Sommar kommer frågar
Tack för att du delar med dig här i frågorna. Man känner att man inte är ensam..
Min son är över 20 och har sedan barn diagnos autism och Add. Bor hemma. Han är snäll, brottats med blyghet/social fobi och annat. Efter att ha provat ssri kort och slutat så fick han efter en tid ångest eller stresspåslag, han säger det är utsättningssymptom men jag tror det blivit till hälsoångest och låst sig vid läsa på symptom om utsättningssymptom, om alla möjliga andra diagnoser och säger han förstört sitt liv med detta, att han inte kan sova, tänka, plugga osv.
Han blir väldigt ledsen och orolig. Han vill inte ta några mediciner överhuvudtaget. Nu har det går mer än en månad och han mår så dåligt. Han har kontaktat psykolog och gör internet kurs om ångest. Men det påverkar sömn och mående mycket. Han är väldigt påläst om kroppen och läkemedel osv men också påverkad av diverse diskussionsforum på nätet, får höra många skräckexempel om hur man aldrig blir frisk.
Hur kan jag bemöta hans tankar och påståenden på respektfullt sätt men ändå försöka stoppa det stora fokuset på sina symptom? Jag försöker vara lugn och säga det blir bättre, göra avslappningsövningar mm. Han gillar inte vara ensam och då börjar han googla och skriva på forum för att bli lugnad men sen mår han sämre.
När det blir panik vet jag inte vart jag ska vända mig, han litar inte längre på läkare säger han. Men det här behöver mer insatser. Och jag sover också sämre och svårt klara mitt jobb. Han får dåligt samvete och försöker inte oroa mig men det vill jag inte heller.
Paula svarar
Det låter som att ni befinner er i en utmanande situation! För den som lider av allvarlig psykisk ohälsa kan framtiden kännas mörk och hopplös. Personen kan på fullaste allvar tro att hen aldrig någonsin kommer att kunna må bra! Det är viktigt att han förstår att oron bara är en känsla.
Han behöver kunskap
Han kan behöva skaffa kunskap om psykisk ohälsa och läsa om människor som lidit av psykisk ohälsa men som har blivit friska. Internetkursen kan vara en bra början! Däremot är den stora frågan om han mår bra av att hänga på olika internetforum och läsa om andras skräckupplevelser. Människor som skriver i sådana forum kan tillhöra de som INTE lyckats bli friska från psykisk ohälsa. Påminn honom om att han inte kan veta om hans situation är likadan som forumisternas. Skulle det vara okej för honom om du hjälper honom att hitta andra kunskapskällor om ämnet, exempelvis 1177? Om han inte är beredd att sluta hänga på internetforum helt skulle han kunna dra ner på tiden han spenderar där? Fråga honom vad han tycker.
Stärk hans självkänsla
Det är också viktigt att komma ihåg att psykisk ohälsa också kan vara ett symptom på något annat. Lever han ett liv som passar honom och får han tillräckligt mycket stöd? Om han försöker sig leva som en neurotypiker utan att ta hänsyn till sin autism kan det orsaka ångest. När jag var ung levde jag på ett sätt som inte passade mig och mådde mycket dåligt. Det är viktigt att du stärker hans självkänsla så att han vågar vara sig själv och leva på ett sätt som passar honom.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Bekräfta hans känslor
Vid bemötandet av honom tycker jag att du ska bekräfta hans känslor istället för att vifta bort dem. Istället för att säga: ”Det där är ingenting att må dåligt över” kan du säga att du vet att han mår jättedåligt just nu och att han känner sig rädd och orolig, men att detta är helt normalt eftersom känslor av hopplöshet ofta ingår i psykisk ohälsa. Och samtidigt påminner du honom om att många har blivit friska från psykisk ohälsa och att det inte är troligt att hans värsta skräckscenarier kommer att infrias.
Byt läkare
Vad gäller mediciner så vill han inte äta dem just nu vilket du måste respektera. Samtidigt kan du berätta för honom att det kan finnas andra mediciner om han skulle vilja testa det någon gång i framtiden ifall terapi inte skulle hjälpa. Kanske kan du föreslå för honom att han först kan testa livsstilsförändringar (t.ex. daglig motion, nyttig kost, sömn, anpassade krav o s v ) men att om det inte hjälper så kan han, om han känner för det, testa andra mediciner. Kanske kan ni tillsammans diskutera med en läkare om olika alternativ? Jag vet att han inte litar på läkare, men kanske har han dåliga erfarenheter av sin nuvarande läkare? Kanske skulle ni kunna testa att byta läkare? Och kanske skulle det vara lättare för honom att prata med en läkare om du följer med som stöd?
Ta hand om dig själv
Slutligen får du inte heller glömma bort dig själv. Sök gärna stöd hos kommunens anhörigstöd om situationen skulle börja kännas hopplös! Det är inte alls ovanligt att föräldrar blir utbrända när de försöker hjälpa sina barn som mår psykiskt dåligt, men om du själv blir utbränd kommer du inte orka hjälpa honom. Glöm alltså inte bort att också tänka på ditt eget välmående!
