Madde H frågar
Detta med att vi autister har mera testosteron är mycket intressant. Har märkt att jag är mycket stark i kroppen för att vara kvinna. Jag är mycket uthållig och seg och väldigt lätt tränad. Jag har förmåga att min prestation snabbt när jag tränar men blir ju inte som en man givetvis. Har funderat på om det har med förhöjd testosteron att göra.
Hade även en ENORM hårväxt på benen när jag var ung och såg ut som en man på benen. Tack o lov är det borta nu när klimakteriet är så gott som över. Jag har varit ovanligt stark för att vara kvinna men som person är jag nästan överfeminin. Älskar spetsklänningar och typiska 1800-tals kvinnokläder. Jag är så feminin som man kan bli men min kropp är enormt stark. Detta måste väl ha med testosteronet att göra.
Paula svarar
Tack för din fråga! Nu är jag inte utbildad i medicin så det är tyvärr omöjligt för mig att svara på vad det du beskrev beror på. Men faktum är att testosteron ökar muskelmassan och stimulerar hårväxt på kroppen. Med andra ord ser jag det inte alls omöjligt att det du beskrev beror på förhöjda testosteronhalter. Faktum är trots allt att det är bevisat att autistiska kvinnor statistiskt sett har mer testosteron i kroppen än neurotypiska kvinnor samt färre feminina ansiktsdrag. På motsvarande sätt har autistiska män statistiskt sett färre maskulina kroppsdrag och en ljusare röst än neurotypiska män.
Blev helt annorlunda än min mamma
Det här med att ha en överfeminin stil känner jag igen! Själv älskar jag klackskor, kjolar, klänningar och smink och älskar att vara en kvinna. Intressant i sammanhanget är att min mamma är feministiskt lagd och har uppfostrat mig i andan att kvinnor inte ska behöva sminka sig, tänka på vikten, raka benen eller klä sig på ett visst sätt. Hon köpte aldrig barbiedockor till mig när jag var liten eftersom hon ansåg att de spred dåliga kvinnoideal, och själv skulle hon aldrig få för sig att exempelvis måla naglarna eller bära klackskor.
Är troligen medfött i mitt fall
Trots att att jag aldrig tittar på TV eller modetidningar och att mamma var min kvinnliga rollmodell började jag älska den här feminina stilen och smink. Det skedde alltså helt naturligt! Jag är helt övertygad om att den feminina läggningen är medfödd i mitt fall, och den skänker mig mycket glädje. Men däremot vet jag flera autistiska kvinnor som inte känner sig feminina alls och tycker att det känns främmande att sminka sig eller bära en kjol. Jag har funderat på om det kan bero på att många av oss med autism aldrig är lagom, men jag har ingen aning.
Har troligen en manlig hjärna
Med ovanstående sagt upplever jag definitivt att jag har en manlig hjärna så teorin om att Aspergers syndrom är synonymt med en extremt manlig hjärna verkar stämma väldigt bra i mitt fall. Jag upplever att män oftast är rakare än kvinnor vilket jag tycker är skönt. Dessutom är många kvinnor enligt min erfarenhet betydligt känsligare än män och tar ofta illa upp av det man säger vilket är problematiskt för mig. För mig är det jobbigt om jag upplever att jag behöver trippa på tårna i någons sällskap eller att personen jag umgås med överanalyserar det mesta jag säger och gör egna tolkningar. Det är otroligt skönt att kunna säga exakt vad som faller en in utan att behöva vakta sin tunga, tycker jag!
Min subjektiva upplevelse
Observera att ovanstående är mina subjektiva erfarenheter och att det inte alls är säkert att alla har samma erfarenheter av kvinnor respektive män som jag har. Dessutom är alla män liksom kvinnor såklart olika! Men för mig är det oftast betydligt lättare att umgås med män än kvinnor då jag upplever att jag fungerar som en man på insidan. Tilläggas bör att autismforskaren Svenny Kopp har sagt att autistiska kvinnor ofta upplever att de knappt har något gemensamt med andra kvinnor vilket jag alltså känner igen mig i.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
21 svar på ”En fråga om kvinnlig autism och testosteron”
autism och testosteron. Verkligen Intressant läsning. År 2013 gick jag en kurs för asp, träffade en kvinna där som sa detsamma som i artikeln. Vem vet det kanske är så.
Jag håller med om att det är ett intressant ämne! Och forskarna har ju fastställt att kvinnor med autism statistiskt sett har mer testosteron i kroppen än neurotypiska kvinnor så jag tror stenhårt på det!
