Pucca frågar
Finns det forskning om autism över generationer? Jag var gift med en man som idag skulle ha fått en diagnos men som för ett halvsekel sedan endast sågs som en alkoholist efter en tid (pga självmedicinering mot svår ångest mm).
Vi fick barn, söner, varav två fick diagnoserna under skolåldern och i tidig vuxenliv. Autism är bara en av alla andra psykiska funktionshinder som mina söner har. Trots stora svårigheter har de, i alla fall periodvis, haft ett ”Svenssonliv” osv.
Idag har jag barnbarn, och alla flickorna har diagnoser och stora svårigheter i sin vardag, med tex för mig tidigare okända diagnoser som självskadebeteende, mutism mm. Jag själv har inga svårigheter alls, diagnosfri skulle vara ett sätt att beskriva mig och har varit en typisk ”hönsmamma”, kämpat i alla år, lyckats och självklart misslyckats med i min strävan att möjliggöra för dem att leva ” ett gott liv”. Så blir problemen större för varje generation?
Paula svarar
Jag har inte sett någon forskning på hur vanligt det är att svårigheterna vid autism blir större för varje generation när det finns flera autistiska personer i familjen. Det finns dock flera studier på att autism i hög grad är ärftligt. Redan på 1990-talet publicerades det en studie där forskarna konstaterade att familjemedlemmar till personer med autism ofta har autistiska drag. Även Christopher Gillberg skriver i antologin Barn- och ungdomspsykiatri att om det finns ett barn med autism i familjen så är det inte ovanligt att syskon och äldre släktingar till barnet också har utpräglade autistiska drag även om de kanske inte uppfyller diagnoskriterierna för autism.
Är inget ovanligt
Även andra diagnoser som adhd, Tourettes syndrom och språkstörning är vanliga i släktträd där autism förekommer, enligt Gillberg. Dessutom är det vanligt att familjemedlemmar till personer med autism har en atypisk utveckling och oftare lider av psykisk ohälsa än familjemedlemmar till neurotypiska personer, och dessa skillnader återfinns i första, andra och tredje gradens släktingar! Att dina autistiska barnbarn också har selektiv mutism och självskadebeteenden är alltså inget ovanligt.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Dagens skola ställer höga krav
Däremot har jag som sagt inte sett någon forskning på hur ofta barn till personer med autism/autistiska drag har fler diagnoser och svårigheter än sina äldre autistiska släktingar. Med detta sagt är det viktigt att komma ihåg att dagens skola ställer betydligt högre krav på sociala färdigheter och exekutiva förmågor än för bara några decennier sedan. Vi med npf-diagnoser saknar ofta dessa färdigheter vilket betyder att barn med npf sällan ges möjlighet att lyckas i skolan och bli inkluderade på det sätt som de önskar. Mot denna bakgrund tycker jag att det är logiskt att barn med autism/npf kan må sämre idag än för några decennier sedan och följaktligen utvecklar psykisk ohälsa i form av exempelvis självskadebeteenden och selektiv mutism.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Olle: älskar också framförallt katter! De känns både andliga och neurodivergenta vilket är min personliga favoritkombination på individer att tillbringa…
Finns få saker som är bättre än en god måltid 🙂
Det är intressant vad selektivt är! Som barn åt jag nästan allt, eller iaf allt som brukar serveras till ett…
Jag har varit extra utmattad nu för tappade min högerlins för tre veckor sen så har bara sett på vänster…
Jag kom på att istället för att lägga till två olika RSS-flöden i en RSS-läsare så kan man lägga till…
Väl bekomme!
Jag har sjukersättning på halvtid och har fått besked av Försäkringskassan att det är okej att träna på motionsnivå ifall…
Jag fick också min första mobiltelefon 1998, och då var jag SIST i klassen! Många andra hade haft mobiltelefoner i…
Jag fick min första mobiltelefon 1998. Den var tjock och hade en antenn. 🙂 Tyckte det var fantastiskt att jag…
Jag förstår att det blir sjukt frustrerande när neurotypiker gör så här! När de svarar att ”jag förstår” förstår de…
49 svar på ”Ger autism fler svårigheter i efterföljande generationer?”
Jag håller med paula om skolan!
Däremot skulle jag vilja tillägga att samhället generellt var väldigt annorlunda än det är idag.
Exempelvis fast det en mängd kollektiva normer, som ofta gällde över det större samhället. I det här fallet tänker jag på könsnormer om hur män och kvinnor ska bete sig. Exempelvis i tidigare generationer, alltså dom som är 70+ idag var det generellt sätt kvinnans uppgift att ta hand om hemmet, laga mat, planera barnens vardag och hantera det sociala livet i familjen. På detta vis tror jag att den manliga autisten i dessa generationer normativt kunde undvika saker som skapar problem och utföra sin roll.
Jag har sett massa exempel på par i mina föräldrars generation 50/60 talet och i min far/morföräldrar generation där kvinnan gör det främsta sociala och emotionella arbetet. Jag menar också att detta inte bara har en tvångsliknande karaktär, utan att jag uppfattar att många av dessa kvinnor mening har någon typ av medlidande och kärlek för sina män, kanske särskilt när denna skulle i våra dagars termer har en odiagnosticerad autismdiagnos. På detta vis kunde, iaf många autistiska män, klara sig okej eftersom flera autistiska drag överensstämde med vad som sågs som normativt manligt! Situationen för kvinnor måste däremot varit ännu svårare än vad den är idag.
Sen finns det massa ytterligare exempel på varför det på ett viss är svårare att leva med autism. Arbetsmarknaden, den sociala vardagen som försvinner mer och mer, den allmänna farten i livet eller att en förväntas jonglera så många bollar samtidigt.
Så samtidigt som vi har tagit steg framåt i diagnosticering och förståelse kring diagnosen har också samhällets effektivisering och rationalisering som ännu tydligare måste vara på ett visst sätt skapat en massa nya problem. Att vi på ett annat sätt förväntas konformera och bli en viss person på olika sätt än som var gällande för kanske 60 år sedan. Det är svårt att säga vilken av dom är bättre eller sämre, eller vad som var enklast att leva med, men jag kan iaf säga att båda är/var dåliga?
