Kategorier
Autism och trötthet

En autists aktivitetsbalans kan se annorlunda ut

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

När vi autister lever på ett för oss icke-hållbart sätt får vi ofta råd från anhöriga och yrkesverksamma. Ibland upplever vi att vi behöver förändra våra liv, och andra människor kan hålla med oss om att en livsförändring är på sin plats. Men vilken sorts förändring som sedan borde komma till stånd kan vi däremot ha olika åsikter om. Anhöriga och yrkesverksamma kan ibland tycka att det är okej om vi autister börjar bejaka vår autism ibland så länge vi inte gör det för ofta. Samtidigt kan vi autister vara i behov av betydligt radikalare livsförändringar och behöva bejaka vår funktionsnedsättning i betydligt större omfattning än vad omgivningen tror. Själv har jag också upplevt att jag behövt bejaka min autism betydligt mer än vad som jag upplevt varit acceptabelt i samhället.

Måste välja

Låt mig ta ett exempel. Jag har under de senaste åren inte orkat hålla kontakten med vänner i någon större omfattning. Som autist har jag nämligen svårt att fokusera på två saker samtidigt vilket jag i mitt fall ser som uttryck för dålig simultankapacitet. När jag var ung stod jag i många år utanför arbetsmarknaden, och på den tiden hade jag inga som helst problem med att upprätthålla vänskapsrelationer, men däremot var det helt otänkbart för mig att arbeta. Och nu när jag har ett jobb har det blivit precis tvärtom: numera orkar jag ju jobba men endast under förutsättning att jag inte behöver känna stress för att kontinuerligt upprätthålla vänskapsrelationer. Jag kan inte fokusera på jobb och ett socialt liv samtidigt utan jag måste välja!

Viktigt med aktivitetsbalans

Vissa har föreslagit att jag borde välja ut en eller två dagar i månaden då jag ringer till alla vänner och svarar på deras meddelanden. Somliga yrkesverksamma har motiverat detta upplägg med aktivitetsbalans, det vill säga vikten av rätt balans mellan arbetsliv, vänner, sömn och vila. På grund av aktivitetsbalans har många ansett det vara bäst för mig att mitt liv omfattar alla dessa komponenter i den omfattning som normen föreskriver. Men hur kan människor veta hur den optimala aktivitetsbalansen ser ut för mig med tanke på att jag har autism? Vad är det som säger att jag mår bra av samma sorts liv som en neurotypiker mår bra av? Vad är det som säger att jag som autist mår bäst av att fokusera på flera saker samtidigt?

Trodde att felet låg på mig

Visst, jag kan inte förneka att jag säkert skulle orka vara social oftare än vad jag varit, men varför förväntas det att jag ökar på måsten så fort jag upplever minsta lilla balans och harmoni i mitt liv? Varför ska man pressa sig själv så att man verkligen ser till att förbruka all den energi man har? Bara för att jag under vissa perioder har lite att göra, varför borde jag se till att jag skaffar måsten under dessa perioder så att mitt liv verkligen uppfylls av plikter och måsten? Det sjuka är dock att eftersom jag tillräckligt ofta fick felaktiga råd så började jag tro att felet låg på mig. Jag förstod inte att min optimala aktivitetsbalans såg annorlunda ut.

Satte andras behov före mina egna

En psykolog som förstod vad autism innebar fick mig till slut att inse att problemet låg i att jag varit mer social än vad jag orkat. Jag insåg till slut att detta berott på omedveten pliktkänsla och dåligt samvete. Ett av mina grundantaganden har nämligen varit, utan att jag varit medveten om det, att andras behov alltid går före mina! Psykologen tyckte därför att jag skulle göra helt tvärtemot de råd jag hade fått: istället för att anstränga mig för att hålla kontakten med alla skulle jag öva på att tacka nej till kontakt och umgänge även om det skulle kännas obekvämt för mig att sätta mina egna behov av ensamtid före andras behov av att ha kontakt med mig.

Haft förvrängda antaganden

Med psykologens hjälp kom jag även fram till att jag haft en förvrängd bild av verkligheten. Jag har liksom inbillat mig att andra människors välmående är beroende av vad jag gör och inte gör och att deras liv totalt förstörs när jag förklarar att jag behöver dra mig undan eftersom min energi inte räcker till för jobb och sociala relationer samtidigt. När psykologen frågade hur jag trodde att andra skulle reagera om jag skulle förklara läget för dem var mitt spontana svar att de skulle tappa livslusten och aldrig må bra igen. Jag vet hur sjukt det låter, men jag har liksom omedvetet inbillat mig att jag är ansvarig för allas välmående och att andras liv kretsar kring mig. Och att jag därför är skyldig att hålla kontakten med alla. Så som jag förstått det är inte detta ett alltför ovanligt problem hos kvinnor med autism.

Texten fortsätter under rutan.

Följ min blogg via Facebook eller mejl (nyhetsbrev).