Jag har träffat mängder av aspflickor och kvinnor och har inte lagt märke till det. Så detta var helt nytt för mig. Däremot vet jag att män med asp ofta är mer omanliga om man ser till de manliga egenskaperna att vara utåtriktad och ta för sig. Att vara blyg är inget manligt drag precis. Dock har jag inte sett att de skulle vara mer omanliga i utseende eller ha ljusare röster! Sedan är det så att män överlag i västvärlden har blivit mer omanliga och fått färre spermier de senaste decennierna på grund av miljögifter men det är ett annat topic.
Jag har själv lagt märke till det faktiskt, men som sagt beror det på individen! Det går alltså inte att generalisera.
Okej. Men jag har inte sett det.
”Intressant i sammanhanget är att min mamma är feministiskt lagd och har uppfostrat mig i andan att kvinnor inte ska behöva sminka sig, tänka på vikten, raka benen eller klä sig på ett visst sätt. Hon köpte aldrig barbiedockor till mig när jag var liten eftersom hon ansåg att de spred dåliga kvinnoideal, och själv skulle hon aldrig få för sig att exempelvis måla naglarna eller bära klackskor. ”
Det är förstås svårt att dra några slutsatser på ett enskilt fall men ditt fall talar för att det inte är uppfostran som avgör hur maskulin/feminin en människa blir.
Jag tror absolut att uppfostran kan ha betydelse men det är definitivt inte så i mitt fall när det gäller detta!
”Jag har funderat på om det kan bero på att många av oss med autism aldrig är lagom, men jag har ingen aning.”
Att kvinnor med autism sällan är lagom feminina kan vara ett uttryck för bristande förmåga till socialt samspel. De synkroniserar inte socialt med genomsnittliga kvinnor. Omvänt så är kvinnor utan autism lagom feminina – sett till samhällets förväntningar på feminitet – som ett uttryck för deras sociala anpassningsförmåga.
Den manliga motsvarigheten är autisten som har på sig mjukisbyxor och trasig T-shirt ute i samhället alternativt har på sig kavaj med knapphålsblomma och näsduk i kavajfickan när han ska köpa 1 l mjölk. Det är så socialt avvikande att det nog får anses vara ett uttryck för bristande socialt samspel.
Intressant att du kopplar det till bristande förmåga till socialt samspel! Själv har jag alltid främst kopplat det till ”begränsningar i intressen och beteenden”, men samtidigt utgör ju begränsade intressen ofta ett problem i sociala sammanhang på samma sätt som intryckskänslighet kan göra det. Jag kommer definitivt skriva ett blogginlägg om detta i höst!
Ja, jag skrev ju om mitt förhöjda testoron och mina håriga ben som ung, mätte en gång ett strå på smalbenet som var 3,5 cm långt. Jag har oxå en manlig hjärna trots att jag ÄLSKAR att vara feminin till max, kvinnor klarar jag inte av bara, vill inte hålla på att väninna mej över en kopp kaffe, jag blir bara irriterad bland kvinnor, älskar att sitta och lyssna på när män talar, och hela jag bara instämmer, och jag upplever det jätte konstigt att kvinnor inte förstå deras tankar ibland, kvinnor upplever jag mycket provocerande och jag vet inte varför för det är ju bara dumt att tycka så. Som jag sa är jag ENORMT feminin, utom vid ett tillfälle, då blir jag mycket maskulin utan kunna styra det. Det är när jag tappar tålamodet på någon och måste sätta ner foten, då som enda gång blir mitt kroppsspråk EXTREMT maskulint, rösten också, och dom säger att jag borra in min blick i just den personen och är inte rädd för att ta upp en strid. Men när det är över blir jag sådär UR FEMENIN IGEN, är det någon mer som känner igen detta?????
Intressant! Jag känner personligen inte igen mig i det du beskriver, men kanske finns det andra som gör det och kommenterar!
Jag känner igen mig i det som Madde H skriver. Det andra kan klassa som en fysisk utmaning behöver inte alls vara det för mig.
Jag tycker det låter jätteintressant om det skulle kunna vara så helt eller delvis p g a att jag har en ökad mängd testosteron. Har hittills förklarat min fysiska uthållighet för mig själv med att jag är nedsatt socialt och kognitivt och att det är när jag tränar på dessa områden jag blir trött t ex genom att interagera socialt och göra praktiska vardagssysslor eftersom dessa inte går per automatik. Dessa saker är utmaningar för mig – inte att t ex jogga i lugn-medel snabb takt i två timmar t ex. Jag behöver inte träna regelbundet heller för att klara det även om det är att föredra före jag gör nåt sånt.
Förresten var det inte du som hellre cyklade fem km eller liknande för att själv försöka hitta vägen till ngt ställe (affären kanske?) istället för att fråga förbipasserande om hjälp ? P g a det sistnämnda skulle tagit betydligt mer av din mentala energi än vad cykelturen med letandet gjorde eftersom du ”bara” behövde cykla 5 km? Eller hur var det, minns inte riktigt hur du beskrev det i ett tidigare inlägg.
