Detta inlägg är en fortsättning till inlägget som handlar om mentaliseringssvårigheter vid autism. Observera att detta inlägg inte är ett svar på punkt 3 i din bloggkommentar, Borneo, där du drog paralleller till intellektuell funktionsnedsättning. Den punkten kommer jag återkomma till senare och skriva ett nytt blogginlägg om ämnet, kanske redan under de närmaste dagarna!
Har nämnt false-consensus-effekten
Det Borneo har diskuterat är om autisternas tendens att vara naiva och lättlurade beror på mentaliseringssvårigheter/svag Theory of Mind/bristande förmåga till kognitiv empati. Och hur kommer det sig att autister ofta tänker bokstavligt och kan ha svårt att läsa kroppsspråk? Kan det också bero på mentaliseringssvårigheter? Jag har tidigare nämnt false-consensus-effekten, ett socialpsykologiskt fenomen som innebär att vi människor har en tendens att utgå från att andra människor är lika oss själva samt att de tänker och beter sig ungefär likadant som vi. Enligt vissa autister skulle false-consensus-effekten kunna förklara varför autister och neurotypiker har svårt att förstå varandra (men enligt deras teori har autister i regel lätt att förstå andra autister).
Kan orsaka generaliseringssvårigheter
Idag tänker jag utveckla detta lite samt förklara vilka andra teorier det finns om hur kognitionen fungerar vid autism. Autismforskaren Uta Frith har skrivit i sin bok att vi med autism ofta har svag central koherens vilket innebär att vi kan vara duktiga på att se detaljer men samtidigt ha svårt att uppfatta helheten. Och enligt Frith kan svag central koherens orsaka generaliseringssvårigheter, det vill säga svårigheter att föra över information från en situation till en annan. Enligt denna teori kan en person med autism ha svårt att använda kunskap som hen tidigare har lärt sig och tillämpa densamma i andra situationer.
En autist kan ha svårt att generalisera
Mot bakgrund av denna teori kan svag central koherens leda till att en autist som tidigare har sett andra människor bli lurade och utnyttjade kan ha svårt att tillämpa denna kunskap och akta sig för att själv bli lurad. Och återigen vill jag påminna om false-consensus-effekten! En snäll autist som själv aldrig utnyttjar och lurar andra människor kan falla för false-consensus-effekten och utgå från att alla människor är lika snälla som hen är. En snäll och ärlig neurotypiker skulle teoretiskt också kunna falla för false-consensus-effekten om vi leker med den hypotetiska tanken att hen aldrig hade hört talas om att det existerar oärliga och manipulativa människor. Men eftersom neurotypikern tidigare har träffat eller hört talas om manipulativa människor kan hen till skillnad från autisten ha lätt att tillämpa denna kunskap i andra situationer och akta sig för att bli lurad. Detta eftersom en neurotypiker tack vare stark central koherens har lätt att se samband och generalisera information. Hen förstår att om en person kan luras och bedra så kan också en annan person göra det.
Kan leda till bokstavlig tolkning
Anna Sjölund är medförfattare till boken Autism och ADHD i skolan. Hon är beteendevetare och väldigt kunnig om autism! Hon är förvisso ingen autismforskare men har definitivt autismspecifik kompetens och utbildar om ämnet. Och i boken förklarar hon och hennes medförfattare att svag central koherens även kan medföra svårigheter att bearbeta information som uttrycks via mimik, gester och kroppsspråk samt att det även kan leda till bokstavlig tolkning av språket. En svag central koherens kan alltså få en autist att tro att exempelvis uttrycket ”känn dig som hemma!” ska tolkas bokstavligt i och med att en person med svag central koherens kan ha svårt att förstå samband. Autistens världsbild kan vara fragmenterad och bestå av smådetaljer vilket kan göra det svårt för autisten att generalisera och förstå att olika uttryck kan betyda olika saker i olika situationer.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Har svårt att tolka bilder
Vad gäller kroppsspråk så har jag själv svårt att läsa andras kroppsspråk, men jag är ganska säker på att just dessa svårigheter inte beror på en bristande mentaliseringsförmåga i mitt fall. Anledningen till att jag inte tror det är att jag rent allmänt har svårt att tolka bilder, alltså även på bilder som föreställer händelser och föremål. När jag på autismutredningen ombads lägga en serie tecknade bilder i rätt ordning så att bilderna skulle bilda en historia kunde jag inte göra det. Christopher Gillberg skriver i sin bok att autister som har mentaliseringssvårigheter oftast kan lägga bilder i rätt ordning men däremot har de på grund av mentaliseringssvårigheterna svårt att föreställa sig vilka tankar och känslor personerna på bilderna kan ha. Men som sagt kunde jag inte ens lägga bilderna i rätt ordning!
