Fick diagnoserna sent, hur tar jag mig vidare?

Anneli frågar

Har nyligen fått min npf utredning klar och det landade i Autism typ 1 samt adhd. Psykiatrin vill även göra en ytterligare utredning för att se om jag har emotionellt instabilt personlighetsstörning. Jag känner mig otroligt splittrad, känner en stor sorg att få mina diagnoser så sent i livet (är 36 år). Senaste 2 åren har jag kraschat otaliga gånger, hela livet har vänts upp och ner och det bara tog stop!

Psykiatrin har inte velat utreda mig på många år och till slut valde jag att genomgå utredning privat och bekostade det med egna pengar. Det blev som ett öppet sår i mig och mitt mående har eskalerat ännu mer till det sämre. Jag har nu utvecklat en rädsla för att vända mig till vården, allt dömande, misstroende, oförståelse och brist på hjälp och stöd har lämnat ett enormt svart hål i mig!

Hur tar man sig vidare? Jag är nu en arbetslös mamma som knappt orkar ta hand om mig själv eller barnen (har en fantastisk make som tar allt). Har förlorat i princip alla mina vänner, ingen som orkar umgås då jag är för mycket. Så, isolerar mig, får ingen sjukskrivning så måste söka jobb och känner en sån fruktansvärd hopplöshet och ensamhet. Förlåt för långt inlägg! Tar med öppna armar emot alla tips som kan ges om hut jag kan vända det här till att se något positivt.

Paula svarar

Det låter som att du haft det väldigt tufft, och du har full rätt att känna negativa känslor. Att leva med adhd och autism tillsammans med eventuell emotionellt instabil personlighetsstörning är ingen barnlek när man levt utan diagnos långt in i vuxen ålder. Jag vet inte om du läst mitt tidigare svar på en läsarfråga där frågeställaren kände sorg över att hon inte fick sina diagnoser tidigare i livet. Läs gärna mitt svar på den frågan för alla de tips som jag gav till frågeställaren kan förhoppningsvis även hjälpa dig. Du är dessutom mycket yngre än Maria som ställde frågan vilket innebär att du troligen har betydligt fler år framför dig än vad hon har.

Döm inte ut dig själv

Det viktigaste av allt är att du inte dömer ut dig själv. Det är helt okej att känna sorg över det som varit, och om du inte ser något positivt i det du varit med om är det också okej. Nuförtiden är vi människor ofta rädda för att uppleva negativa känslor, men jag tror att det är viktigt att identifiera de negativa känslorna och acceptera dem istället för att förneka deras existens. Nu menar jag absolut inte att man ska behöva acceptera psykisk ohälsa för det är självklart viktigt att söka hjälp vid dåligt mående, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att acceptera att allt man har varit med om inte har varit positivt. Det är också viktigt att hålla i minnet att bara för att man mår dåligt idag så måste det inte betyda att man alltid kommer att göra det.

Du har en fin familj

Många med emotionellt instabil personlighetsstörning har haft det svårt med vänskapsrelationer. När vännerna tar avstånd kan det tära på självkänslan, men glöm aldrig bort att du gjort ditt bästa. Med tanke på dina förutsättningar har du inte haft verktyg för att hantera relationer och motgångar. Eftersom dina diagnoser kom sent i livet har du ju förmodligen inte fått något stöd. Men tänk på att du har en jättefin make och barn vilket inte alla har! Det finns alltså många som älskar dig. Att din make gör allt indikerar att han verkligen bryr sig. När allt känns hopplöst, försök tänka på din fina familj!

Var snäll mot dig själv

Tänk också på att du inte är en dålig människa för att du har kraschat, och du ska aldrig jämföra dig själv med andra. Många autister gör tyvärr misstaget att ställa för höga krav på sig själva, men för att vi ska må så bra som möjligt kan det vara viktigt att vi sänker kraven. Glöm alltså inte att vara snäll mot dig själv! Fundera också på vilka saker som ger dig energi och vilka saker som tar energi, och försök leva ditt liv efter dina förutsättningar.

Det finns förstående vårdpersonal

Jag förstår att du känner en rädsla för att vända dig till vården med tanke på de negativa erfarenheter du varit med om, men jag tycker ändå att du ska ge psykiatrin och andra stödinsatser en chans. Det finns nämligen bra och förstående vårdpersonal, liksom det även finns dålig och oförstående vårdpersonal. Om du hittills stött på oförstående vårdpersonal kan du mycket väl ha tur nästa gång! Visar det sig att du har emotionellt instabil personlighetsstörning kan du kanske få hjälp av DBT. Om din region har en habilitering kan du också må bra av att söka stöd hos dem. Jag vet att många har negativa erfarenheter av vården och framför allt av psykiatrin, men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att många också fått hjälp!

Du har rätt till stöd

Kanske skulle du också må bra av att träffa andra med liknande erfarenheter? Om du önskar att få sjukskrivning men får avslag från Försäkringskassan kan du kanske få hjälp av en kurator på habiliteringen eller ett personligt ombud. Jag vet själv hur fruktansvärt jobbigt det är att behöva söka jobb när man känner att man inte klarar det. Glöm dock inte att du i och med dina diagnoser har rätt att få stöd från Arbetsförmedlingen!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.