För att sammanfatta lite snyggt, så tror jag inte att det finns ett generellt nedåtstigande plan för diagnosproblem som utgår från genetiken, utan att det mer är stora samhällsproblem 🙂
Bra och viktiga poäng! Hela samhället såg definitivt annorlunda ut på den tiden och inte bara skolan. Det stämmer att kvinnorna skötte hemmet och barnen. Men jag undrar hur livet var för de män som inte klarade av att jobba m m.
Jag har ingen aning om hur det var i Sverige för flera decennier sedan, men jag vet att kraven på män är väldigt höga i vissa kulturer idag. Visst, kvinnorna sköter hemmet och barnen men männen måste fixa kontakterna med myndigheter, se till att räkningarna blir betalda i tid och framför allt ha ett jobb. En arbetslös man eller en man som inte klarar av att ta ansvar eller sköta familjens kontakter med myndigheter ses som värdelös, och en sådan man har definitivt ingen chans att träffa en kvinna!
Jag vet att det inte är helt lätt för alla arbetslösa män i Sverige att hitta en flickvän, men jag vet ändå många arbetslösa män som har gift sig. Det är ändå inte omöjligt här i Sverige! I vissa andra kulturer blir de utdömda på ett helt annat sätt, alltså på en helt annan nivå än här i Sverige! Så det kan definitivt inte vara lätt att leva som autistisk man i dessa kulturer om de har vissa svårigheter, och detta trots att kvinnorna sköter barnen och hushållet. Men som sagt vet jag inte hur det var i Sverige förr! Livet kan absolut ha varit lättare för autistiska män på den tiden.
Enligt Folkhälsomyndigheten är andelen ensamhushåll i Sverige 40 %. Jag tror att den stora andelen ensamhushåll i Sverige gör att många personer med NPF i Sverige har svårt att sköta sitt boende, ekonomi mm. Ett sammanboende par kan komplettera varandra. T ex en kvinna utan autism som sköter parets sociala kontakter (skola, vänner, grannar, släktingar) medan hennes man med autism sköter parets datorer, bilar, motorgräsklippare mm.
Man kan betrakta ”diagnosexplosionen” som ett uttryck för att samhället har blivit allt mer intolerant. Att allt fler människor behöver en ursäkt (en diagnos) för att få vara som de är. Å andra sidan har det alltid funnits människor som har varit annorlunda och som det har gått illa för för att de inte har klarat av att leva upp till samhällets förväntningar. Om man sedan kallar dessa personer för byfånar, idioter eller autister varierar genom historien. Jag tycker att det är för mycket fokus på vad man kallar dem och för lite fokus på att faktiskt hjälpa dem till ett bra liv. Den stora andelen autister som blir mobbade i skolan, drabbas av problematisk skolfrånvaro (det finns inga ”hemmasittare” som väljer att sitta hemma), långtidsarbetslöshet och ekonomiskt utanförskap är ett bevis på att samhället inte behandlar dessa individer mycket bättre idag jämfört med vad man gjorde förr i tiden. Att många har en drägligare tillvaro idag beror framförallt på att det allmänna välståndet i samhället är högre idag än förr i tiden. Det är alltså snarare välståndsutvecklingen än välviljan som underlättat livet för personer med autism.
Det är något jag har tänkt på, att idén om självständighet och oberoende till vilket pris som helst leder till en slags strävan efter en perfekt individ (som ska kunna bemästra vardagen, samhället, sig själv och andra). Det du beskriver att bo tillsammans med någon och där människor kan komplimentera varandra tycker jag låter väldigt hälsosamt och mycket mindre ensamt. Det är kanske det Paula menade med sociala krav, att en förväntas göra och kunna så mycket idag, medan det förut räckte med att kunna saker i en viss nisch!
Jag gillar också idén om att det är själva välståndet som har förändrat tillvaron, och att många saker som psykologiskt ohälsa (maslows behovspyramid isch?) tenderar att ske som en konsekvens av ett minskat krav på att leva/överleva. Särskilt saker som prestationsångest!
Och att dom som inte lever upp till perfektionen klassas som dysfunktionella, svaga, patetiska och ska gärna behandlas med en typ av förmyndarattityd. Jag tycker det är ganska vanligt att vården/hjälpare ser en som helt inkompetent, vilket är frustrerande när en ofta är smartare och kan mycket mer än dom…
Exempelvis när jag var 20-21 tyckte någon att det var en bra idé att försöka ”läka mig” av en viss sak genom att sätta upp en tavla med massa barnsliga bilder( på ett träd eller bli kanske?) som jag skulle kunna sätta upp som ”framsteg” I ett veckoschema. Det enda som krävdes var bara ett vanligt samtal där jag behandlas som en vuxen individ :/
Oj då! Mycket anmärkningsvärt att personen aldrig tänkte på att ett vanligt vuxet samtal skulle kunna funka bäst.
Ja, tyvärr är det ofta så! Man behandlas ofta med en förmyndarattityd bara för att man har en funktionsnedsättning.
Jag har snackat en hel del med mina autiska/diagnoskompisar på universitet om det finns en ganska stor samstämmighet kring att sociologiska teorier också har hål i sig.
Jag tycker exempelvis att giddens diskursiva, praktiska medvetande och omedvetna inte håller för autister eller för mig eftersom det diskursiva tar över det praktiska (I den abstraka analysen av sociala relationer tex)
En annan grej är bourdieus habitus som han menar att alla har! En grej med autismdiagnosen är att en inte blir socialiserad på samma sätt eller inte alls.
En annan vän menar att habermas koncept av livsvärlden inte funkar eftersom autister uppfattar världen substantiellt annorlunda, medan jag menar att autister och neurotypiker kan skapa en gemensam horisont så att säga.