Fallit offer för tankefällor

Här har jag fallit offer för två tankefällor: för det första har jag kraftigt överskattat min egen betydelse (alla jag känner har andra vänner och de flesta har även föräldrar, syskon och/eller en partner) och för det andra har jag underskattat andra människors förmåga att hantera besvikelser. Visst, vissa kanske blir väldigt besvikna när jag förklarar att jag inte orkar ses, men samtidigt har vuxna människor en förmåga att gå vidare! Jag är alltså inte oersättlig även om jag inbillat mig att så varit fallet. Och jag förstår ju det logiskt, men jag behöver fortfarande jobba på att förstå det känslomässigt. Det känns otroligt att jag så här 20 år efter diagnosen fortfarande brottas med att våga bejaka min autism och rätten att unna mig själv den återhämtning jag behöver, men så är det! Här kommer jag att tänka på att personer med autism ofta ses som empatilösa och egoistiska. Enligt min uppfattning är många av oss alltför omtänksamma för vårt eget bästa!

Fick positiva reaktioner

Igår skrev jag på min profil på Facebook att jag behöver dra mig undan sociala kontakter inom överskådlig framtid och varken kan prata i telefon, träffas eller chatta eftersom jag måste fokusera på mitt jobb. Jag formulerade mig på ett trevligt sätt och förklarade varför jag gjort detta val. Det kändes väldigt obehagligt för stunden, men med psykologens hjälp har jag insett att jag måste lära mig att stå ut med obehagskänslorna och inte fly. Och precis som psykologen hade trott fick jag uteslutande positiva reaktioner. Det kändes som att människor verkligen brydde sig om mitt välmående. Jag har inbillat mig att andra inte skulle bry sig om mina behov och istället ifrågasätta varför jag inte orkar, men så fel jag hade!

Autisten ska följa sitt hjärta

Du som ger råd till en autist i behov av en livsförändring ska fundera på hur pass radikala förändringar autisten behöver. Andra människor kan ibland tycka att autisten bör minska på energikrävande aktiviteter, men att autisten däremot helt eliminerar energikrävande aktiviteter kan av många ses som ett otänkbart alternativ. En autist som inte längre orkar jobba kan få höra: ”men du kan väl fortsätta jobba några timmar i veckan? Det är inte bra för dig att inte jobba alls” och vi som inte orkar upprätthålla sociala relationer och jobba samtidigt får höra: ”försök orka med det sociala i någon omfattning ändå!” Det viktiga är att autisten följer sitt hjärta, men ibland kan autisten behöva stöd från omgivningen för att skaffa mod. Våga tänka kreativt kring aktivitetsbalansen!

Tycker du att inlägget är bra? Dela då det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl. är du snäll:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

37 svar på ”En autists aktivitetsbalans kan se annorlunda ut”

Så bra skrivet, Paula!

Känner igen mig i allt du skriver i det här inlägget. Tyvärr haft en del människor i mitt liv som inte alls förstått även fast jag förklarat varför jag inte klarar av att umgås med eller hjälpa dem hela tiden. Men nu har jag förstått att sådana personer ska jag helt enkelt inte ha i mitt liv!

Har också tänkt mycket på att autister ofta ses som empatilösa och egoistiska. Verkligheten är ju mycket mer komplicerad än så, t ex en överempatisk autist kan lätt bli ett offer för en person som har starka narcissistiska drag. Önskar att detta skulle lyftas fram oftare!

Vad tråkigt att du inte upplever att du blir förstådd! Du gör helt rätt i att inte ha sådana människor i ditt liv längre!

Jag önskar också att medierna oftare skulle lyfta fram att vi autister ofta faller offer för personer som utnyttjar oss. Istället är det många som tror att vi saknar empati.

Svara

Folk struntar fullständigt i vad som är bäst för en, har jag insett sen länge. Önskar jag hade insett det betydligt tidigare. Individen är helt orelevant. Allt handlar bara om att leva enligt normen i så hög grad som möjligt. Där ingår jobb, vänner, partner, alltid vara missnöjd där man är och sträva efter att ”gå vidare” och ”utveckla sig själv”, etc, etc… Alla som skiljer sig från detta och väljer andra vägar och livsval anses konstiga och blir utstötta. Det är DÄRFÖR det är så viktigt att leva enligt de oskrivna regler och ideal som gäller – just för att undvika det. Inte för att man själv mår bäst av det. Det är oerhört naivt att tänka av alla som tror att alla mår bra av samma saker.