Intressant! Jag utesluter inte alls att din uthållighet har med ökad testosteronmängd i kroppen att göra fast det skulle iofs också kunna handla om att du joggar per automatik medan socialt umgänge och praktiska hushållssysslor tar kognitiv energi av dig. Svårt att veta!
Det var nog jag som skrev att jag hellre cyklar fem kilometer än frågar förbipasserande efter vägen. Det beror iofs på hur viktigt det är för mig att komma fram till butiken/slutdestinationen. Om jag ska föreläsa måste jag ju hinna till föreläsningslokalen i tid, och i så fall ber jag förbipasserande om hjälp när jag inte hittar. Om jag däremot är på väg till en butik som är 5 km bort kan det hända att jag vänder tillbaka hem om jag inte hittar och inte orkar fråga förbipasseranade om hjälp! Om jag inte behöver köpa något akut tycker jag liksom oftast inte att det är värt besväret att fråga för det innebär socialt samspel.
Hej
Jogging på plan yta är rätt monotont och kräver inte jättemycket av min hjärna. Förutsatt att det samtidigt endast är ett minimum av bilar, cyklar, människor, hundar, störande ljud etc
Ja det är samma för mig att socialt samspel drar energi/ mycket energi. Då kan en beroende på situation spara energin genom att undvika onödig interaktion.
Jag känner igen mig! Jag har själv tidigare joggat på löpband men aldrig utomhus just för att jag skulle behöva väja för människor, hundar och cyklister om jag joggade utomhus och rätta mig efter vädret. Vissa tycker att det är monotont att jogga på löpband, men jag tycker att det är det monotona som är tjusningen i det.
Ja, detta är ju välkänt. Jag har typiskt manliga intressen som schack, matematik och jag vill erövra kontinenten till fots. Jag tycker om att analysera mina partier med andra män på schackklubben.
Men så har jag andra intressen som språk, men framför allt så skriver jag ju musik, vilket kräver både det manliga med strukturering och minutiös planering och god satsteknik och det kvinnliga som känsla för karaktär, design och smak för att inte tala om förmågan att uttrycka känslor på ett sätt som gör musiken levande. Jag är smal och har ljus röst (tenor) så det stämmer också in på den autistiska modellen.
Jag har haft få manliga vänner genom åren – dels för att jag tar illa vid mig av vad de säger och att de försöker att komma med tips istället för att relatera, förstå och lyssna och dels för män kulturellt i samhället inte gärna pratar känslor med varandra och jag vill ha nära vänskaper vare sig det är med män eller kvinnor. Det gör att manliga vänner främst är kopplade till ett intresse – jag känner en kompositör i stan och att bara ytligt gå ut och ta en öl en kväll, medan vänskapen med kvinnor utvecklas till något djupare eftersom kvinnor är med relationsorienterade. Detta med att ha vänner av motsatt kön är precis som du säger också ganska typiskt för autister.
Jag känner mig dock vilsen eftersom jag definitivt är en man, men samtidigt aldrig helt kunnat relatera till andra män. När jag läser mäns kommentarer på nätet är det en del saker som jag känner väl igen mig i, men det är så mycket som är så olikt hur jag fungerar att jag det generellt sätt känns som att jag inte riktigt förstår andra män. Jag förstår vad kvinnor säger och menar bättre många gånger, men återigen förstår jag männen bättre då och då.
Det låter kanske inte som ett stort problem och att det bara är att acceptera att alla är olika, men faktum är att jag ständigt mår dåligt och inte riktigt kan landa i mig själv. Jag har svårt att finna en egen balans inom mig av den maskulina och feminina. Jag tenderar att gå helt upp i det ena eller det andra under olika perioder i den mån man nu kan uttrycka sig så – dvs. jag kan skapa matematikproblem i fem veckor för att därefter bara prata med folk om känslor och relationer i fyra veckor. Framför allt så är det förvirrande när det kommer till sexualitet och romantik. Svårigheterna kring social interaktion tillsammans med svårigheterna det medför att vara annorlunda skapar stora problem och när jag försöker leta på nätet för att hitta information som kan hjälpa mig blir jag bara mer förvirrad eftersom det autismen inte är med i beräkningen och jag har svårt att helt relatera till hur människor beskriver relationer.
Autistiska personer söker sig, som sagt, ofta till motsatta könet av förklarliga skäl, men hur är det om båda är autistiska? Är det ännu lättare om det är man-kvinna då eller är det i själva verket svårare än att ha vänner av samma kön om båda är autistiska?