Men jag tycker att diagnosperspektiv ger en möjlighet att se på sociologiska/psykologiska teorier på ett nytt sätt.
Själva leken är det roligaste!
Min initiala tanke är att maslows behovspyramid saknar en typ av intersektionell spinn på den. Alltså att kategorier är uppbyggda som en trappa som är separerade från varandra. Jag ser ingen anledning till varför inte steg 3 kan motiveras/uppnås via steg 5, eller vice versa. Det gör det mer spännande och också mer individualiserat osv osv.
Jag blir jätteglad att du tycker om det jag skriver! Tack! 🙂
Jag är faktiskt inte så insatt i Giddens och Habermas teorier, men däremot upplever jag att Bourdieus teorier kan appliceras på i alla fall vissa autistiska grupper. Jag upplever att när autister samlas så utvecklar många en gemensam världssyn och åsikter om vad autism respektive neurotypiskhet innebär o s v vilket kanske skulle kunna vara ett exempel på habitus?
När min debutbok publicerades på finska upptäckte jag att många finska autister resonerade på ett helt annat sätt om autism och autister än många svenska autister. Det kan givetvis vara en slump, men jag började fundera på om finska autister hade utvecklat andra habitus än svenska autister. När autister samlas och träffas påverkas man kanske till viss del av varandra, och i olika länder resonerar man ju ofta på olika sätt vilket kan göra att man anammar de värderingar/åsikter som råder hos autister i ens eget hemland (förutsatt man inte har internationella kontakter, vill säga).
Det låter logiskt att t.ex. steg 5 skulle kunna uppnås före steg 3 i Maslows behovstrappa. Och med tanke på att steg 3 är gemenskap är kanske inte det steget ens lika viktigt för alla autister?
Intressant att du tog upp Maslows behovstrappa! Jag har ibland tänkt på att jag inte hade särskilt höga krav på livet när jag var yngre, men det berodde nog på att jag kämpade med nivåerna 1 och 2 i behovstrappan. Av olika anledningar kunde jag inte alltid äta, dricka och gå på toaletten i skolan (nivå 1 = fysiologiska behov) och jag kände också stark rädsla och ångest i skolan (nivå 2 = säkerhet och trygghet). Att jag inte lärde mig något i skolan var inget problem för mig med tanke på att jag kämpade med de lägre nivåerna i behovstrappan. Jag var tacksam för att mobbningen jag utsattes för på högstadiet ”bara” var av psykisk karaktär eftersom den fysiska mobbningen jag hade utsatts för innan hade varit mycket värre. Jag hade alltså inga högre krav på hur jag förväntade mig att bli bemött! När välståndet i samhället ökar ökar också befolkningens förväntningar på livet eftersom människor befinner sig högre upp i behovstrappan. Så tror i alla fall jag att det är!
Med sociala krav syftade jag egentligen på grupparbeten och sådant, men jag håller med dig helt om att det förut var fullt tillräckligt att man var kunnig inom sin nisch. Man behövde inte vara ”allt-i-allo”.
Det är intressant för min reaktion har varit den motsatta, även när jag har mått som sämst! Alltså att jag fixerar vid självaktualiseringen(steg 5) före allt annat.
Jag känner också att jag kanske skriver lite för mycket! Jag tycker bara om att snacka så mycket. Säg till om jag ska dämpa mig lite, så kan jag göra det 🙂
Intressant att du fokuserat på steg 5! Du kanske inte passar in i Maslows behovshierarki, men å anda sidan har Maslows teori kritiserat från vissa håll så den kan ju inte appliceras på alla människor. Och kanske funkar många autister annorlunda och passar inte alls in i psykologiska teorier om hur människor brukar fungera på gruppnivå?
Det är roligt att du gillar att snacka och jag uppskattar verkligen dina kommentarer 🙂 Du får skriva hur mycket du vill!
”När välståndet i samhället ökar ökar också befolkningens förväntningar på livet eftersom människor befinner sig högre upp i behovstrappan.”
Det får mig att tänka på den gamle statsministern Tage Erlanders uttryck ”De stora/stigande förväntningarnas missnöje”.
”På 1960-talet myntade den dåvarande statsministern Tage Erlander uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje.”
Den enkla, men kloka, tanken var att trots att samhället sakta men säkert blir allt rikare, och människor får det allt bättre så, så finns där ändå ett missnöje bland medborgarna.
Ett missnöje med att det inte går fortare och att staten inte gör tillräckligt. Det finns ständig något samhällsproblem som måste åtgärdas; ständigt någon orättvisa som måste överbryggas.”
Bra sagt av Erlander! Jag har träffat människor från fattiga länder som haft svårt att förstå hur vissa svenskar kan klaga på sin levnadsstandard när de själva tvingats i princip leva på ris och bröd, sovit på golvet eftersom de inte haft råd med en säng, delat boendet med massor av personer (för många svenskar skulle det vara otänkbart att bo inneboende för svenska singlar vill ofta unna sig en egen hyresetta och inte vill bo med andra än sin egen familj/partner), vill ha Wi-Fi hemma, vill äga en säng istället för att sova på golvet o s v. De har tyckt att det varit provocerande när folk här klagar på existensminimum i Sverige för existensminimum är mycket pengar i deras ögon (och nu syftar jag alltså på personer som numera bor i Sverige och vet hur mycket mat kostar här).
Men det handlar säkert om ”de stigande förväntningarnas missnöje.” Är man van vid en viss levnadsstandard börjar man se vissa saker (som t.ex. egen hyreslägenhet för den som är singel, säng o s v) som självklarheter som man inte ska vara tacksam för.
Här en lite äldre och rätt lång men intressant artikel som ifrågasätter Maslows behovstrappa: https://www.vof.se/folkvett/ar-1999/nr-2/maslowmyten/ Det är för övrigt en av flera möjliga, och ändå lärs trappan ofta ut som om den vore ett bevisat faktum.
