Hur ska man tänka kring dataspel och autism?

Maria frågar

Hur ska man tänka om dataspelande och autism? Har ett barn runt 11 år med asperger i min närhet som lever via sin dator och telefon och vill inte göra något annat. Hen umgås med sina vänner online och vill bara umgås med dem där. Vill de komma hem säger barnet nej, vill hellre att de ses online. Barnet spelar samma spel varje dag och är även mycket intresserad av att programmera. När barnet inte spelar känns hen håglös och inåtvänd och svår att få kontakt med. När barnet spelar kan hen prata konstant med sina medspelare och är glad. Barnet spelar nästan hela sin vakna tid. Hen verkar inte vara intresserad av något annat och föräldrarna har prövat olika aktiviteter men slutat. Hur får man ett barn med asperger att intressera sig för det verkliga livet?

Paula svarar

Nu kommer jag nog ge dig ett oväntat svar, men min fråga är om det verkligen är nödvändigt att ett autistiskt barn intresserar sig för det verkliga livet, och varför i så fall? Observera dock att jag aldrig ger råd om specifika fall då jag endast kan tala för mig själv och inte har en aning om vad en annan autist mår bra respektive dåligt av. Och eftersom jag inte känner till fallet vet jag inte heller om dataspelandet i detta fall är skadligt för barnet i fråga på något sätt. Är det kanske så att barnet exempelvis nästan aldrig äter eller sover till följd av dataspelandet och allvarligt skadar sin hälsa p.g.a. sömnbrist? Är dataspelandet så högljutt att familjen och grannarna störs på nätterna? I dessa typer av fall är ju dataspelandet skadligt såklart och omgivningen måste ingripa! Men i annat fall är jag mycket tveksam till att dataspelandet utgör ett problem.

Specialintressen är viktiga för autister

Låt mig förklara varför. Autism är en diagnos som medför ett annorlunda beteende- och prioriteringsmönster, skrev den framlidna autismforskaren Lorna Wing i sin bok. Många personer utan autism finner glädje i aktiviteter som autister sällan finner glädje i, står det vidare att läsa i nämnda bok. Autismforskaren och -experten Tony Attwood skriver i sin tur att specialintressen erbjuder en autist en känslomässig stimulans. Graden av njutning är mycket hög när en autist får ägna sig åt sina specialintressen, skriver Attwood vidare. Och jag kan bekräfta att så är fallet! Det är vanligt att en autist är missnöjd när hen berövas sina specialintressen och otrolig nöjd och glad när hen får sysselsätta sig med dessa. Kan det vara så att dataspelandet är barnets specialintresse?

Hade velat bli accepterad som jag var

Eftersom specialintressen är viktiga för oss autister och autism innebär annorlunda beteendemönster anser jag personligen att det är orimligt att en autist ska tvingas ändra på sig själv och börja bete sig som normen föreskriver. Själv blev jag som barn tvingad att träna på att bete mig enligt andras förväntningar vilket gjorde omgivningen nöjd och mindre orolig men jag mådde mycket dåligt av det. Jag tvingades bland annat leka med mina klasskamrater mot min vilja på rasterna för jag isolerade mig alltid från ”det verkliga livet”, enligt de vuxna. Så här några decennier senare kan jag konstatera att jag hade mått mycket bättre om jag hade blivit accepterad som jag var och fått slippa den påtvingade delaktigheten.

Normerna bör ifrågasättas

När man har med oss autister att göra anser jag att det är viktigt att tänka öppet och ifrågasätta om de givna normerna verkligen är de rätta. Varför är det exempelvis givet att en vänskapsrelation måste omfatta fysiska träffar, och varför ses inte online-vänskap som ”riktig” vänskap? Vad betyder ”det verkliga livet” egentligen? Hur kommer det sig att fysiska träffar ses som ”det verkliga livet”, dvs mycket värdefullt, och online-vänskaper inte anses vara ”på riktigt”? Måste vänskapsrelationer alltid innehålla en balans mellan fysiska och online-träffar, och varför i så fall? Varför är det fel att bara träffa sina vänner online och aldrig i det verkliga livet? Varför är det viktigt att lära sig att variera sina aktiviteter när man har autism? Är det givet att alla människor mår bra av samma saker och att de som faller utanför normen har en brist som borde korrigeras?

Andra människor fördömer

En gång träffade jag en tjej vars pojkvän bodde i England. Paret hade ett distansförhållande, och hade aldrig någonsin träffats fysiskt och avsåg inte heller att göra det. De var mycket nöjda med upplägget och kära och glada, och deras enda problem var andra människor och det bemötande de fick från dem. Faktum är att de allra flesta människor har svårt att förstå människor som inte följer normen och tro att de har någon form av ”problem”. I vår tid accepteras såklart den klassiska heteronormen, och det finns också många i Sverige, dock inte alla, som tolererar homosexuella par, men sedan tar det ofta stopp. Ett förhållande där paret aldrig träffats i verkliga livet ses inte som ett ”riktigt” förhållande. Det är med andra ord samhället som föreskriver hur andra människor borde göra för att vara lyckliga samt hur ett ”riktigt” förhållande respektive en ”riktig” vänskapsrelation borde se ut, och det är detta jag tycker bör ifrågasättas!

Fundera gärna på ovanstående

Som sagt vet jag inte vad som är bäst att göra i detta fall för jag vet inte om barnet i fråga tar skada eller inte, men däremot tycker jag att ni ska fundera på ovanstående frågor. Om ni är helt säkra på att barnet verkligen tar skada av dataspelandet tycker jag att ni ska förklara för barnet varför ni måste begränsa aktiviteten. Kanske kan ni upprätta ett dataspelsschema i så fall? Låt gärna barnet vara delaktig i schemaplaneringen så att det känner att det har inflytande. Men om ni ingriper tycker jag alltså att ni ska vara helt säkra på att barnet verkligen tar skada av dataspelandet. Är inte det fallet tycker jag att ni ska acceptera barnet som det är!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.