Har syntolkningssvårigheter
Enligt utredningsteamet indikerade testresultatet att jag har allmänna syntolkningssvårigheter, och detta oavsett om bilderna föreställer människor, händelser eller föremål. Och eftersom jag inte ens kan tolka bilder som föreställer händelser och föremål hade det varit konstigt om jag hade kunnat tolka kroppsspråk eller hur? Jag brukar säga att jag är ”seende blind” med vilket jag menar att mina ögon ser allt men min hjärna har svårt att registrera och tolka synintryck. Och enligt en studie kan denna svårighet ha en koppling till autism. På motsvarande sätt kan inte en blind person tolka andras kroppsspråk (eftersom hen saknar syn), men blindhet har absolut ingenting med mentaliseringssvårigheter att göra!
Autism har många orsaker
Gillberg har skrivit i en bok att autism inte är ett tillstånd utan många och att autism har många olika grundorsaker. Det kan säkert finnas autister som har svårt att förstå kroppsspråk men inte bilder på föremål, och några av dessa autister skulle kanske möjligtvis kunna ha mentaliseringssvårigheter. Men i mitt fall handlar det mest troligen om annat eftersom min hjärna som sagt har svårt att registrera vad den ser. Tänk om min autism är ett resultat av att min hjärna registrerar synintryck på ett annat sätt? På motsvarande sätt har jag svårt att generalisera sociala regler och förstå vilka olika sociala regler som gäller i olika situationer. Men mina generaliseringssvårigheter kommer ju till uttryck även i andra situationer: exempelvis förstod jag inte att det var något fel på mitt kylskåp när kylskåpet började läcka vatten. Detta bevisade enligt psykologen att jag har svag central koherens.
Autistens interoception är annorlunda
Och hur är det förmågan att tolka sig själv och sina inre behov? Många autister har svårt att tolka sina egna tankar och känslor vilket traditionellt har förklarats med bristande Theory of Mind/mentaliseringssvårigheter. Men numera har man istället börja tala om interoception som syftar på en förmåga att uppfatta kroppens signaler. Och många autister påstås ha annorlunda interoception. En autist har därmed inte bara svårt att tolka och sätta ord på sina egna tankar och känslor utan kan även ha svårt att uppfatta om hen är trött, hungrig, ledsen eller törstig. Och vissa påstår att bristande interoception inte alls har något med mentaliseringssvårigheter att göra!
Måste inte vara så
Min poäng är att omgivningen gärna vill förklara autisternas svårigheter med mentaliseringssvårigheter, men jag påstår alltså att det inte är uteslutet att autistens svårigheter kan bero på något annat, exempelvis på svag central koherens. Och som sagt säger jag inte att autister aldrig har mentaliseringssvårigheter. Det kan säkert många autister ha, men det måste inte vara så! Bilder utgör ju någon form av helhet så tänk om mina syntolkningssvårigheter också är en konsekvens av svag central koherens?
Ligger i svårigheternas natur
För övrigt ligger det i mentaliseringssvårigheternas natur att vederbörande inte nödvändigtvis förstår själv att hen har dem. Och själv upplever jag inte heller att jag har lika många mentaliseringssvårigheter som vissa andra autister verkar ha, men vem vet, tänk om jag har det i alla fall utan att vara medveten om det? Det är omöjligt att säga eftersom mina eventuella mentaliseringssvårigheter i så fall skulle kunna göra att jag är helt omedveten om dem! Men ändå är jag alltså övertygad om att det i vissa situationer kan finnas andra förklaringar till autistens svårigheter än en bristande mentaliseringsförmåga.
Jag kommer som sagt kommentera punkt 3 i din bloggkommentar vid ett senare tillfälle, Borneo!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Till Maria.
Jag har gärna kontakt med dig. Jag är i ”liknande” situation. Nyligen blivit beviljad sjukersättning. Har i dagsläget inga möjligheter…
Tack Jakob! Jag håller med om att chansen är stor att det kan kännas bättre i framtiden. Precis som Olle…
Jättebra tips. Tack Olle!
Hoppas frågeställaren ser detta! I så fall kan någon av er kanske skriva sin mailadress här i kommentarsfältet så att…
Tack Dr. Blom! Mycket intressant.