Sista stycket:
”Kanske Maslows teori har sin största brist i att den inte uppmärksammar hur djupgående skillnaderna i själva verket är mellan människor. Maslow försöker fånga alla i samma schema, och han tänker sig en hierarkisk utveckling av likartat slag som något som passar alla, och som alla, så långt de förstår sitt sanna intresse, strävar efter. I själva verket strävar vi efter olika mål, var och en styrd av det kaos som vår komplexitet skapar, i bästa fall på väg mot ännu större kaos och ännu högre grader av komplexitet.”
Bra skrivet, Dr. Blom!
Först och främst är jag inte heller 100% säker på hur livet var för alla för 40-50 år sedan, det är mer en exercis i fantasifull spekulation än något annat 🙂
Det är något jag vet lite om, hur det är att vara autist icke västerländska/protestantiska länder! Men det du säger låter rimligt!
Min tanke är att eftersom arbetslöshets statistiken var så låg under efterkrigstiden att sannolikt många autister hade jobb. Vad mer tänker jag att själva arbetet var strukturerat på ett mer behagligt sätt. En enskild arbetsuppgift/roll som är mer tydligt definerad än vad den är idag. Sen tänker jag att det fanns en större variation i arbetsuppgifter, eller i arbetets struktur och en rad jobb som de flesta kan utföra. Utifrån från det skulle jag gissa på att många autitiska män sannolikt hade något typ arbete? Med risken att många män med hög kompetens fick ”nöja” sig med enklare jobb och som du säger att vissa individer blir totalt utslagna.
Sen är det en annan fråga om dessa män kunde självaktualisera på ett sätt som var gynnsamt för dom eller om dom kroniskt maskerade!
Jag vill också poängtera att jag inte vill att det ska bli som förr när det gäller könsroller. Mer att arbetet var enklare och mer njutingsbart förr 🙂
Du har rätt i att det var enklare att hitta ett jobb förr. De män som inte orkade jobba och inte klarade av att passade tider kan ha hamnat utanför arbetsmarknaden, men de autistiska män som ville jobba och dök upp på jobbet på avtalade tider och dagar hittade säkert jobb! Det fanns ju också monotona jobb vilket många autister älskar, och de sociala kraven var inte alls lika höga som de är idag. Så vissa autister kan absolut ha haft det lättare förr!
Man kan vända på det där som med allt annat… En arbetslös kvinna; ”förtjänar” hon en man som jobbar? Om hon själv inte gör det eller kan göra det. Vad blir då hennes ”roll”? Ta hand om hemmet och barnen? Om mannen i fråga inte vill ha några barn då? Och kan städa, tvätta och laga mat etc själv. Och heller inte vill bo ihop med sin partner. Vad blir då kvinnans roll i relationen enligt detta funktionalistiska uråldriga synsätt? Sex?
Åt skogen med könsroller och allt annat som bara får folk att må dåligt. Låt män sminka sig och gå i kvinnokläder om de så vill, eller vara supermacho och bygga muskler och kämpa för att se ut som Hulken och låt kvinnor vara ultra-feminina med smink, löshår, långa gelenaglar och slippa göra några traditionellt manliga sysslor om de inte vill, eller låt de vara bikmekaniker i smutsiga blåställ med smuts under naglarna och svällande muskler om de så vill.
En värld där det än idag år 2025 finns en mall för hur man ska eller förväntas vara beroende på kön, ålder etc – det är det enda jag tycker känns helt fel.
Jag tycker det är intressant det du skriver! Det fina med sådana saker som könsroller är att de är personliga och det går att prata om dom och skapa en förändring på ett personligt plan. Som du gör nu!
För mig är det största problemet idag den neurotypiska/rationella/effektiva roll för individen som aktiv uppmuntras av samhällets organisationer som skolan, arbetsmarknad, försäkringskassan. Lite som att för att navigera samhället (på det korrekta sättet) måste en göra avkall på sin personlighet, kreativitet och fritid. Det här är något jag känner varje dag! Det är en slags kamp mot byråkratin/kapitalismen/neurotypismen eller vad du vill kalla det. Det är bara något som finns där som en slags infekterad helhet och jag vet faktiskt inte hur en ska kunna angripa det på ett bra sätt!
(och jag menar att en sådan samhällstruktur slår extra hårt mot dom som avviker från normen på något vis)
Jag håller med om att det neurotypiska idealet är ett stort problem! Det ska bli intressant att se om normerna förändras i framtiden när AI börjar ta över. Idag är det ju också mer accepterat att spendera tid framför mobiltelefonen och datorn jämfört med hur det var för några decennier sedan, och det är positivt och autistvänligt tycker jag! Jag tycker inte att samhället för övrigt är speciellt autistvänligt, men just denna förändring tycker jag är positiv. Jag älskar att kunna gilla andras inlägg på Facebook utan att känna krav på att ha privat kontakt med personen.
Jag tycker om att hänga på nätet jag med, särskilt när jag är trött! Då kan jag få billig och intressant kontakt fast jag är hemma. För mig är det största problemet inte internet självt, utan att internetmediumen (som sociala medier) tenderar inte att skapa en rolig och trevlig diskussion (utan mest bråk och ångest)!
Ja, tyvärr kan det vara dålig stämning och bråk på sociala medier vilket är tråkigt. Jag brukar sällan delta i diskussioner där men läser däremot ibland vad andra skriver.
Jag tycker att man förtjänar en partner så länge man träffar någon som attraheras av en och blir kär i en. Alla ställer olika krav på partnern, men så länge båda parterna uppfyller varandras krav är det okej, tycker jag! Om en 50-årig man exempelvis bara attraheras av 20-30-åriga kvinnor har han full rätt att nobba kvinnor som inte uppfyller hans krav på åldern och utseendet, men samtidigt måste han vara medveten om att han kan behöva leva som singel för resten av sitt liv om han inte hittar en yngre kvinna som blir kär i honom. Ju högre krav man ställer desto större risk är det för att man aldrig kommer att träffa någon, men det är upp till var och en tycker jag!
