktor för att skapa en inkluderade lärmiljö, konstaterar han.

Alla med autism och adhd är olika

Vad tycker ni om studien och dess slutsatser? Själv känner jag mig kluven. Det jag håller med om är att elever med adhd och autism är sinsemellan olika. Faktum är att en diagnos inte säger särskilt mycket om elevens stödbehov. Autism och adhd kan ju ta sig många uttryck varför det blir fel om skolpersonalen försöker hitta schablonartade lösningar för alla elever med autism och adhd. Alla barn och ungdomar med autism och adhd har olika svårigheter och styrkor, olika intressen, olika personligheter, olika eventuella komorbida diagnoser och olika uppväxtmiljöer. Självklart måste en helhetssyn alltid intas!

Är allergisk mot begreppet

Samtidigt har jag nästan blivit allergisk mot termen ”helhetssyn”. Anledningen är att jag har träffat många professionella som sagt till mig ungefär så här: ”Jag bryr mig inte om vilka diagnoser du har och jag vill inte ens veta det. Det spelar ingen roll om du har autism, adhd eller någon annan diagnos. Jag utgår alltid från en helhetssyn och jobbar med människor, inte med diagnoser.” Det låter kanske fint, men problemet är att professionella som resonerar på det sättet nästan alltid brukar missförstå mig och bemöta mig fel.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Har ojämn begåvningsprofil

Eftersom dessa professionella inte bryr sig om att jag har autism lägger de ofta väldigt stort fokus på mitt kroppsspråk istället för att lyssna på vad jag säger. Och om jag säger att jag inte klarar av något de tycker att jag borde klara av tror de ofta felaktigt att jag har dåligt självförtroende och ”inte litar på mig själv”. Men istället har jag en ojämn begåvningsprofil (inte alls ovanligt vid autism) vilket innebär att jag har svårt för saker som är lätta för andra människor och tvärtom. Jag har även automatiseringssvårigheter vilket innebär att jag blir utmattad av att träna på praktiska färdigheter. Precis som du som neurotypiker förmodligen är medveten om att du inte kan kinesiska är jag medveten om mina svårigheter och begränsningar. Det har ingenting med självförtroende att göra utan handlar istället om god självkännedom.

Viktigt att ta hänsyn till mina diagnoser

Om jag alltid följer samma rutiner och har begränsade intressen tolkas det felaktigt som ett uttryck för psykisk ohälsa och osund fixering, men i själva verket mår jag som bäst när jag får syssla med mina specialintressen! Jag vill därför att alla professionella ska utgå från en helhetssyn men samtidigt försöka förstå mig på basis av mina diagnoser autism och adhd. De ska försöka förstå vilka av mina egenskaper som beror på autism som inte kan tränas bort och i vilka situationer jag skulle kunna ha utvecklingspotential. När pedagogerna i skolan vill se ”bortom diagnoserna” ser jag en stor risk för att npf-eleverna kommer att bli missförstådda och få alldeles för höga krav, och till skillnad från oss vuxna klarar barn sällan av att säga ifrån.

Negativt att få godkända betyg

Och apropå npf-elevernas skolframgång. Jag förstår absolut vikten av skolframgång, men själv vantrivdes jag i skolan till den grad att jag fick låga betyg. Alla peppade mig att kämpa ändå vilket jag gjorde eftersom jag kände mig tvungen, dock presterade jag med en så minimal insats som möjligt. Det slutade med att alla mina betyg var godkända, men jag fick onödigt dåliga betyg i många ämnen eftersom jag på grund av mitt mående inte hade orkat prestera maximalt. Eftersom jag blev godkänd i alla ämnen får jag inte plugga upp mina dåliga betyg kostnadsfritt på komvux vilket hade varit möjligt om jag hade blivit underkänd. Ibland är det alltså bättre att bli underkänd än godkänd, men som sagt vill jag inte tona ned vikten av skolframgång för det kan absolut vara viktigt för många.

Ibland är det bra med särlösningar

Avslutningsvis vet ni som brukar läsa min blogg vad jag tycker om inkludering. Då begreppet ofta används i syfte att ”räkna huvuden” istället för att ta hänsyn till vilka som faktiskt vill vara inkluderade och delaktiga avskyr jag begreppet. Jag blev tvingad att delta i klassresor och leka med mina klasskamrater på rasterna i skolan även om jag hade velat spendera rasterna ensam och slippa allt vad klassresorna hette. Beslutsfattarna och pedagogerna skulle se mina önskemål som exkluderande lösningar, men faktum är att inte alla elever vill bli inkluderade i gemenskapen! Vissa mår bra av särlösningar. I sammanhanget vill jag påminna om att ”avsaknad för intresse för jämnåriga” nämns i diagnoskriterierna för autism.

Alla vill inte bli inkluderade

Som sagt är det bra att undvika svartvitt-tänkande när det gäller npf för det som är bra för en npf:are kan vara dåligt för en annan. Men själv ser jag inte syftet med att kategoriskt placera mig i en vanlig skolklass om jag hade haft mina diagnoser som barn. I en vanlig skolklass märkte jag tydligt hur mycket jag skilde mig från normen och pressen blev stor att kamouflera och anpassa sig. När jag får vara ifred och mina nödvändiga sociala kontakter består av umgänget med likasinnade mår jag som bäst. Jag är ett särfall och vill inte bli sedd som en person utan funktionsnedsättning. Så kallade inkluderande skolklasser blir därmed den allra mesta exkluderande lösningen för mig vilket blir helt fel. Fysisk inkludering får aldrig leda till psykisk exkludering!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.