Bara att promenera kan vara en väldigt bra sak, att vara utanför huset ett tag och något som också kan…
Jag har väl varit i en liknande sits som din son är i nu! Jag tror att det handlar mycket…
Tonårstiden och en bit in i ung vuxen ålder kan vara rätt omtumlande då det blir så uppenbart att man…
stor igenkänning med min son 20 år vill gärna ha kontakt med denna insändare, angående att bryta ensamhet om helande…
28 svar på ”Mentaliseringssvårigheter vs svag central koherens”
Jag tycker det är svårt att säga om en har dessa karaktärsdrag eller svårigheter, som du säger paula vet jag inget annat!
Ofta är det väl så att autisten kan vara bättre på detaljer, men för mig är det tvärtom! Saker som årtal, rena fakta osv intresserar mig inte alls. För mig känns dessa inte levande, det finns ingen musik i dom?
Jag är däremot väldigt duktigt på att generalisera information, i en social/filosofisk/sociologisk/emotionell mening. Om jag känner en sak kring min autism, kan jag använda det för att förstå en annan marginaliserade grupp! Det är ganska lätt tycker jag att hitta roliga mönster!
Exempelvis går det att använda den intersektionella idén om att sociala kategorier (kön, klass, etnicitet osv) korsas och interagerar med varandra för att beskriva saker som mental ohälsa.
Så detaljer är ganska svårt i de flesta sociala kontexter. Men jag har nog insett ganska tidigt att det enda sättet för mig att navigera verkligheten är att förstå på största möjliga djup. Om jag gör detta gör det inget särskilt om jag inte förstår enskilda detaljer, alltså vad ett ansiktsuttryck innebär eftersom jag kan intuivt dra en förståelse som jag har internaliserat!
Jag menar också att min typ av introspektion är extremt intensiv, alltså att jag djupdykning i min själv som om det jag vore i en ubåt i marianergraven. Så jag kan lyssna på musik och vara helt ockuperad av den, och känna saker osv! Jag är ju väldigt känslomässig av mig och kan känna massa saker, men dessa framstår som en slags ”mirage” där olika lager skalas bortas, eller där en känsla skiftar över tid. Ofta kan det vara att jag känner en sak, men det är ofta uttryck för något annat, eller att den känslan är mångdimensionell så att olika delar av den kommer fram över tid? Samtidigt är det ofta så att jag inte vet vad jag känner. Det är en ganska rolig motsättning hahaha
Det värsta jag vet är när känslor är stagnanta och när du känner samma sak dag in och dag ut. För mig är det som att vara död
Jag har nog aldrig tänkt på det sättet kring känslor 🙂 Jag funderar inte alltid på vad jag känner även om jag säkert känner saker hela tiden 🙂
Jag är ärligt talat inte heller duktig på detaljer som inte intresserar mig, men jag brukar komma ihåg just åratal. Du kanske är bättre på andra detaljer? Men sedan är ju inte alla autister bra på detaljer heller.
Jag upplever mig faktiskt vara duktig på att förstå marginaliserade grupper så jag kan generalisera information i vissa situationer. Däremot har jag svårt att generalisera andra fakta! Det är nog lättare för mig att generalisera känslor än annan typ av information, tror jag.
Det är sannolikt att jag kan ganska mycket detaljer, men jag upplever Inte dom som detaljer eller ”fakta”? För mig är fakta något separerat från mig, något som är livlöst och meningslöst!
Däremot kan jag läsa en sociologitext eller gå på en föreläsning och komma ihåg det mesta! Skillnaden är väl hur jag subjektiv upplever det, för mig är kunskapsansamling mer av en internalisering, alltså att kunskapen blir en del av mig, något som är mitt eget, som jag sedan kan använda som jag själv vill.
Exempelvis läste jag i metodbok för intervjuer att det är bra att upprepa vad en respondent(den som blir intervjuad) säger. Så lite spontant under ett seminarium idag när en person som var osäker presenterade en sak, började jag direkt med att syfta på en formulering som hen hade använt flera gånger…
Eller så märkte jag att jag använde din typ av meningsstruktur Paula när jag försökte trösta en vän i helgen hehe
Detaljerna är väl ganska ointressanta i sig själva, utan det mer är hur en använder komponenterna för att skapa ett narrativ
https://youtu.be/1KQSgcAcNpo?si=uLrRfeZXd5BWgZuS
Jag är ett stort werner herzog fan, och jag kom på att han beskriver det jag snackar om 🙂
Bara det här meddelandet, eller mer korrekt hur det är skrivet, är mest en häxblandning av saker jag har knyckt hahahaha
Jag kan tänka mig att många neurotypiker också resonerar så! För dem är det helheten som är intressant, inte detaljerna och de använder detaljerna för att bilda en helhetsuppfattning.