Jag håller med om att män och kvinnor ska kunna få vara som de vill. Sedan kommer ju inte alla bli attraherade av alla, men det är också helt okej.
Aj aj Paula, här tycker jag att du klampade in på ålderismspåret. Dvs. att det självklart är ”högre krav” om man vill ha en yngre partner.
Jo, jag vet, Vi har ett samhälle där unga uppvärderas enbart för att de är unga. Men precis som med könsroller är det ju inget som är skrivet i sten. Vi kunde ha ett samhälle där erfarenhet värderades högre, till exempel.
Å andra sidan, i anslutning till könsroller, är det ju framför allt kvinnor som anses få lägre värde med stigande ålder…
Jag håller definitvt med det du säger om att man får ha vilka preferenser man vill. Det var bara den automatiska kopplingen mellan ungdom och högre värde jag reagerade på.
Min erfarenhet är att män ofta tycker att unga kvinnor är vackra och att unga kvinnor är särskilt eftertraktade hos män vilket gör att många unga kvinnor kan välja och vraka eftersom många män blir intresserade av dem. Observera att jag nu syftar på heterosexuella män och kvinnor och anledningen till att jag gör det är att jag själv är heterosexuell och har därför bara erfarenhet av heterosexuella män!
Jag vet äldre män som utan problem skulle kunna få en kvinna i 40-50-årsåldern, men de är inte intresserade utan väljer att förbli singlar i förhoppning att träffa en snygg kvinna i 20-30-årsåldern (och jo, jag vet att olika människor kan attraheras av olika typer av utseenden, men min erfarenhet är ändå att väldigt många män, dock inte alla, attraheras av visst typ av utseende). Enligt min erfarenhet är det statistiskt sett färre män som blir attraherade av kvinnor som är äldre (även om de män också finns!) vilket jag har antagit beror på biologin (d v s att biologin har sett till att män attraheras av kvinnor som är i fertil ålder). Men vad vet jag, det kanske beror på annat eller så har jag fel angående att yngre kvinnor med visst utseende är mer populära bland män?
Med ”att ställa höga krav” menade jag alltså att man önskar sig en partner som väldigt många vill ha/är eftertraktad vilket leder till hög konkurrens (fast visst, kanske var ”höga krav” fel ordval när jag tänker efter men jag syftade alltså på personer som önskar sig en partner som är extremt populär och eftertraktad hos det motsatta könet och därmed svår att få). Jag tar tillbaka ordvalet ”höga krav”!
Jag minns att jag som ung hade ett par tjejkompisar som var EXTREMT populära hos män, de kunde liksom välja och vraka för i princip alla män attraherades av deras utseenden. I princip ALLA män vände sig efter dem på gatan! Men det är bara min åsikt och erfarenhet, jag respekterar givetvis om andra kvinnor har andra erfarenheter av vad många män attraheras av och tycker är snyggt. Och jag tror som sagt att vissa kvinnor och män är mer eftertraktade hos det motsatta könet än andra, men alla kanske inte håller med mig!
Jag tycker också att erfarenhet borde värderas högt i andra sammanhang, men samtidigt tror jag att partnervalet i många fall styrs av biologin och av vad man attraheras och inte attraheras av, att utseendet är särskilt viktigt för många män och att fertiliteten påverkar här (återigen min erfarenhet och åsikt, andra kvinnor kanske har helt andra erfarenheter!) Därför förstår jag att inte alla män blir attraherade av intellekt och erfarenhet, och jag tycker också att det är logiskt om inte alla män tycker att jag är utseendemässigt lika attraktiv nu som jag var innan (jag är idag 45 år, snart 46). Det betyder dock inte att jag skulle ha ett lägre människovärde än unga kvinnor.
Hmmmm. Jag vill inte hålla på och tjafsa, men ska göra en kommentar. Kanske är det, efter att ha läst om ditt svar, så att vi egentligen är överens, men jag vill gärna kommentera för att klargöra mitt tänkande också. Hoppas att det är OK!
Det är nog riktigt att fler män vill ha yngre kvinnor än de som vill ha äldre (oavsett mannens ålder). Det kan diskuteras om det är biologiska eller kulturella orsaker bakom det, men den saken är inte väsentlig för mitt resonemang, så jag går förbi det.
Det du först gjorde (och många andra gör) är att låta ett tänkt marknadsvärde avgöra människovärde. Om det är många budgivare på en nätauktion blir objektet förmodligen sålt till högre pris än om det är få som är intresserade. Helt riktigt. Men att säga att de presumptiva köparna har ”höga krav” för att det är många som konkurrerar, är att antyda att objektet även i sammanhang utanför auktionen är mer värt än andra objekt. Där går det fel. Som om stor efterfrågan (ett slags kvantitetsmått) vore liktydigt med hög kvalitet, som snarare handlar om objektets egenskaper. Det följer inte, detta att kvalitet skulle följa av kvantitet. Det kan förstås sammanfalla, men det följer inte.
Det är ett vanligt felslut. Sannolikt är det denna vanligt förekommande manliga preferens som ligger bakom äldre kvinnors låga status i vårt samhälle. Marknadsvärdet bland de manliga ”köparna” får påverka kvinnornas möjlighet att få nytt arbete (nästan omöjligt efter 50 års ålder oavsett meriter), tillgång till sjukvård och (dyrare) behandlingar, etc etc.
Så jag tror att det är viktigt att envist påpeka att det ena inte borde följa av det andra. Eller så. 😉
Okej, jag tror att jag förstår hur du tänker! Min avsikt var dock inte att låta attraktionsvärdet avgöra människovärdet utan jag ser attraktionsvärdet och människovärdet som helt skilda saker. Jag tror att ett stort attraktionsvärde (en ung kvinna med visst typ av utseende) kan vara samma som hög kvalitet för många män p g a extremt stark attraktion även om det inte är säkert att förhållandet kommer att vara hållbart i längden om personligheterna inte passar ihop.
Och jag tror faktiskt att många män värderar en ung kvinna med visst typ av utseende mer än andra egenskaper hos en kvinna (intellekt, mognad, snällhet o s v). Gäller såklart inte alla män och återigen är det bara min åsikt, men enligt mig är ett visst typ av utseende (=kvantitetsmått eftersom väldigt många män enligt min erfarenhet attraheras av samma kvinnor) samma som hög kvalitet för många män. Nu pratar jag alltså bara om dejting och relationer!
Jag har hört män som haft svårt att få en partner säga att de tvingats sänka sina krav eftersom de inte kunnat få den typen av kvinna de innerst inne drömmer om (=en ung kvinna som motsvarar utseendeidealet), d v s de har känt sig tvungna att ”nöja sig” med en kvinnotyp som inte var deras förstahandsalternativ från början (de har inte velat vara singlar). Jag säger inte att alla män funkar så och återigen är det bara min upplevelse! Därav använde jag uttrycket ”höga krav”, men jag tycker egentligen att vem som helst kan ha höga krav, inte bara den som vill ha en ung kvinna som motsvarar utseendeidealet. Även den som drömmer om att få en äldre kvinna kan i min värld ha höga krav för han kanske har andra specifika önskemål om t.ex. kvinnans inre kvaliteter! Men jag tar som sagt tillbaka det här med ”höga krav” för jag kanske använder uttrycket på ett annat sätt och det kan missförstås. ”Specifika krav” kan vara ett bättre uttryck!
I andra sammanhang än vid partnerval tycker jag såklart att det är helt oacceptabelt om en kvinna med likvärdiga eller bättre meriter än en man blir diskriminerad. Om en äldre kvinna t.ex. inte får ett jobb trots att hon har bättre meriter än en man som söker samma tjänst är det såklart inte alls okej!
Nu ser jag att vi kom långt från inläggets ämne, min avsikt från början var att bara svara på Kanes kommentar 🙂 Men jag ville bara förklara hur jag resonerade! 🙂
Ytterst få individer tycks vara intresserad av någon med samma egenskaper som de själva när det gäller dejting. Jag har läst återkommande kommentarer från kvinnor som pratar om hur svårt det är att dejta när man är överviktig. Att dejta en man i samma viktklass, som troligen också upplever precis samma svårigheter och ensamhet, tycks vara otänkbart. Likaså för män som uppnått en viss ålder och säger att de är ”för gamla” nu för att få kvinnor. Att det finns kvinnor i samma ålder som upplever detsamma tycks vara otänkbart även för dem. För i bägge fallen handlar det om att ”sänka kraven”, vilket ytterst få tycks vara villiga till att göra.
Par kommer nog ofta till genom två individer som kunnat sänka kraven och vara öppen för kompromisser inom förhållandet. Det är nog ytterst få individer av bägge könen som verkligen kan få de personer de verkligen skulle vilja ha. Och det fåtal som kan det, blir naturligt bortskämda istället.
Jag tror inte att människor alltid kan styra vilka egenskaper de attraheras av, och därför är det nog inte helt ovanligt att man söker andra egenskaper hos en partner än vad man själv har. Det finns också många exempel på män som har ett visst BMI men ställer ändå helt andra krav på kvinnans BMI. Jag tror att många, särskilt kvinnor, föredrar att vara singlar tills de hittar någon som man verkligen blir kär i och attraheras av. Och jag vet också män som blir ihop med en kvinna ”i brist på annat” även om de kanske inte är 100 % attraherade av kvinnan, och sedan gör de slut och blir ihop med en ny kvinna om det kommer en dag då de träffar en kvinna som de blir attraherade av.
Återigen vill jag påpeka att inte alla funkar så här, men jag läste förut om en studie (som jag tyvärr inte hittar nu) enligt vilken män är beredda att investera mer i relationen och jobba för att förhållandet ska funka om kvinnan har en smal midja. Dock var det bara EN studie. Reliabiliteten på studien kan vara låg och resultatet kan förhoppningsvis och troligtvis inte appliceras på alla män och på alla förhållanden, särskilt de långvariga (jag vill i alla fall inte tro att det är en absolut sanning om hur alla män funkar), men jag tyckte ändå att resultatet var anmärkningsvärt! Sedan kan det också finnas motsvarade studier om kvinnor, men jag har inte läst dem!
Jag skulle personligen inte vara villig att gå in i ett förhållande om det inte kändes helt rätt! Jag är öppen för att kompromissa om vissa saker när jag väl är i ett förhållande, men däremot är jag inte öppen för att kompromissa om vem jag är tillsammans med.
Tack för ditt svar
Självklart förstår jag att samhällsutvecklingen, den i skolan, i arbetslivet, ställer helt andra krav, än de jag mötte i min barn- ungdomstid.
De största svårigheterna, som jag har sett, är att utvecklingen, inom psykiatrin tex, har gått från en mera ” holistisk” syn på individen, till ett mera fragmenterad, Autism är en sak, ADHD en, bipolaritet en, posttraumatisk en, och alla dessa skall behandlas av olika enheter inom psykiatrin, att en individ har flertalet av dem, blir ett problem, för individen, inte för Regionen.
Dels fallerar transparentes , mellan olika kliniker, dels är det stödet , ” behandlingen”, inte möjlig att nå ” sin fulla potential ”, och kan i värsta fall, leda till större psykisk ohälsa , för individen. Att tex behandla posttraumatisk stress, med KBT, fungerar säkert, om händelsen som utlöst denna, är ett enstaka tillfälle, men om det är ett ” komplext problematik? Om ” samtalet kring problematiken ” kan utlösa en psykos? När individen ” behöver minnas, återta en historia”?
Så jag har ytterligare frågor:
Hur vanligt är det att enbart ha Autism ? Eller ADHD?
Hur vanligt är det att ha andra diagnoser?
Och räknas dessa, som symtom, bundna till Autism, eller ?
Finns det forskning om de multisjuka? Vilket stöd/ behandling de behöver för att ” möjliggöra ett gott liv?”
