Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Hur accepterar jag min autistiska personlighet?

Ronja frågar

Jag känner mig så förvirrad. Jag har fått höra av psykolog att jag har drag av autism. Det framkom i en fördjupad bedömning och det finns ev möjlighet med en full utredning när jag gått klart i behandling, beroende på vilka symtom som kvarstår (först blev jag glad/lättad att höra det eftersom jag känt igen mig mycket i Lina Liman, och samtidigt har jag svårt att ta det till mig då tvivlar på det.

Jag har trott/fått höra att mina problem bottnat i otrygg anknytning och en blyg/försiktig personlighet). Jag har även ängslig/undvikande personlighetssyndrom med inslag av destruktivitet samt en ätstörning sedan flera år men som inte är dominerande idag. Även ångest, social ångest, vissa tvångsbeteenden och depression. Alla dessa olika problem/svårigheter gör att jag börjar tappa tron på att någonsin må bra. Det är för mycket olika delar jag inte klarar av att hantera och att leva med.

Jag vill ha ett liv med familj, jobb, fritidsintressen och vänner men lyckas inte få till det. Mitt främsta problem är nära relationer som tar väldigt mycket energi. Jag vet inte vad som är vad, social ångest? Vilja att passa in? Känna mig annorlunda? Eller om det är själva sociala samspelet jag får kämpa med. Jag tycker inte direkt att jag har svårt att förstå vad andra menar eller hur de känner (är väldigt empatisk, ofta för mycket), men det kräver ändå enormt med energi. Till den grad att det gör mig rädd för ansträngningen som krävs och jag får tvinga mig själv att umgås för att behålla vänskapen.

Kärleksrelationer har aldrig fungerat, jag lyckas/orkar inte umgås på det sätt det kräver (fått höra att det är pga otrygg anknytning, att jag blir för rädd). Men jag vill verkligen inte leva själv, då är livet inte värt! Jag funderar mycket över hur folk beter sig (har sett nästan alla relationsserier som finns) och hur jag ska agera utifrån det. Jag vill helst umgås genom en aktivitet, ex se serie eller gå promenad. Egentligen nästan alla situationer som är att ”bara vara” och inkluderar att prata, lyssna, upprätthålla samtal, tyda kroppsspråk och styra min egen kropp gör mig orolig. Jag har dock hört att jag är bra på det (t.o.m hög social kompetens), men jag upplever att det kräver mycket tankekraft/analyserande från mig. Och att det sker som på en ”scen” där jag får anstränga mig för att uppträda/spela en roll. När jag väl är hemma/ensam kommer självkritiska/dömande tankar och nedstämdhet.

Jag uppfattas som snäll, lyhörd, omtänksam och liknande. Jag har drivit mig själv till att bli ”mer social” och arbetar med yrken som innehåller mycket social kontakt, nu är jag sjukskriven pga depression/utmattning. Ingen skulle misstänka autistiska drag om inte psykologen misstänkt det. Samtidigt vet ingen annan än jag hur jag upplever världen, och jag har känt länge att livet är för övermäktigt och inte är något för mig. Jag har gått i terapi till och från i flera år och det gör mig livrädd när en behandling tar slut. Jag beter mig som ”ett barn” och tror att jag inte klarar mig själv. Och det känns verkligen så, som att jag inte klarar av livet utan stödsamtal, finner mycket trygghet och förståelse i det.

Jag har inte lyckats acceptera mig själv (jag vet inte ens vem jag är, anpassar mig efter andra hela tiden) vilket nu är fokus i behandlingen. Samtidigt blir det en stor förvirring och sorg när jag inte känner mig hemma som ”vanligt” fungerande person och troligtvis inte uppfyller kriterier för diagnos. Jag vet inte vad jag ska acceptera och vad jag ska fortsätta utmana mig i/sträva mot att förbättra mig själv.

Jag har läst att kvinnor med autism kan missas och feldiagnostiseras med flera/andra diagnoser. Det får mig att undra om mina problem bottnar i just autistiska svårigheter, utifrån de diagnoser/symtom jag nämnde i början. Jag är rädd för att ev göra en full utredning, tänk om det inte visar på en diagnos? Den tanken får mig att känna mig ännu mer annorlunda, jag passar inte in någonstans! Jag tycker inte att ”drag av” är tillräckligt. Jag förstår inte vad som skulle vara skillnad med eller utan det och att jag ska utgå från att mina svårigheter inte är tillräckligt svåra. Om jag anstränger mig lite till bara, då kanske jag klarar av mer? Jag kanske kan må bättre om jag bara skärper till mig? Och samtidigt tror jag inte att lite mer ansträngning skulle vara lösningen då jag redan är högpresterande, jag skulle bli deprimerad och utmattad igen.