Eftersom sociologi är ditt stora specialintresse låter det logiskt att du kommer ihåg det mesta efteråt! Och är ämnet intressant är det kanske också lättare att internalisera kunskapen. Det hade kanske varit svårare om föreläsningen hade handlat om ett ointressant ämnesområde.
Haha, roligt att du använde min meningsstruktur! 🙂
Jag har rätt lätt för att lära av andras misstag eftersom jag då slipper göra dem själv vilket har besparat mig en hel del problem. Sen har jag också lätt för att se såväl detaljer som att sammanfoga dem till en helhet. För detaljer sammanfogade till en helhet blir ju bara en större detalj av en ännu större helhet o.s.v. av typen mentalt lego. Men allt som oftast låter jag bli att snöa in allt för mycket på detaljer och istället studerar mönstren de bildar eftersom det lättare leder till en klar helhetsbild.
Sen är jag ändå otroligt socialt awkward, ljud- och ljuskänslig så jag lyssnar på regnljud på repeat i hörlurarna varje vaken sekund för att slippa höra mina grannar och måste dra ner persiennerna när solen t.ex. belyser dimma för annars får jag migränliknande synrubbningar utan huvudvärk. Under utredningens gång så tog jag upp precis allting jag kunde komma på som talade emot autism eftersom jag var mer intresserad av varför jag är som jag är än vad jag var ute efter en påklistrad etikett. Men lik förbannat så är jag ändå här. So the spectrum strikes again, same same but different.
Intryckskänsligheten kan påverka autister väldigt mycket! Och det är många autister som är just ljus- och ljudkänsliga. Intressant nog verkar många bli lugna av naturljud, t.ex. av regnljud som i ditt fall.
Jag blir inte direkt lugnad av ljudet då det är ösregn och blåst utan det är mer en konstant ljudmatta som tar ut andra störande ljud. Typ som ett vitt brus jag vant mig vid och att det tar bort det störande skapar onekligen mindre irritation i alla fall. Klumpiga grannar till trots så förstod jag även innan diagnos att en del av problemet ligger hos mig själv.
Okej, jag förstår. Vad bra att du har hittat en lösning som gör det lite lättare för dig att stå ut med störande ljud.
För att kunna veta vad som förväntas av mig i en situation så behöver ett mönster ha upprepat sig. Det vill säga: jag förstår aldrig när det är läge att exempelvis krama någon om denne någon inte först använt sig av kramar som hälsningsform när vi tidigare mötts. För mig är dock en kram något jag ger genuint av kärlek och omtanke, inte som en tom och halvhjärtad rörelse med armarna i brist på bättre sätt att hälsa/säger hejdå. Och jag finner det obehagligt att bli kramad för sakens skull – som en oengagerad hejdå-kram av någon jag inte känner mig nära eller av någon med bristande hygien som jag helst inte vill vara nära.
Däremot har jag inga svårigheter att läsa av om någon genuint vill ha en kram av mig, alltså av anledningen att hen vill vara nära eller för att en kram känns passande i situationen. Det är de där falska, ytliga artighetskramarna med människor jag inte känner så väl som jag aldrig riktigt får grepp om när de skall utföras och när de bör utelämnas för det mönstret känns inte särskilt utpräglat.
*säga hejdå
Det kan finnas många anledningar till varför en person väljer att använda sig av de mer svårtydliga kramar som du beskriver! Det skulle kunna vara att bevara en social mask av tex artighetsskäl, att påvisa vilken typ av relation ni har (från det du beskriver låter det som ett sätt att använda en intim handling för att visa att du och den andre inte är intima) och hur långt in i relationen ni är. Det låter för mig som att du agerar utifrån hur du känner i de flesta stunder, vilket jag tycker är fint!
Jag tror också att en behöver göra en skillnad mellan att skapa abstraka sociala mönster, eller förklara handlingen i sig själv(som jag gjorde ovan) och att hitta stadigvarande beteendemönster som alltid funkar. Eftersom den sociala kontexten, personen, vem du är och er relation alltid kommer att variera går det inte att hitta regler som alltid funkar. Vad som skulle ha varit passande vid en tidpunkt med en person, kan vara knasig vid ett annat tillfälle. Att försöka lista ut vid varje tillfälle hur en ska agera, att intellektuellt bedöma den ”korrekta vägen” ser jag som en omöjlighet. Det är lite som att bedriva forskning i kvantfysik. Däremot tycker jag att det går att agera spontant, eller med någon typ av intuition för att sedan se hur folk reagerar och sedan anpassa eller förändra mitt beteende om jag känner för det! Men detta sätt att göra saker leder ofta till en massa ångest och snedsteg, som dock över tid blir mindre, iaf för mig.
Det krystade kramandet har de ju snott från sydligare breddgrader på senare tid utan att få med sig den naturliga känslan då kramen utförs som ett gammalt stelt svenskt handslag. Så beroende på ålder kan det nog även kännas onaturligt för neurotypiker då det inte är en naturlig svensk sedvänja.
Men även svenska stela handslag är ingen hit då man aldrig vet var de varit och pillat på den egna kroppen utan påföljande handtvätt. Själv skulle jag föredra japanskt bugande eller muslimsk handen på hjärtat hälsning och det sistnämnda verkar ju vinna terräng.
Det hade jag inte tänkt på, om hur hälsningar håller på att förändras!
Jag tror att eftersom saker idag är mer individualiserad kommer det säkert skapa utrymme både för en större frihet, som Maria och du är inne på, att en kan kramas eller hälsa på det sättet en vill. Men det kan också bli så att eftersom hälsningar blir individuell blir dom också mer komplexa, så att en måste känna av när det är lämpligt att ge en viss typ av hälsning. Jag gillar att krama folk, men ofta är det något som gör att jag kan krama en viss person eller en annan, även om jag har umgåtts lika mycket med! Vad det är vet jag inte!
Om alla skakar hand exempelvis, blir det en bestående regel, som är enklare att följa! Så både det kollektiva och det individuella har nackdelar för en autist
Jag visste faktiskt inte att ett handslag var det traditionella sättet att hälsa i Sverige! 🙂 Jag har trott att handslaget är finskt och kramandet är svenskt, men nu har jag lärt mig något nytt! Jag flyttade till Sverige 2001, och jag har upplevt svenskar som ett kramigt folk under alla de år jag har bott här.
Bortsett från en och annan kramig kvinnlig släkting så upplevde jag inte en massa påtvingat kramande som barn. Vad jag kommer ihåg så såg jag inte speciellt mycket offentliga ömhetsbetygelser mellan vuxna och barn varken hos släktingar eller hemma hos andra ungar. Då snackar vi typ trettio år innan du kom hit.
Så det är min uppfattning att det blivit mer av det här på senare år p.g.a. att människor rest lite mer och att det gått typ mode i vissa företeelser. Greppar att en del har lust att kramas om de haft en lite längre relation till någon men människor som ska börja kleta första gången man träffas är bara too much. Då är jag ändå hälften sydeuropé och i den kulturkrocken där nere känner jag mig väldigt väldigt helsvensk till sättet.
Vad intressant att Sverige har förändrats! Det låter som att 1970-talets Sverige var mer lik Finland. Det låter logiskt att invandringen och resandet troligen påverkat svenskarna.
Hos en del både kommer och känns kramandet som något helt naturligt, även om det inte är min cup of tea, medan det hos andra upplevs lika konstlat som ett leende som aldrig når ögonen.
Haha, jag började faktiskt kramas hela tiden när jag flyttade till Sverige! 🙂 I Finland där jag kommer ifrån kramar man sällan folk som hälsning på samma sätt som man gör här i Sverige, men när jag flyttade hit började jag göra det mekaniskt utan att det betydde något särskilt (eftersom jag såg svenskar göra det och jag ville passa in). Nu har det nästan blivit svårt för mig att komma ihåg att INTE krama folk när jag åker till Finland! 🙂
Finnar är väl dom som har bland de störta personliga zonerna i Europa. Har aldrig varit i Finland men jag har sett foton av när de t.ex. står och köar och det är ju inte direkt så att de står och andas varandra i nacken precis. Det är väl lite så jag tror mig komma ihåg barndomens svenska nationalbeteende.
Sen har vi i Sverige också haft en accelererande invandring enda sen sjuttiotalet. Så även om invandrarna inte blivit helt svenska och vi inte heller alltför influerade så har ändå båda grupper påverkat varandra.
Haha nej, finnarna andas verkligen inte varandra i nacken! När jag hade utländska gäster i slutet av 90-talet och början av 00-talet (när jag fortfarande bodde i Finland) reagerade de på att finnar alltid höll avstånd samt att det alltid var knäpptyst på bussar. Förutom på fredags- och lördagskvällarna då, då var det gap och skrik 🙂