Tyvärr kan jag inte svara på frågan hur vanligt det är att ha autism pure (en benämning som Gillberg använder för att syfta på personer med enbart autism). Men jag tror att det är relativt ovanligt för Gillberg har skrivit att majoriteten av autister också har motorik-koordinationsstörningen DCD och cirka en femtedel har intellektuell funktionsnedsättning. Enligt en studie har 59% av alla autistiska barn också ADHD, och en annan studie visade att 44% av autistiska barn har specifik fobi. Epilepsi är inte heller ovanligt!
Vad gäller ADHD så är det också vanligt med tilläggsdiagnoser! Gillberg menar att 60% av autistiska barn och ungdomar har social beteendestörning eller depression och hälften har DCD.
Observera att de tilläggsdiagnoser jag nämnde var bara exempel, det finns alltså också massor av tilläggsdiagnoser som kan förekomma vid autism och ADHD! Det verkar alltså inte vara helt vanligt att bara ha autism eller ADHD.
Jag vet inte vad du menar med frågan om dessa symptom är bundna till autism. Ibland hävdar sjukvården att t.ex. depression är en del av autism, men det stämmer inte för depression är en helt annan diagnos! Men det är lätt för sjukvården att skylla ifrån sig genom att säga att ”allt” beror på autism.
Jag håller helt med dig om att det är ett problem att sjukvården inte intar en holistisk syn på patienten vilket är ett stort problem för alla npf:are med tilläggsdiagnoser. Mig veterligen finns det inte tillräckligt mycket forskning om komorboditet vid autism och ADHD.
Nu går jag nog in i off topic territorium, men jag vill verkligen kort kommentera kanes kommentar!
Jag tror att det finns en alternativ lösning på det du skriver! Alltså om någon vill ha en särskild person, som anses livsviktig för dem, finns det för mig endast ett alternativ, vilket är att bli en person som är värdig en sådan person. På detta vis får du din kaka och äta den med! Du blir personen du vill vara och om du har tur får du också personen du vill ha.
Slavoy zizek beskriver det vackert här!
https://youtu.be/kzQexgB6O58?si=me1qfWen-GDCLw8z
Eller
”Du somnar in
Ditt huvud tätt mot rutan
Och vid din kind
fladdrar imman som en dröm
Jag blinkar till
Tårar kan jag vara utan
Men för din skull
så gör jag vad som helst”
Jag skulle inte säga att man blir personen man vill vara då, utan personen man tror ens drömkvinna/man vill ha. Och även om man gör om hela sitt inre och yttre väsen i grund och botten både till personlighet och utseende med det som enda syfte, mål och förhoppning, så finns det ju inga garantier för att man ändå lyckas få den man helst av allt skulle vilja ha. Då har man bara tappat sig själv på vägen och gjort allt förgäves.
Olycklig kärlek kan vara ett helsike. Särskilt när man är ung och upplever allt för första gången. Men det hör till livet och de allra flesta upplever det en eller fler gånger.
Intressant diskussion i alla fall! 🙂
Yepp!
Haha ja, det blev verkligen off topic nu 🙂 Det var inte min mening att diskussionen skulle bli så här omfattande om relationer när läsarfrågan handlade om annat (minns knappt ens hur vi kom in på sidospåret). Men jag håller med dig om att man alltid kan försöka bli en en sådan person som personen drömmer om, men det förutsätter såklart att man inte behöver förändra sig själv. Jag tycker inte att man ska ändra på sig själv och sin egen personlighet för andras skull, men däremot kan jag tänka på att vara glad och positiv o s v. Inte säkert att det funkar dock!
Jag tror det initierades genom att jag började snacka om kollektiva/könsnormer 🙂
Lite kortfattat är giddens mer positiv till moderniteten än många andra sociologer som foucault. Han mer att det här skett en förändring i hur vi har relationer, som baseras på aktiv tillit( alltså om jag är elak förstörs relationen tex) och utbytet av personligt innehåll. En typ av romantisk intimitet. En annan grej med honom är att han tycker att självreflektion är en nödvändig och bra sak och att det möjliggör en att agera I samhället. Sett från ett sådant perspektiv är diagnosen och självvetenskap livsnödvändigt för en autist.
Habermas livsvärld handlar om vardagen, det privata och civilsamhället där människor tillsammans skapar en gemensam bild kulturella normer, socialt integreras i en helhet och också socialiseras. Fortsättningsvis menar han att saker som ”pengar och makt” eller systemet håller på att ta över livsvärlden, att det han kallar den instrumentella rationaliteten för bestämma över människor vardag. Egentligen hur den vardagliga kontakten och samhället dör ut. Min vän menar att denna teori är defektiv eftersom autister aldrig var en del av livsvärlden som det har varit i den europeiska historien!
Jag har faktiskt skrivit en hemtenta om dessa saker i relationen till ”diagnosexplosionen” I skolan. Vår lärare är jättetrevlig och valde det ämnet!
Jag tror att du har helt rätt om att autister tillsammans skapar ett habitus, det är först när jag umgås på en intim nivå och kan snacka med andra autister som jag känner mig som en person agerar på en typ av automatik eller intuition som ett habitus innefattar!
Exempelvis skulle jag säga att jag sannolikt resonerar annorlunda än många gör här eftersom jag har varit så isolerad från andra autister och att jag sannolikt kommer bli med lik kollektivt desto längre tid som går (jag märker det redan).
Du har ju så mycket erfarenhet kring det här, upplever du stora skillnader hos autister som är del av en gemenskap och de som är mer ensamma (I relation till andra autister och/eller neurotypiker).