Det här blev en lång text och samtidigt innehåller den inte allt. Jag har inte nämnt något om de andra kriterierna. Jag har ex inget specialintresse, och det är väl en viktig del av diagnosen? Jag har läst flera böcker och artiklar om autism och kvinnor med autism, men det gör mig inte klokare.

Jag vet att du inte kan säga något om diagnos eller ej utifrån denna text, men mina frågor tror jag är:
”ser du någon nytta i att göra en full NPF-utredning, utifrån det jag skrivit?”
”om det endast är drag av autism – har du tankar om hur jag kan acceptera det det som en del av mig själv? Och legitimera det för mig själv och andra?”
”har du några stärkande ord om hur orka leva när livet känns övermäktigt, känna sig annorlunda/inte tillräcklig, inte kunna acceptera sig själv och inte kunna leva det liv man vill?”.
”har du några andra tankar utifrån det jag skrivit?”

Om du orkar läsa och svara tackar jag på förhand.
Dina tankar och din blogg är värdefull, tack också för det!

Paula svarar

Jag fick väldigt många tankar när jag läste din text! Min första tanke som poppade upp var att det är fullt möjligt att ha autism även om ingen annan än psykologen misstänker det, men det känner du säkert redan till. Grejen är att jag har utvecklat ett betydligt mer autistiskt beteende efter att jag fick min diagnos vilket har lett till att betydligt fler idag än förr tror mig när jag säger att jag har autism. Innan diagnosen gjorde jag allt för att passa in vilket gjorde att ingen i min umgängeskrets såg de autistiska dragen hos mig. Det var många som blev chockade när jag fick en autismdiagnos.

En diagnos kan göra nytta

När det gäller nyttan av en utredning är jag själv väldigt biased i och med att jag arbetar som autismföreläsare och -utbildare, men jag ser personligen en stor nytta av en diagnos! En diagnos bidrar bland annat till ökad självinsikt. Samtidigt tycker jag på ett sätt att det är sorgligt att det läggs så mycket vikt vid en diagnos. Man kan ju, precis som du skriver, ha autistiska drag utan att uppfylla tillräckligt många kriterier för att få en fullvärdig autismdiagnos. I ett tidigare blogginlägg gav jag tips om hur man kan gå vidare efter beskedet att man har ”nästan” autism. Du får försöka tänka på att du är du oavsett om du får en fullvärdig autismdiagnos eller inte. Du har lov att vara dig själv och ha de svårigheter du har även om du inte skulle ha autism utan”bara” autistiska drag. Däremot måste man inte ha specialintressen för att få diagnosen autism!

Skärp dig inte

Du ska absolut INTE skärpa till dig! Eller rättare sagt ska du ”skärpa till dig” när det gäller att bli bättre på att vara snällare mot dig själv och acceptera dig själv som du är, men däremot ska du absolut inte skärpa till dig i bemärkelsen att du försöker leva upp till samhällets krav och förväntningar. Jag lovar att det inte hjälper att höja kraven utan kravhöjning ökar istället risken för utbrändhet! Det finns exempel på människor som har hamnat på sjukhus på grund av allvarligt utmattningssyndrom och det tagit dem flera år att bli återställda. Den situationen vill du inte hamna i! Du ska istället lägga din kraft på att acceptera dig själv som du är!

Jobba med din självbild

För att acceptera dig själv tycker jag att du ska försöka förstå din självbild och vid behov modifiera den. Vem är du? Är du också den person som du upplever att du är? Eller jobbar du hårt för att upprätthålla bilden av ditt ideala själv som kanske inte alls stämmer överens med ditt riktiga själv? Låt mig ta ett exempel. Du skriver att du skulle vilja ha familj och vänner men lyckas inte få till det. Är du social innerst inne eller är det något du skulle vilja vara trots att du egentligen inte trivs med socialt umgänge i verkligheten? Jag påstår inte alls att det finns en diskrepans mellan ditt själv och ditt ideala själv utan undrar bara om det är så. Ibland finns det en stor diskrepans mellan människans riktiga själv och hennes ideala själv/beteende, och då gäller det att jobba hårt med sin självbild och självkänsla!

Är din självbild realistisk?