Väldigt många autister har enligt min erfarenhet svårt att identifiera sig med personer av samma kön, och många känner sig inte som en ”riktig” man eller en ”riktig” kvinna. Könsdysfori är inte heller ovanligt hos autister:
https://www.habilitering.se/fakta-och-rad/temasidor/samtidiga-diagnoser/manga-unga-som-soker-for-konsdysfori-har-npf/
Det är en mycket bra fråga hur relationerna utvecklas om båda är autistiska! Jag brukar uppleva att det är svårare att umgås med kvinnor än män, och det gäller även när den andra kvinnan också har autism. Vissa autistiska kvinnor kan också vara känsliga (inte alls ovanligt enligt min erfarenhet!) och då måste jag tänka på vad jag ”får” och inte ”får” säga. Neurotypiska kvinnor är enligt min erfarenhet inte alltid lika känsliga som autistiska kvinnor, men ytterst handlar allt om individen! Det går alltså inte att generalisera. Jag känner ju samtidigt också mer samhörighet med autister än neurotypiker.
Om en autistisk man är intresserad av psykologi, relationer och liknande frågor så kan det vara lättare för mig att umgås med en autistisk man än en neurotypisk man. Men långt ifrån alla autistiska män relationsorienterade och alla är inte intresserade av att lära sig att förstå andra människor, och i så fall passar kanske inte personkemin mellan mig och mannen alls. Det är alltså inte givet att jag automatiskt har mycket gemensamt med en annan autist, men ibland kan personkemin klicka väldigt bra!
Det var tråkigt att höra att du mår dåligt och att du inte riktigt lyckats hitta dig själv. Kanske kan det hjälpa dig att prata med en psykolog på habiliteringen ifall din region har en sådan?
Ja det där med könsdysfori har jag hört nyligen. Ännu mer dålig reklam för asperger. Great. Inte konstigt att jag helst håller tyst om att jag har asperger.
Dålig reklam? Jag är stolt över att belysa människors olikheter på mina föreläsningar! Könsdysfori går under ”könsidentitet och könsuttryck” som utgör en av de sju diskrimineringsgrunderna enligt diskrimineringslagen. Jag förstår inte på vilket sätt könsdysfori skulle vara dålig reklam för asperger. Jag ser den samtidiga förekomsten av diagnoserna som ett sätt att belysa intersektionalitet som innebär att en person kan vara utsatt på grund av flera diskrimineringsgrunder samtidigt (i detta fall en annorlunda könsidentitet och en funktionsnedsättning).
Om könsdysfori ses som dålig reklam visar det att vi har väldigt mycket att arbeta för för att uppnå människors lika värde i ett inkluderande samhälle där ingen könsidentitet ses som mer värt än ett annat och där alla får samma respekt oavsett könsidentitet, sexuell läggning och etnicitet! Där kommer jag ha mycket att jobba för, tror jag!
Jag sa inte att du gör dålug reklam utan att media gör det. Jag hörde någon på youtube som pratade om könsdysformi och hon sa att många aspergers vet inte var deras kropp slutar.
En förmåga till propriopception och kinestesi har ingenting med könsdysfori att göra! Proprioception och kinestesi handlar om en koordinationsförmåga liksom förmågan att avgöra hur våra kroppar rör sig och var de befinner sig. Dessa typer av förmågor kan ofta vara nedsatta hos personer med Aspergers syndrom/autism (på gruppnivå alltså), men det är inte alltid något som autisten är medveten om själv. Det handlar snarare om att många autister behöver lägga mycket energi på vardagliga aktiviteter och bli trötta lätt eftersom de måste tänka på att väja för andra människor, inte spilla mat os s v, men det betyder inte att utomstående nödvändigtvis kan se vilka autister som har dessa svårigheter och vilka som inte har det.
Jag har inte sett föreläsningen du nämnde, men föreläsaren har en poäng i att dessa svårigheter kan kopplas till autism även om det såklart kan låta märkligt att säga ”var deras kropp slutar” om man inte förklarar närmare vad man menar! Men som sagt har detta ingenting med könsdysfori att göra! Könsdysfori handlar alltså inte om en motorisk förmåga utan om upplevd könsidentitet som inte stämmer överens med den man blev tilldelad vid födseln.
Jag vet att du aldrig påstod att jag skulle göra dålig reklam för asperger, men jag tycker att det är bra att media informerar om tillstånd som statistiskt sett är vanliga hos personer med asperger på gruppnivå (t.ex. just könsdysfori) så att folk börjar intressera sig för intersektionalitet. Autister som är diskriminerade på flera diskrimineringsgrunder behöver uppmärksammas då de är dubbelt utsatta!