Jag tror också att det habitus som autisterna har i separata länder skulle kunna vara en typ av anti-habitus. Alltså är det är specifik försakelse av huvudsamhället som blir påverkad av landets sociala miljö, institutioner, kultur och organisationer m.m. På detta vis kommer svenska autister ha en gemensam ram att skapa sig oss emot? Såsom en arbetarrörelse eller fackförening på en viss plats kanske? Sedan kanske det finns större likheter mellan autister från tex Sverige och Finland är den är mellan neurotypiker i Sverige och svenska autister? Jag vet inte
Jag hoppas verkligen att autistiska barn i nästa generationer kommer kunna bli socialiserade på ett vettigt sätt när kunskapsnivån ökar, så att föräldrarna faktiskt kan göra nytta och hjälpa dom hitta miljöer när de kan vara sig själva!
Jag tror att vissa autister inte kräver gemenskap, men min upplevelse är att dom flesta vill över allt annat ha en sådan. Är inte denna blogg en slags gemenskap byggd på autisters egna villkor? Tänk lssboenden och daglig verksamhet, fungerar på samma sätt. Många där verkar vara ytterst angelägna att umgås. Problemet kanske mer är att inte finns givande sociala gemenskaper som är tillgängliga för de flesta autister, och kanske att det krävs att en gör arbetet själv? Vilket är ytterst svårt och kräver att du kan navigera samhället på något vis?
Den blev lång haha
En vild gissning är att föreställning är att idén att autister inte behöver gemenskap är en neurotypiskt föreställning på samma sätt som idén att autister generellt inte har empati? Det kanske är jag som är den som är i minoritet här
Jag menar empati istället för gemenskap den andra gången jag skrev det!
Jag redigerade din kommentar. Ändrade det till ”att ha empati”, hoppas det var okej! 🙂
Svårt att säga om det är en neurotypisk föreställning eller inte, men till stor del kan det såklart vara det. Det kan du absolut ha rätt i! Däremot upplever jag inte att jag behöver gemenskap för att må bra, eller extremt lite gemenskap i så fall. Jag har inget emot gemenskap i vissa situationer, men jag skulle också kunna vara lycklig utan att interagera med andra människor! Jag har alltid misstänkt att jag är extremt introvert men fick det bekräftat under Covid.
Ja! Det är tydligare så!
Jag är det på det motsatta sättet och det borde nog vara uppenbart vid det är laget haha
Hej, har läst den böljande tråden, som utgick utifrån min fråga ” om generationer och ökade svårigheter” .
Och ja, jag skötte ” hemmet, barnen, betalade räkningar i tid, upprätthöll kontakten med skola, vården osv”, kom-ihåg-gympapåsar, semesterpackningar, födelsedagar, köpte julklapparna osv” och K? Han hade jobb, och skötte det till punkt och pricka, MEN han tog också ut mer föräldrarledighet än jag gjorde , och det var på den gamla goda tiden med HoaHoa som affischnamn för just pappaledigheten, och dessa män som tog föräldrarledighet, kunde räknas med en hands fingrar.
Och med tiden, kunde han fixa middagar, suveräna sådana, hålla pedantisk ordning i köket, förstå sig på tvättstugans mysterier, men han kunde, aldrig någonsin förstå det sociala spelet, ofta utryckte han detta med ” jag pratar ju svenska, varför förstår man inte vad jag säger?”
” Du är den enda som begriper” la han till med allt större trötthet och uppgivenhet.
Så var vi ” stuck in time?, fasta i könsmaktordningen?” Det får väl andra bedöma , det fungerade för oss. Tills det inte gjorde det längre, för alkohol ( eller annan självmedicinering) tär till sist bort allt det goda, och allt kommer handla om missbruket och dess följder.
En sak bara, varför det var lättare förr, är nog också det faktum, att det sociala livet, trots allt var just Socialt. Som en parantes, har ibland undrat hur jag hade hanterat någonting, från graviditeter, mitt förhållande med K, barnens skolgång, osv, om jag hade haft Google att vända mig till, och nu är ju frågan bara hypotetisk, vi fixade det, och med de erfarenheterna jag fick, blev jag ju med tiden en autodidakt i ” Myndianska” , för detta språk, är definitivt inte som att prata eller skriva på svenska.
Men kontentan till min fråga tycks vara ” Nej, det finns ingen forskning kring de multidrabbade, och därmed inte heller några metoder/ riktlinjer för att möjliggöra ” största möjliga inkludering/ god hälsa ” osv
PS, tråden slingrade sig lite till ” ålder” och tankar om attraktion, jag tror att vi i regel tar till generaliseringar ” yngre kvinnor dras till äldre välbeställda män”, om en yngre man väljer en äldre partner, är det antingen en sexuell fling, eller..Och generaliseringar har väl några lättsmälta förklaringar, hjälper oss att kategorisera tillvaron, men de har också en stor bias, de fångar aldrig en individs innersta väsen, och detta kan aldrig göras ” begripligt” för någon annan. För om vi kunde, om vi fann orden, som skulle förklara varför just ” jag är kär i min käraste”, då skulle ju alla förstå, och dela denna kärlek, eller hur? Eller tro, eller politiska åsikt, eller yrkesval, eller klädsmak?
Vad tråkigt att höra att han fick problem med alkohol, men fint att ni ändå hade ett fungerande äktenskap i början och att han upplevde att du förstod honom.
Precis, det finns inte tillräckligt mycket forskning om personer med flera diagnoser! Och det ställer verkligen till det för de drabbade, tyvärr.
Ja, tyvärr slingrade sig tråden till andra ämnen. Precis, det går inte alltid att förklara varför man blivit kär i personen man har blivit tillsammans med.
Jag vet inte om det nödvändigtvis är tyvärr att tråden slingrade sig till andra ämnen.
Du styr ju hur du vill ha kommentarfältet, Paula. Du har en öppen och tillåtande attityd. Här blir inte folk åthutade för att de associerar till nåt och tar upp det, eller utrycker samma tankar och känslor gång på gång.
Du har säkert rätt! Jag vill ha en tillåtande attityd så att bloggläsare känner att de får uttrycka sig fritt i kommentarerna och inte känner sig begränsade. Jag tänkte mest på att alla off-topic-kommentarer kanske var störande för frågeställaren, men egentligen kan man bara scrolla vidare om man inte orkar läsa dem!:)