Hur övertalar jag min man till en autismutredning?

Jonna frågar

Jag är 38 år, min man 42. Jag har en stark misstanke om att han har högfungerande autism. Vi har båda jobb och livet fungerar väl utifrån sett. Vi har två barn. Min man klarar inte av höga ljud, kan inte organisera eller strukturera vardagen för våra barn. Klarar inte av att hantera deras konflikter. Önskar endast prata om det han är intresserad av, tar jag upp mina ämnen zoomar han ut. Vi umgås bara med personer som han godkänt som stimulerande. Ska man berätta något ska de vara strukturerat och kärnfullt annars får det vara. Så fort vardagen kommer efter semestern blir han trött.

Jag kan fortsätta i oändlighet med exempel. Med två barn 7, 9 år och med hans utbrott/frustration om det inte blir enligt hans behov har jag sedan våra barn föddes anpassat mitt beteende och vår vardag efter honom. Till en punkt där jag känner att jag kväver mina egna behov. Jag tror att det skulle vara oss båda gott om vi kunde förstå mer av varandras behov. En ev ast-diagnos skulle hjälpa (om det skulle vara så).

Min fråga är om du kan ge något tips på hur jag ska ta upp det med honom. Misstänker att han skulle ha svårt att acceptera att han skulle vara ”annorlunda”, något han tidigare tagit upp. Tips på hur jag kan motivera honom till att göra en utredning vore önskvärt.

Paula svarar

Det låter som att du har det jobbigt och känner frustration vilket är fullt förståeligt! Jag får en massa tankar när jag läser ditt mejl men börjar med att svara på din fråga om hur du kan bemöta honom i hans ovilja att utredas för autism.

Lyft fram det positiva

Om jag förstår dig rätt så har du och din man tidigare pratat om att han eventuellt är annorlunda men han känner sig negativ till att utredas för autism. Jag tycker att du skulle kunna visa för honom Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier och förklara för honom att det finns begåvade personer med autism som har styrkor inom vissa specialområden. Han kanske har en felaktig bild av autism varför jag tycker att du ska lyfta fram det positiva!

Tjat hjälper inte

Om han fortfarande ställer sig negativ till en autismutredning tycker jag inte att du ska tjata då tjat brukar ha en motsatt effekt. Du kan istället bekräfta hans negativa känslor och eventuellt ta upp frågan på nytt i framtiden, exempelvis om ett halvår, och fråga om han fortfarande känner likadant inför en autismutredning eller om han har ändrat sig. För vissa autister är det en process att acceptera ens svårigheter och ens annorlundaskap och de kan behöva tid innan de känner sig redo.

En diagnos kanske inte är nödvändig

Det jag däremot funderar på är om det verkligen är nödvändigt att din man skaffar en diagnos, och i så fall varför. Kan ni inte försöka utveckla förståelse för varandra utan att han skaffar en diagnos? Han är ju som han är oavsett om han har en diagnos på papper eller ej, och en diagnos förändrar sällan något om vederbörande inte vill ta till sig den. Autismdiagnoser ges dessutom inte i syfte att få någon att ändra sig. Din man kanske är rädd för att han förväntas förändras och att alla kommer att köra över honom om han får en diagnos. Kan det vara delvis därför han ställer sig negativ till en autismutredning?

Du ska inte behöva trippa på tårna

Jag får känslan att det egentligen inte är hans eventuella odiagnostiserade autism som är grundproblemet utan det faktum att du inte upplever att du får stöd av honom med barnen, att han bestämmer det mesta i relationen och att du inte kan vara dig själv med honom. Har jag rätt? Det är inte alls bra om du känner att du måste trippa på tårna i hans sällskap för att förhindra att han får utbrott. Det är vanligt att man i destruktiva relationer går igenom en normaliseringsprocess vilket i sin tur leder till att man inte längre ifrågasätter sin partners beteende eftersom man vant sig. Men det är ju inte bara du som ska anpassa dig efter honom utan ni ska båda anpassa er efter varandra!

Det kan finnas lösningar

I en barnfamilj går det inte att undvika ljud, men skulle han kunna bära öronproppar? Hur skulle ni kunna förbättra kommunikationen mellan er så att du inte ska behöva känna att du måste lägga energi på att kommunicera tillräckligt kärnfullt? Hur skulle han kunna jobba med sig själv så att han inte får utbrott? Om han inte är intresserad av dina samtalsämnen, kan ni ordna så att du får träffa dina vänner själv och diskutera dessa ämnen med dem istället? Om han inte trivs med de människor du vill umgås med, skulle du kunna träffa dessa personer utan honom? Så gjorde jag och min ex-man när jag inte var intresserad av att umgås med personer han ville umgås med!

Ni båda ska få era behov tillgodosedda

Om ni inte skulle lyckas hitta lösningar på egen hand rekommenderar jag parterapi. Skulle han komma på andra tankar och vilja göra en autismutredning skulle ni eventuellt kunna få stöd av habiliteringen om ni har en sådan där ni bor, men i annat fall skulle ni kunna söka er till en parterapeut som har kunskap om autism. Det är viktigt att ni båda får era behov tillgodosedda i relationen!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn