Många oroliga anhöriga till personer med Aspergers eller autism frågar mig hur de skulle kunna hjälpa sina autistiska familjemedlemmar att skapa en meningsfull vardag. Vilket är en legitim fråga om man frågar mig: Samhället är sällan anpassat efter autisternas behov, och därför kan vissa av oss autister ha svårt för att hitta meningsfullhet i livet.
Meningsfullhet i vardagen för någon med asperger eller autism
Det allra första man bör börja med är att fråga autisten hur hen skulle önska att hens dagar skulle se ut om hen fick välja fritt utan några hinder och begränsningar. Har autisten kanske något specifikt intresse eller en begåvning som hen skulle vilja utveckla? Skulle hen uppleva livet som mer meningsfullt om hen hade fler vänskapsrelationer? Vad är det i autistens liv som får hen att uppleva livet som meningslöst?
Kontaktperson, daglig verksamhet, aktivitetsersättning eller ett anpassat arbete
Känner sig autisten ensam på dagarna, finns det alltid en möjlighet att ansöka om en kontaktperson enligt LSS. En kontaktperson är en medmänniska vars uppgift är att bryta klientens isolering, och aktiviteterna sker på klientens villkor. En kontaktperson kan göra livet mer meningsfullt för vissa autister. På samma sätt hittar vissa meningsfullhet i livet på dagliga verksamheter. Ibland kan alltså vanliga LSS-insatser lösa problemet!
Om autisten känner sig sysslolös på dagarna men har en viss arbetsförmåga, brukar ett anpassat arbete vara att föredra: Med ett lönearbete finns det nämligen möjlighet att förbättra sin ekonomi. Tvärtom kan en autist som mår dåligt och alltid känt en meningslöhetskänsla på alla arbetsplatser må bättre av att söka och få aktivitets- eller sjukersättning. Att få en trygg inkomst och att slippa stress och ångest kan göra livet mer meningsfullt.
Det största felet många anhöriga gör
Det felet som många anhöriga gör är att de utgår ifrån att det som är meningsfullt för majoriteten av människor också är meningsfullt för oss autister. När jag var ung, kunde jag läsa samma bok om och om igen, och då fick jag höra att det inte var meningsfullt att göra så och att jag också borde läsa andra böcker och inte fastna. Men när jag försökte läsa nya böcker, kändes mitt liv plötsligt meningslöst: De andra böckerna upplevde jag inte alls som lika intressanta!
På samma sätt fick jag höra att mitt liv skulle bli meningslöst om jag skulle sitta hemma med aktivitetsersättning istället för att söka mig till daglig verksamhet eller ett anpassat arbete. Men jag hade aktivitetsersättning i flera år utan daglig sysselsättning och mådde hur bra som helst! Sanningen var att mitt liv hade varit meningslöst när jag hade haft ett jobb med arbetskamrater, men när jag får syssla med mina intressen är det hur meningsfullt som helst!
Håll tyst om dina åsikter
Tyvärr vill vi autister ofta vara till lags och förstår inte alltid vårt eget bästa. För mig var det svårt att inse i början att jag borde lyssna på mig själv. Andra tjatade ju om att ingen mådde bra utan daglig sysselsättning. och därför trodde jag att mina känslor var ”fel”. Jag var ju en mot alla och trodde därför att jag inte visste vad som var bäst för mig själv. Jag ville också att andra skulle vara nöjda med mig.
Om du är för på med dina åsikter om vad som ska vara ett meningsfullt liv, finns det en överhängande risk att autisten försöker skapa sig det liv som du önskar trots att allt sker mot autistens vilja. För att vara säker på att autisten gör rätt val för sig själv utifrån sina egna preferenser bör du lyssna på autisten utan att komma med dina egna värderingar och åsikter!
2 svar på ”Hur hjälpa en autist att hitta meningsfullhet i vardagen?”
God morgon!
Som aspergare/Autist är det nog lätt att smittas av omgivningens förväntningar om vad som är bra för en. Gruppboende, kontaktperson, DV kom sannolikt ofta på tal. Tillslut trodde jag på att jag hade dessa behov och att önskningarna kom från mig själv när de egentligen kom från omgivningen som aldrig tänkte utanför LSS ramar.
God morgon!
Jag håller med dig! Jag har själv inbillat mig många gånger att önskemålen har kommit från mig själv när de inte gjort det. Då har jag inte förstått varför jag har mått dåligt, och jag har trott på allvar att det har varit något som har varit fel. Min psykolog fick mig till slut att inse att jag gjorde saker som var skadliga för mig enbart för andras skull. Jag hade aldrig insett det själv utan psykologens hjälp för jag har alltid haft svårt för att skilja mina egna känslor från andras. Därför är det livsfarligt för mig med påträngande människor som har för mycket åsikter och en stark vilja.