Kategorier
Läsarfrågor

Vad grundar sig självständighetsmålet i boendestöd i?

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

Solregn frågar

Du brukar ju ofta påpeka att du behöver praktisk hjälp av boendestödjarna och inte stöd att göra sakerna själv, vilket många professionella verkar tycka att boendestöd ska handla om. Samtidigt finns det ju en idé om att folk med npf behöver struktur och kan behöva hjälp med det. Tror du att det kan spela in i att det här är den förhärskande tanken; att tanken är att om struktur utifrån tillförs kommer personen klara av vad det nu är den behöver hjälp med?

Paula svarar

Intressant fråga! Svaret på din fråga är ja, jag tror att idén om att fungerande rutiner och struktur är nödvändiga för npf:are spelar in hur boendestödjarna bemöter sina brukare men även hur samhället bemöter sjukpensionärer. Om en npf:are hittar fungerande rutiner och lyckas få en struktur i sin vardag anses hen få avsevärt ökade möjligheter för att kunna vara självständig i hemmet och utveckla sin arbetsförmåga. Och det är ju känt att personer med npf ofta har avvikelser i pannlobens funktioner i hjärnan vilket i sin tur skapar kognitiva svårigheter och kan göra att vissa behöver mycket hjälp med att skapa struktur. Att många npf:are behöver stöd med att hitta struktur är alltså ingen myt utan ett vedertaget faktum!

Npf innebär betydligt fler svårigheter

Faktum är också att när fungerande struktur saknas så kan npf:arens energi gå åt fel saker. Fungerande rutiner kan däremot fungera som en energibesparande åtgärd. Det stora problemet i sammanhanget är att det ofta helt bortses ifrån att npf innebär så mycket mer än svårigheter i att skapa struktur: npf:aren kan vara utmattad av intryckskänslighet vilket kan göra att hen kanske inte har energi för att utöka sin självständighetsgrad och utveckla sin arbetsförmåga. Npf:aren kan även ha motoriska svårigheter vilket kan göra att hen måste spänna sig när hen utför vissa sysslor. Slutligen kan npf även medföra automatiseringssvårigheter vilket innebär att aktiviteter och sysslor kräver personens medvetna uppmärksamhet och ansträngning. Med automatiseringssvårigheter är det oftast omöjligt för npf:aren att utföra sysslor av bara farten utan hen måste verkligen lägga energi på allt hen gör. För att undvika kognitiv utmattning kan hen behöva få praktisk hjälp av boendestödjaren.

Grundar sig på inlärd hjälplöshet

Det finns troligen även andra anledningar till att det anses vara viktigt med självständighet. Mycket grundar sig nog på Seligmans ökända studie om inlärd hjälplöshet. I den första delen av studien utsatte Seligman och Maier hundar för elstötar (jag vet, totalt oetiskt och hemskt!). Vissa av hundarna gavs möjlighet att komma undan elchockerna genom att röra på huvudet och på så vis stänga av strömmen medan resten av hundarna i studien saknade denna möjlighet. Den andra delen av experimentet gick ut på att alla hundar utsattes för nya elstötar. Det visade sig att flera av de hundar som under det första experimentet hade haft möjlighet att undvika elstötarna var aktiva och flydde elstötarna i det nya experimentet samtidigt som de hundar som inte hade haft denna möjlighet förhöll sig betydligt mer passiva, låg stilla och ”accepterade” elstötarna. Fenomenet heter alltså inlärd hjälplöshet, och det har visat sig att även människor kan passiveras genom att acceptera en sjukroll. För att motverka inlärd hjälplöshet hävdar många forskare att det är viktigt för brukaren att vara aktiv och delaktig. Här bortses det tyvärr från att passivitet inte måste handla om inlärd hjälplöshet utan det kan som sagt också vara en energibesparande åtgärd.

Idealet är djupt rotat i oss

Slutligen tror jag att en stor anledning till självständighets- och delaktighetsmålet är samhällsekonomiska intressen. Oavsett hur man vrider och vänder på det så sparar samhället pengar på att få så många som möjligt att bli självständiga i hemmet och komma ut i arbetslivet. Om det skulle bli alltför lätt för kreti och pleti att bli beviljad en boendestödjare som utför sysslor åt en skulle väldigt många kräva att få sådan hjälp, och snart skulle våra skattepengar inte räcka till. Vårt ekonomiska system är nämligen uppbyggt på att så många som möjligt jobbar och betalar skatt samtidigt som så få som möjligt brukar kommunens tjänster. Därför är det knappast en slump att självständighet och lönearbete anses vara idealet i vårt samhälle. Detta ideal är så djupt rotat i oss att det endast finns väldigt få människor som klarar av att tänka kritiskt och förstå att vissa människor faktiskt mår bäst av att få sjukersättning och praktiskt stöd i hemmet!

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt över 249 kr för privatpersoner) och Adlibris (pris 275 kr, frakt okänd).

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. När jag var barn låg jag stilla hela dagarna när jag hade feber. (förutom toabesök och dricka) Mitt syskon däremot…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

6 svar på ”Vad grundar sig självständighetsmålet i boendestöd i?”

Tack för ditt svar! Intressant att läsa dina tankar!

Jag har ADHD och mår dåligt av rutiner, men jag vet att för många autister är rutiner som passar en något som ger lugn. Dessutom kan jag inte använda mig av att-göra-listor då jag revolterar mot vad jag själv har hittat på att jag ska göra och verkligen inte tänker göra det!

För Npf:are som trivs med rutiner behöver det ju inte heller vara ”Jag åker till jobbet halv 8 varje vardag”-rutiner man mår bra av, utan ”På x-dagar gör jag x aktivitet” eller ”Jag vilar två timmar efter lunch varje dag.” Det är som att det finns en tro från samhällets sida att Npf:are behöver uppfostras.

En annan sak än de du nämner som kan göra det ansträngande för Npf:are att göra saker är när man måste hålla koll på sig själv så man inte följer distraktioner; t.ex. när jag borstar tänderna behöver jag inte tänka på varje rörelse som vid automatiseringssvårigheter, men jag behöver anstränga mig för att vara kvar i den tråkiga situationen som tandborstningen innebär. När jag var liten kunde jag ta en timme på mig eftersom jag satt med tandborsten i hand och dagdrömde. Jag har senare insett att det var p.g.a att det var tråkigt.

Hur man kan likställa resignation vid tortyr, som ju hundarna i exprimentet utsattes för, vid att man känner sig själv och skyddar sig mot överansträngning kan man ju verkligen undra!

Det är ju bara en viss sorts självständighet man fokuserar på. Självständighet i tanken står inte lika högt i kurs.

Det är klart att det finns samhällsekonomiska motiv, men det finns ju också ett fokus på självständighet i form av jobb och egen bostad i Sverige som jag tycker är överdrivet. Det är som att man ska ha dessa saker för att inte vara en dålig människa, eller någon som det är synd om. Och man avkrävs redovisning när det gäller jobb iallafall. Tänk vad mycket roligare det skulle vara om inte den första frågan folk ställde till nya bekantskaper alltid var ”Och vad pysslar/jobbar du med då?”! Det finns ju så mycket annat att prata om.

Jag håller med dig om det du skriver om jobb! När jag spenderade lång tid hos min ex-mans familj i Algeriet lade jag märke till att nästan ingen algerier frågade mig vad jag jobbade med. Istället ställde de en massa frågor om min familj: Hur mår mina föräldrar? Är de friska? När träffade jag dem senast? o s v. Det var nästan så att de var lika besatta av ämnet familj som svenskarna är av jobb 🙂

Jag förstår att du ogillar rutiner med tanke på att du har ADHD. Det är ett utmärkt exempel på att inte alla npf:are behöver struktur och rutiner! Men det är precis som du nämner den förhärskande tanken att alla behöver det. Jag tycker precis som du att inte alla behöver ha rutiner i form av ett jobb utan rutinerna kan bestå av ens egna specialintressen och hobbys. Numera har jag ju iofs ett jobb, men under de år då jag inte hade det hade jag ändå massor av rutiner!

Jag håller med dig om att det bara är viss sorts självständighet det fokuseras på här i Sverige. Det anses inte vara populärt att vara självständig genom att inte känna ett behov av att ha ett socialt sammanhang utan då anses man vara självständig på helt fel sätt!

Svara

I Italien frågar man generellt sett INTE om vad någon arbetar med precis när man träffar personen för första gången. Det är mycket befriande att kunna prata med någon på en fest i en timma utan att veta yrket.

Jag håller med dig! Jag bryr mig inte ens om vad andra människor jobbar med. Överhuvudtaget har jag alltid tyckt att jobb är ett väldigt tråkigt samtalsämne!

Svara

Det är väl ofta NT som känner sig osäkra om de inte meddetsamma får utrönt vad personen de interagerar med har för social status? Så då inleder de med att höra om eventuellt yrke. NT vill ofta fort kunna ”placera” människor för att känna sig bekväma. Autister generellt upplever jag är mindre intresserade av sånt, eller inte alls. En hel del autister verkar inte ha samma förråd med fördomar många NT har utan undersöker människor, saker, uttalanden, forskningsfakta etc mycket mer före man eventuellt tycker något om någon. Det är något jag verkligen uppskattat hos många autister jag haft kontakt med, det har varit så befriande:)

Jag tycker att det är precis så! Jag känner mig ofta irriterad över att många NT:s tycker att det är viktigt vad folk jobbar med, vad de har för utbildning och hur mycket de tjänar (ungefär). De frågar såklart sällan rakt ut vad andra tjänar men de får en fingervisning när de får reda på om vederbörande exempelvis är ett vårdbiträde eller en läkare.

Det roliga i sammanhanget är att många inte kan placera mig i något fack eftersom jag har ett så udda jobb. De har ingen aning om jag tjänar typ 15 000 kronor i månaden eller 60 000 i månaden på föreläsandet och böckerna 🙂 Vissa går till och med så långt att de frågar mig rakt ut vad jag tjänar, men jag ogillar sådana frågor och har numera slutat svara.

Jag gillar verkligen att många autister inte bryr sig om sådana här saker. När jag hade gett ut min bok och varit i TV var det mest NT:s som tyckte att det var ”jättejättehäftigt”. Många autister brydde sig däremot inte så mycket.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *