Hjälp, min särbo förnekar sin diagnos!

Anonym kvinna frågar:

Min särbo har Asperger (odiagnosticerad) liksom båda hans söner. Jag har läst på och är helt säker på att så är fallet. Jag har förklarat att killarna skulle få ett bättre liv med en diagnos. Det tar sig lite olika uttryck i de tre fallen (far/söner). Min särbo vägrar att inse att de har Asperger. Han har medgett att den ena sonen (som har alla tecken inkl talsvårigheter, inte kan äta vissa konsistenser, har tics mm) möjligen har vissa speciella saker för sig men någon diagnos är det inte tal om! Fast jag har visat särbon info och artiklar. Han vägrar inse! Eftersom min särbo också har speciella saker för sig (trötthet, irritation, plötsliga känsloutbrott) som tär på förhållandet och som skulle kunna förändras genom medvetenhet så undrar jag: Går det att nå fram och i såfall hur? Jag har gett upp och kommer troligen att lämna honom efter flera år.

Paula svarar:

Hej!

Först av allt vill jag beklaga att du hamnat i den här sitsen! Som svar på din fråga så går det tyvärr inte att nå fram till någon som varken är redo eller villig att ta till sig ett budskap, och det gäller såväl människor med som utan asperger/autism! Det är inte alla som är intresserade av att ta tag i saker eller genomgå en livsförändring. Du har ju försökt flera gånger och förklarat varför det skulle vara bra med en diagnos, men han håller inte med dig. Och det är upp till honom att bestämma!

MI – en evidensbaserad metod

Det finns forskning som tyder på att det finns bra och dåliga sätt att försöka påverka andra människor. Jag vet inte om du är bekant med den evidensbaserade samtalsmetodiken Motiverande samtal, förkortad MI, men det finns många bra böcker om ämnet varav min favorit är denna! Enligt grundarna av metoden bör aldrig den som vill att ens samtalspartner ska genomgå en förändring tjata på vederbörande liksom inte heller pracka vederbörande på ens egna tyckanden och åsikter utan bör ställa öppna frågor med förhoppning att dessa hjälper vederbörande att inse att hen vill ha en förändring. MI används framför allt i syfte att få missbrukare att ta tag i missbruket men även i andra situationer när en förändring är nödvändig.

Viktigt att avstå från tjat

Med detta sagt fungerar inte MI om vederbörande inte alls är intresserad av en förändring, och MI ska aldrig användas för att manipulera någon! Metoden bör inte heller användas om en förändring gynnar den som utför MI utan en förändring ska gynna vederbörande. Och den stora frågan är om din särbo skulle gynnas av en diagnos? Han kanske trivs som det är och inte behöver stöd med något? Nu menar jag inte att du ska utföra MI på honom för det är ju en metod som används inom vården, men min poäng är att du inte bör tjata på honom för det kan göra hans motstånd värre. Att du bör avstå från tjat handlar inte om hans diagnos utan det mänskliga psyket reagerar negativt på tjat, iaf om han ska tro på grundarna av MI. I min värld låter det logiskt!

Måste han skaffa en diagnos?

Sedan skulle du kunna fundera på om det verkligen är viktigt för dig att han skaffar en diagnos och isåfall varför. En diagnos ”botar” aldrig någon utan den är till för att vederbörandes miljö ska autismanpassas och omgivningen ska acceptera vederbörande som hen är. Med andra ord skulle din särbo fortfarande vara som han är även om han fick en diagnos, men det är klart att en diagnos skulle kanske kunna underlätta för dig att acceptera hans egenheter. Men kanske skulle han kunna bli medveten om sina känsloutbrott även utan diagnos om ni gick i parterapi?

Viktigt att ni båda är lyckliga

Så som jag tolkar dig låter det som att du inte orkar leva med honom eftersom han är som han är. Det går aldrig att förändra någon annan än sig själv så det är möjligt att det rätta beslutet i detta fall kan vara att gå skilda vägar! Men det är bara du som kan avgöra detta. Du skulle ju kunna förklara för honom att det inte fungerar för dig att leva med honom och redogöra vilka förändringar som skulle behöva ske för att du ska vara villig att stanna hos honom. Då är det upp till honom att avgöra hur han vill ha det! Det är viktigt att ni båda är lyckliga, att ni båda får vara er själva i varandras sällskap och att ni båda får ut det ni vill ha av relationen. I min värld är det logiskt att man inte orkar leva i relation med någon som har ständiga känsloutbrott!

Lycka till, hoppas det löser sig för er!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.