[Sassy_Social_Share title=”Hjälp mig informera om NPF genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:”]
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Ordet ”community” I en internetkontext är nog det värsta
Om jag skulle dra detta så långt det går är detta en form av ortodoxi. Eller vad Orwell beskriver som…
Sen finns det en aspekt av inlärning, som att gilla/tåla mycket stark mat. Eller asiater som har svårt med mjölk.
Jag hoppas verkligen inte att en sådan förståelse/empati är genetisk! Då finns det inte många vägar framåt än den nuvarande…
Vad glad jag blir att du gillar det 🙂
Jag tror att jag skulle vara en fantastisk pappa 🙂 Jag är nog motsatsen till vad du beskriver här. Varm,…
För det första vill jag beklaga det du har varit med om. Jag förstår att du har haft det jättetufft…
Ja precis, det är ett stort problem att många professionella har en mekanisk förståelse om autism (alternativt ingen kunskap alls).
Jag håller med dig! Tyvärr är det många som tror att boendestödjarna alltid kan bedöma vad autisten klarar av samt…
Jag har också funderat på vad det är som gör att vissa förstår mig men att många inte gör det.…
15 svar på ”Hur stödjer jag min son med autism och ångest?”
stor igenkänning med min son 20 år
vill gärna ha kontakt med denna insändare, angående att bryta ensamhet om helande vill ha sällskap så kanske våra söner kan få en kontakt //mvh A
maila mig på min Yahoo Mail
Hoppas frågeställaren ser detta! I så fall kan någon av er kanske skriva sin mailadress här i kommentarsfältet så att ni får kontakt med varandra.
Hej. Det skulle jag gärna vilja. Men helst inte lägga ut min e-mail här. Kanske det går att få hjälp på annat sätt att koppla ihop oss via mail. Eller var det en hint med gmail och användarnamn. Kan prova… 😊
Tonårstiden och en bit in i ung vuxen ålder kan vara rätt omtumlande då det blir så uppenbart att man inte är som alla andra. Men med tiden går det att hitta en egen styrka i det här då man kanske också upptäcker att man inte heller vill vara som alla andra. Vi är inte bara en diagnos med tillhörande problem och tillkortakommanden utan vi har även styrkor som många ur den breda allmänheten saknar. Kan vara bra att försöka fokusera mer på det som fungerar än det icke fungerande och sen ge det lite tid för att självacceptansen ska börja kicka in, vilket den brukar göra allteftersom åren går. Sen kan det också vara bra att påminna sig om att det rent generellt kan vara jobbigt att vara människa oavsett diagnos eller ej.
Jättebra tips. Tack Olle!
Det var ett fint svar. Tack😊
Jag har väl varit i en liknande sits som din son är i nu!
Jag tror att det handlar mycket om social isolering, allmän förvirring, självkänsla och att hitta något som är roligt/stimulerande som han kan fokusera på istället för på ångesten!
Kanske en kontaktperson skulle kunna vara bra? Dom kan ha en bra förståelse kring diagnosen och hjälpa till med självförståelse och som ett sätt att lära sig skapa relationer.
Habiliteringen kanske också är bra? Dom brukar ju ha personal som är mer kunniga kring diagnoser än vad gemene läkare/psykolog/socialarbetare är. Det skapar ju också möjligheter att träffa andra autister. Tex gruppträffar för mindfullness!
Det låter också som din son är generellt intresserad av psykologi eller försöker förstå sig själv, även om det blir missriktat! Kanske det går att få honom att läsa allmäna psykologiböcker/ eller diskussionsforum där en pratar om diagnoser? Paula har ju skrivit en fin bok om detta, och jag läste också atwoods tjocka bok om asperger efter att jag blev diagnostiserad.
För mig låter din son som en smart kille som har en potential av att klara mycket! Men det kan bli så att det tar tid att finna sig själv, att förstå vem han är och hur han vill leva sitt liv. Dessa saker kommer nog ta tid, särskilt eftersom han verkar benägen att hitta sina egna svar.
Så misströsta inte, jag tror att det kommer gå bra, försök ha tålamod och även om det känns som allt står stilla just nu kan det bli bättre i framtiden! Jag vet hur uppslitande detta kan vara för en förälder och den efterföljande vanmakten.
Jag tycker verkligen att det verkar som att du gör så gott du kan, så försök ha en avslappnad inställning till det hela. Det hjälper inte dig själv och din son att du mår dåligt också! 🙂
Tack Jakob! Jag håller med om att chansen är stor att det kan kännas bättre i framtiden. Precis som Olle påpekade kan ungdomsåren vara tuffa, men allt kan bli bättre även om det kan kännas hopplöst just nu. Själv trodde jag inte att det fanns något hopp för mig när jag var ung!
Tack för svar, det gjorde mig glad, att tänka framåt, hoppfullt. Jag tror inte min son egentligen tycker att diagnosen autism stämmer in så bra. Men han ju två olika.
Jag tycket det ör svårt att vara lugn när han är orolig och låser sig vid konstiga idéer om hälsa. Att han ibland tar initiativ till saker men nästa period inte kommer till skott. Att veta hur mkt man ska hjälpa till.
Bra idé med böcker- jag har beställt en av Paula också.
Tack
Hehe, jag tyckte exakt samma sak som din son! Han låter som jag var för 8-10 år sedan haha 🙂
Det vore nog hjälpsamt om han kunde hitta något som är lik han själv med diagnosen, eller någon som är kunnig om diagnosen som kan hjälpa honom med självförståelsen!
Jag skulle gissa att han är fast i att verkligen vilja och behöva ha hjälp och klara sig själv, vilket skapar massa låsningar!
Inte för att tutta på mitt eget horn för mycket, men din son låter väldigt smart 🙂
Jag ska vara lite personlig här men, för mig funkade att träffa någon som nästan var oberörd av hur jag mådde och som ständigt var närvarande.
Min känsla är som sagt att stressa och vara angelägen om att göra snabba och plötsliga förändringar ofta inte lyckas! Det är bättre i min åsikt att göra saker stegvis, en sak i taget, erövra den och gå vidare till nästa sak! Så kanske vara målmedveten, och välj en sak att fokusera på? (jag är ingen expert så ta det jag säger med en nypa salt)
Jag tror generellt sätt ju mer hjälp han får från andra människor desto bättre.
Jag skulle också gissa på att han har en typ av stolthet? Så var försiktig men att förbarnsliga honom (jag har inte sett något som indikerar att du gör det). Jag skulle säga att behandla honom som en vuxen person nog är mer sannolikt att skapa framgång!
Ärligt talat sympatiserar jag väldigt mycket med dig, och det kommer nog vara jobbigt men som sagt finns det hopp 🙂
Jag är glad att du blev glad av det jag skrev!
Det är också möjligt att om han pratar med någon som han anser vara kompent om hälsa och som han har förtroende för att det skulle kunna hjälpa? Alltså någon som påvisar fakta som om det vore en jämlik intellektuell diskussion? Samtidigt som personen är empatisk och vänlig?
Det var personligen mitt största problem när jag var yngre, ingen var tillräcklig smart, kunnig eller vis för att nå fram. Allt framstod som dumma klychor utan någon egentlig innebörd. Det är klurigt!
Jag vill också påpeka att jag pratar utifrån mig själv här och allt inte måste nödvändigtvis stämma till 100%
Bara att promenera kan vara en väldigt bra sak, att vara utanför huset ett tag och något som också kan vara genomförligt om en mår dåligt. Det kan på sikt både skapa en bättre mående eftersom det är en fysisk aktivitet och eftersom personen kan känna en viss självtillräcklighet i att ha utfört uppgiften så att säga!
Tack så mycket för svar. Jag har läst svaren allt tagit till mig. Det har varit lite tunga dagar då den andra föräldern inte riktigt stöttar längre tycker jag, vi lever åtskilda, han bor växelvis där men nu får han vara där ensam o sova ensam där då föräldern bor mest hos partner. ”Dags lära sig självständighet” men jag tycker det går för fort o sonen förstår inte riktigt men kämpar på.
När han är ensam så får han inte ihop struktur , det biir att han fastnar i tv eller nätforum, istället för att kontakta någon eller gå ut osv. Nu tycker han det är jobbigt, att han inte kan tänka ordentligt, allt tar tid. Han bor ju hemma , jag vet inte om man kan få kontaktperson eller boendestöd då. Men det får jag fråga om. Fast tror han inte vill ha det.
Jag har en tid hos anhörighetsstöd. Det var bra råd.
Nu vill jag också att han kontaktar läkare, för få svar på frågor kring stress sömn, symptom osv. Men han kommer inte till skott, han tycker han svamlar och inte får fram vad han vill så hittills har han inte fått en läkartid. Men vi har gjort en lista vad han kan säga. Nu har det har det gått en tid så jag vill hjälpa honom ringa och förklara tillsammans vilket han är ok med. Är det att göra för mkt? Tänker samma om habiliteringen.
Tack igen
Det går att få en kontaktperson även om han bor hemma! Det är ju meningen att han ska kunna träffa jämnåriga. Även boendestöd kan i vissa fall vara möjligt att få även om man bor hemma. Men det är kommunens biståndshandläggare som fattar beslutet. Säger kommunen nej är det inte kört för beslutet går att överklaga!
Det är svårt att säga vad som är för mycket för honom. Det viktigaste är att han får hjälp, men ni får ha en dialog för det ska givetvis kännas bra för honom.