Anledningen till att jag ställer ovanstående frågor är att människan i syfte att finna mening jobbar hårt för att upprätthålla sin självbild genom att bete sig efter sin upplevda självbild vilket kan orsaka problem i de fall då självbilden är orealistisk eller förvrängd, enligt humanistpsykologen Carl Rogers. Själv hade jag förut en bild om mig själv som social och modifierade mitt beteende därefter vilket i sin tur ledde till att andra människor bemötte mig som en social person vilket ytterligare förstärkte mitt sociala beteende och så vidare. Problemet var att jag inte alls var social innerst inne men blundade totalt för det faktum att jag hade skapat en förvrängd självbild. Med andra ord tycker jag alltså att du ska jobba med din självbild för att öka förståelse för hur du uppfattar dig själv och vem du skulle vilja vara. Kanske är din självbild orealistisk?

Försök hitta en likasinnad partner

När du har utvecklat en realistisk självbild kan du försöka uppnå dina mål utifrån dina förutsättningar. Om du kommer fram till att du vill ha ett förhållande men håller fast vid att det sociala umgänget är energikrävande så passar det kanske dig bäst att vara särbo och träffas sällan? Eller kanske skulle du trivas som sambo om din partner liknade dig och också tyckte om att göra aktiviteter istället för att bara vara? Du kan också fundera över hur det kommer sig att du helst vill umgås genom en aktivitet med tanke på att du gått i terapi i flera år. Jag antar att du och din terapeut mest har pratat under terapisessionerna och inte umgåtts genom en aktivitet, eller har jag fel? Tog det också energi av dig att prata med terapeuten? Om inte, varför är det annorlunda med vänner och en partner?

Finns inget manus

Slutligen vill jag påminna om att det inte finns något manus för hur ett förhållande respektive en vänskapsrelation ska se ut. Du skriver att du inte klarar av att umgås på det sätt som krävs, men faktum är att det är du och din partner som dikterar villkoren för förhållandet, inte samhället! En gång hörde jag talas om en svensk tjej vars pojkvän bodde i England. Paret hade aldrig träffats i verkligheten och avsåg inte att göra det heller. Men eftersom de båda definierade sin relation som ett förhållande och var lyckliga fanns det inget problem! Om din partner och dina vänner ”kräver” något av dig som du inte kan tillmötesgå kan det alltså vara så att er personkemi inte stämmer. När man har annorlunda behov än normen kan det ta tid att hitta likasinnade, men omöjligt är det inte!

PS. Du behöver inte svara på de frågor jag ställde utan du kan fundera på dem för dig själv!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

10 svar på ”Hur accepterar jag min autistiska personlighet?”

Jag tänkte bara att det kan ju vara bra att tipsa om dom olika autism sidor, jag följer många engelskspråkiga som finns på Facebook och Instagram, för att få en uppfattning om det olika spektrum som finns och få kunskap, gemenskap.
Sedan kan man kolla upp attention.se och autism.se dom har lokala grupper och aktiviteter.

Känner igen mig i nästan allt i frågeställningen och jag är ”en av de minst autistiska personer” psykologen utrett inom området (uppfyller inte diagnos). Det var skönt att läsa om en likasinnad och jag vill att hen ska veta att det finns fler!

Tack Zara! Jag kan tänka mig att det är skönt för frågeställaren att veta att hon inte är ensam!

Svara

Det den här personen beskriver skulle kunna vara jag och jag fick en autismdiagnos vid 35 års ålder. När min dåvarande psykolog ville utreda mig sa jag först nej för autism hade uteslutits tidigare. Men psykologen berättade att det inte var en riktig utredning som gjorts då. Diagnosen har hjälpt mig mycket med att förstå mig själv men jag är långt ifrån klar med det arbetet. Jag har depressioner, ångest, upprepade utmattningar, konstant sjukskriven sedan början av vuxenlivet. Flera diagnoser satta, generaliserat ångestsyndrom, personlighetsstörning ospecificerad, ängslig personlighetsstörning, anknytningsproblem. Allt borttaget när jag fick min autismdiagnos. Jag är också ”bra” på att vara social. Jag trodde inte att jag hade något specialintresse innan jag läste hur vanligt det var att kvinnor med autism slukade böcker. Jag tror att all romanläsning sen barndomen har hjälpt mig att maskera och bete mig ”rätt”. Jag har pressat mig så mycket utan att förstå och utan att ha ord för vad det var jag gjorde. Nu är det svårt att sluta upp med sånt som ju gjort att jag mått så dåligt. Jag tror att Ronja skulle ha nytta av att göra en riktig autismutredning. Diagnos eller inte så kommer hon få insikter om sig själv och sitt fungerande som kan användas för att må bättre.

Tack Sandra för att du delade med dig av dina erfarenheter! Vad bra att diagnosen hjälpte dig. Jag är också glad att jag gjorde utredningen och jag fick mycket insikter tack vare den!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap