Stina frågar
Jag får nästan alltid höra att min ton i tal och skrift låter nedvärderande. Jag är autistisk och använder mig inte av emojis då jag anser att de är svårtolkade. Min man kan säga att jag låter nedvärderande, mina vänner och kollegor, trots att det inte är min mening.
När människor runt omkring mig säger att jag låter/är nervärderande och sedan förklarar på vilket sätt något tolkats som nedvärderande så förstår jag ÄNDÅ inte vad de syftar på? Har detta med min autism att göra? Jag ber alltid om ursäkt å den andres vägnar men blir ledsen och arg när jag ständigt får höra av folk oberoende av varandra att jag låter nedvärderande i sättet jag skriver eller talar. Oftast är det män som tar illa upp. Jag vet inte hur jag ska göra. Vet inte vad jag ska ändra på.
Paula svarar
Vad tråkigt att höra att du blir missförstådd! Jag förstår att du upplever det som tärande att ständigt behöva höra att du låter nedvärderande när du bara varit dig själv. När man ständigt blir missförstådd tar det ofta väldigt mycket energi att umgås med andra då alla missförstånd leder till att man känner ett behov av att trippa på tårna i andras sällskap och fundera på vad som är okej respektive inte okej att säga, hur man ska låta o s v. Som svar på din fråga så har problemet förmodligen med din autism att göra då brister i förmågan till icke-verbal kommunikation är ett av diagnoskriterierna för autism. I ditt fall tar sig diagnoskriterier uttryck i att andra uppfattar dig som otrevlig och nedvärderande även om det inte varit din mening att vara det.
Vilka är det som tänker så?
Det första jag funderar på är om de allra flesta människor uppfattar dig som otrevlig eller om det bara är vissa som gör det. Vi är alla olika och kommunicerar på olika sätt, och det finns många som uppskattar rak kommunikation utan emojis. Mycket är också kulturellt. I Sverige, Nordamerika och flera asiatiska länder anses det ofta viktigt att linda in sitt budskap istället för att gå rakt på sak samt hela tiden låta positiv, uppmuntrande och ge mycket beröm. I Finland, Östeuropa och vissa andra länder däremot uppskattar man ofta rak kommunikation utan onödiga leenden och artighetsfraser. Även många autistiska personer föredrar rakhet. Om man kraftigt avviker från det som anses vara normen i ens hemland riskerar man att hamna i konflikter med människor som tillhör den kulturella majoritetsnormen. Umgås man däremot med människor som man verkligen klickar med uppstår det sällan problem.
Inte självklart att du ska förändras
Jag tycker inte att det är självklart att det är du som ska behöva förändras! Däremot kan det vara bra om andra förklarar för dig tydligt vad det är i din kommunikation som får dem att uppfatta dig som otrevlig. När du väl fått veta vad det är som de reagerar på kan du sedan fatta ett beslut om ifall du vill försöka ändra på dig eller om du istället vill bejaka din personlighet och ditt sätt. Du kan också fundera på hur det skulle påverka din självbild om du förändrade ditt sätt och ansträngde dig för att bli sådan som andra förväntar dig att du ska vara. Observera att det varken finns rätt eller fel sätt att resonera kring detta! Vissa autister tycker att det är värt att öva på det neurotypiska kommunikationssättet medan andra föredrar att välja sitt umgänge med omsorg och undvika människor i vars sällskap de känner sig obekväma.
Be andra komma med konkreta exempel
Om jag vore du skulle jag be andra ge mig konkreta exempel på situationer då de uppfattat mig som nedvärderande. Be dem också specificera vad det var exakt som fick dem att uppfatta dig som nedvärderande. Var det ditt kroppsspråk? Tonläge? Ditt sätt att uttrycka dig? Hur tycker de istället att du borde låtit och uttryckt dig för att inte låta nedvärderande? Be dem gärna komma med flera exempel! När du sedan fått reda på vad andra har problem med kan du göra en bedömning om hur du vill göra. Så som jag ser det finns det tre alternativ: antingen ändrar du dig eller så får dessa personer acceptera dig som du är eller så söker du dig till andra människor och försöker undvika de personer som ständigt missförstår dig (är dock såklart omöjligt att undvika den man är gift med om man avser att fortsätta vara gift). Som sagt tycker många autister att det är värdefullt att få vara sig själv i andras sällskap, men du får bedöma vad som är bäst för dig!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
14 svar på ”Har autism och uppfattas ofta som otrevlig, hjälp”
Samma sak händer mig oxå, jag anser att det är bådas ansvar att ändra på sig om det är så att ngn måste det. Om jag ska acceptera andras ”känslighet” är det lika viktigt att de accepterar min rakhet tänker jag. Om jag ska bli mindre rak i kommunikationen är det lika viktigt för mig att de ska bli mindre känsliga. Och jag har ju en funktionsvariation, om de inte har det är det dessutom lättare för dem att ändra på sig. // L8
Precis! Allt ska inte vara autistens ansvar. Dock finns det vissa situationer då en neurotypiker inte är villig att ändra på sig för hen kanske mår jättedåligt av autistens sätt, och för en neurotypiker kan det kännas som en bättre lösning att undvika autisten och söka sig till likasinnade om neurotypikern skulle må dåligt av en kompromiss. Om autisten av någon anledning verkligen vill behålla neurotypikern i sitt liv och neurotypikern inte vill må dåligt i autistens sällskap kan autisten vilja förändras (för att inte förlora neurotypikern). Men som sagt tycker jag att man som autist verkligen ska fundera på om man är villig att förändras för någon annans skull och om det är värt det.
Jag lärde mig från min psykolog för länge sedan att det är bäst att söka sig till människor i vars sällskap man inte behöver göra så stora kompromisser att någon part mår dåligt, och om så är fallet är nog inte personen rätt för en. Kompromisser ska göra båda nöjda och inte tära på någon, och om någon av parterna tycker att kompromissen är så stor att det inkräktar på ens livskvalitet är det nog bättre att söka sig till andra människor än att envist klamra sig fast vid relationen. Jag tycker inte att andra människor ska behöva göra så stora kompromisser för min skull att de mår dåligt och inte kan slappna av i mitt sällskap, men detsamma gäller självklart också omvänt. Tyvärr tog det mig väldigt länge att inse det.
Jag har fått höra att jag låter elak när jag bara varit lite irriterad. Jag har tänkt många gånger att bara man använder en vänlig ton kan man komma undan med att säga elaka saker, men den som försvarar sig och brusar upp anses ha betett sig fel.
Stina, har det slagit dessa människor att när du har förklarat att du inte menar att vara nedlåtande skulle de kunna tro på dig och tänka typ: : ”Det där lät nedvärderande! Vänta! Stina menar det inte så! Jag släpper det!”
Du skriver att det oftast är män. Tycker de, kanske omedvetet, att du inte låter tillräckligt kvinnlig eller som de förväntar sig att kvinnor ska låta. Hade de reagerat på samma sätt om du varit man?
Ja, emojis kan ju verkligen tolkas, men också användas, på olika sätt. Det vore tråkigt om folk har blivit beroende av emojis för att inte tolka en text negativt.
Jag är man och ibland kan jag, trots att jag anstränger mig för att vara riktigt, riktigt trevlig i tonen få kommentarer likt: Måste du vara så arg/otrevlig hela tiden?
Ett minimalt statistiskt urval, men ändå.
Vad tråkigt att du får sådana kommentarer trots att du anstränger dig! Jag förstår varför många autister tycker att det tar energi att umgås med andra människor: man kan inte vara sig själv!
Ja, så är det ju.
Jag tycker också det är fascinerande att det kan vara sån skillnad på min upplevelse om min ton och andras. Ett slags förundran.
Jag förstår att det blir förvirrande! Det är intressant att andra kan tolka rakhet som att man är arg, irriterad o s v. I Sverige får man inte heller låta för bestämd!
Tråkigt! Har du provat att säga ”Jag anstränger mig verkligen för att låta trevlig. Såhär hade jag låtit annars: …” och vad säger folk isåfall?
Jag vet inte om du tolkade mig som att feltolkad ton inte kan drabba män. Det menade jag inte. Det var att det var just främst män som tyckte att Stina lät nedlåtande som fick mig att tänka att dessa män kanske t.ex. förväntar sig att kvinnor ska stryka dem medhårs och uttrycka sig extra gulligt och om Stina förklarar nånting rakt upp och ner tycker de att hon är nedlåtande, men om en man gör det tycker de ”Jaha, sån är han; rak”. Men jag vet ju inte; du kanske också har drabbats av att folk tycker att du låter nedlåtande. Det kan ju vara en slump att det är främst män i Stinas fall.
Ibland säger jag till och ibland inte. Det blir ett konstaterande att vi uppfattar olika.
Visst händer det att jag uppfattas nedlåtande och får en kommentar. Om jag uppfattas så när jag inte får en kommentar har jag förstås ingen aning om. Troligen.
Det finns säkert män som fungerar som du beskriver. Fler än någon skulle önska. Jag tolkade nog onödigt stereotypt.
Jag håller med dig om att man kommer undan med väldigt mycket om man använder en vänlig ton. Men som sagt är detta väldigt kulturellt. Sverige är ett land där det anses vara väldigt viktigt att låta trevlig och aldrig bli irriterad. I Algeriet trodde jag däremot, när jag ännu inte förstod tillräckligt mycket arabiska, att algerianer hade ett stort familjebråk vid middagsbordet när sanningen var att de bara hade en livlig diskussion och inte alls något bråk! Jag önskar att man kunde bete sig så i Sverige.
Intressant fråga om det kan vara så att män inte tycker att Stina låter tillräckligt kvinnlig. Intressant är också att jag till skillnad från Stina alltid haft problem med kvinnor och inte män. Det har minst 99% av gångerna varit en kvinna och inte en man som tagit illa upp av något jag sagt. Jag har alltid tyckt att det är väldigt enkelt att umgås med män, men detta verkar vara olika för olika autister!
En sak jag har tänkt på är att i Sverige kan endel inte diskutera utan att bli arga, medan det i andra länder kan vara så att man ser livliga diskussioner med olika åsikter som något stimulerande och trevligt.
Arabiska kan ju låta ganska skarp i själva språkljuden också. Kan det ha spelat in i att du trodde att de bråkade?
Intressant att du och Stina har delat upp vem som ska misstolkas av kvinnor respektive män sådär rakt av.😀
Är det din ton som kvinnorna brukar misstolka eller dina ord?
Jag håller med om att arabiska låter skarp men i detta fall skrev familjen faktiskt åt varandra. Jag har lärt mig att skrik betyder aggressivitet och ilska, särskilt om man inte skrattar samtidigt när man skriker, men det är olika i olika kulturer! De tyckte att det var roligt att jag hade trott att de var arga 🙂
Det brukar faktiskt oftast vara mina ord som kvinnorna misstolkar. Någon gång har det nog också varit min ton men inte lika ofta. Det sistnämnda har hänt vid tillfällen då jag haft starka åsikter och låtit bestämd, och då har min bestämda röst misstolkats som ilska. Då har jag fått höra att jag inte behöver bli arg!
Jag har mest blivit nedtryckt av kvinnor . De kan säga följande: jag är hispig, jag är stirrig, jag har obehagliga ögon, jag är som en treåring.
Så nu umgås jag ej med kvinnor, de säger jag ska äta mediciner, trots de ej är läkare, hjälper inte att jag förklarar att mediciner hjälper mig inte de minsta.
Är så trött på förklara.
Vissa av dem har själva diagnoser andra inte.
Jag är mest ensam numera , umgås med människor tär på mig och jag slipper jämt bli nedtryckt.
Usch, det är inte snällt att säga så som dessa kvinnor sade till dig! Det är inte okej 🙁 Vad bra att du inte umgås med dem längre!