För egen del har jag insett att jag hatar förändringar. Inte initialt, utan av erfarenhet – eftersom dessa nästan alltid har varit till det sämre. Så jag har istället alltid kämpat för att slippa få några förändringar så mycket jag kan. Bara vara kvar där jag är. Det ligger i total kontrast mot för hur man ”SKA” vara, där det ingår just att man alltid ska vilja ”vara på väg någonstans”. Utan ambitioner har man inget värde som människa, som jag också har förstått det. De allra flesta har en funktionalistisk människosyn. Och framgång och status är MYCKET, mycket viktigare för alla än hur man är som person och behandlar andra. Det är ofta helt oviktigt för samma människor. Ambitiös är för mig en egenskap som jag absolut inte söker i folk eller vill ha. Eftersom det har gått hand i hand med att behandla andra illa och bara bry sig om sin egen framgång, oavsett hur många man trampar ned, sviker och sårar på vägen. Jag söker efter någon som är snäll och ärlig. Som bryr sig om andra och har ett stort hjärta. Det har alltid varit min dröm att hitta någon som hellre har de egenskaperna. Men det blir allt svårare i det samhälle vi lever i. Och med de värderingar som råder. Men egentligen är det nog inget nytt, det är nog så världen alltid har varit. Troligen ännu värre förr, då allt handlade om klass och hierarki och det var ännu större skillnad på folk och folk. De där uppe som kunde göra som de ville och de där nere som skulle veta sin plats och alltid var hunsade och nedtryckta av de som befann sig ”över” dem.

Jag håller med dig om att mycket handlar om att leva enligt normen. Och i vårt samhälle innebär normen bland annat att man ska ha ett jobb och vara självständig. Men du och jag, Kane, är ungefär i samma ålder. Jag ser det inte alls som omöjligt att vi under vår livstid kommer att se en tid då den digitala tekniken har tagit över väldigt många jobb. Jag misstänker att det i framtiden kommer att bli ovanligare att ha ett jobb. Kanske kommer vi hinna se den dagen under vår livstid! Då kommer det troligen råda helt andra normer och värderingar än nu.

Vad gäller förändringar så är det långt ifrån alla som gillar dem, men normen är ju att man ska vara missnöjd med sig själv och ständigt sträva efter förändring. Det verkar nästan provocera människor att jag är nöjd med min vikt, mina matvanor, mitt jobb o s v och inte är intresserad av att avancera på jobbet och testa nya arbetsuppgifter, inte ens om det skulle innebära en betydligt högre lön.

Svara

Vad som främst borde ändras gällande det där med jobb/sjukskrivning är att folk måste börja kunna ha respekt för läkare och deras omdöme och yrkeskunskap och inte tro att de själva vet bättre om folk de inte känner eller vet någonting om. Gör de fel i alla sina bedömningar av folk med fysiska sjukdomar också för samma personer? Där skulle den nya regeringen kunna ha något att jobba med – alla ENORMA fördomar, okunskap, mobbning, diskriminering och hat som finns mot denna grupp i samhället. P.g.a okunskap, fördomar och bara ren och skär avundsjuka. Om alla gillade och mådde bra av att jobba, som indoktrineringen säger, skulle det aldrig förekomma. Då skulle alla istället vara glada och tacksamma över att de hade ett arbete att gå till. Och istället tycka synd om folk som inte hade det eller kunde jobba av olika anledningar. Det är ett hyckleri.

Min uppfattning är att människor har större förståelse för fysiska än psykiska sjukdomar. Det som inte syns finns inte, verkar vissa tänka! Men du har helt rätt i att folk inte borde göra skillnad på psykiska och fysiska sjukdomar/diagnoser/funktionsnedsättningar och ifrågasätta läkarens expertis.

Vad gäller jobb så håller jag med dig om att det finns mycket hyckleri på detta område! Å ena sidan klagar många på att de inte tycker om att jobba och inte har det minsta lust att gå till jobbet på måndagsmorgnarna, men när de väl blir arbetslösa blir de ofta rastlösa och mår dåligt av sysslolösheten. Jag tror att vissa känner hatkärlek för sina jobb!

Svara

Det är helt meningslöst att prata om hur hemskt det är med mobbning och vad man kan göra för att motverka det när hela vuxenlivet ändå består av mobbning mot alla som inte kan jobba av olika anledningar. Vilket är helt accepterat. Trots att alla i den sitsen har genomgått både läkarutredning och diagnos.

Det är fruktansvärt att du stött på människor som tycker att det är okej att mobba sjukpensionärer 🙁 Själv har jag tack och lov mycket sällan råkat ut sådana människor!

Jag söker fortfarande efter någon som är emot alla fördomar, kränkningar, diskriminering, mobbning etc mot andra vad det än gäller. Och som uppriktigt behandlar andra som de själva skulle vilja bli behandlade. Inte någon ur en utsatt grupp som själv utstått massor av kränkningar och fördomar och pratar om hur hemskt det är, men som samtidigt tycker det är helt okej att kränka och ha fördomar mot andra minoritetsgrupper och inte ser något fel eller motsägelsefullt i det alls. Det enda alla har gjort är att rättfärdiga sig själva.

När du skriver ”vad det än gäller” så håller jag med dig helt! Enligt min erfarenhet finns det många som anser sig vara toleranta och öppna med motiveringen att de t.ex. accepterar homosexualitet. Men i min värld räcker det inte att man accepterar en minoritetsgrupp utan man ska givetvis vara tolerant mot alla minoritetsgrupper och aldrig döma ut någon.

Själv stör jag mig på människor som inte tycker att det är okej att skratta åt homosexuella och höja på ögonbrynen när någon säger sig vara homosexuell men som ändå tycker att det är okej att t.ex. ifrågasätta kvinnan som gifte sig med Berlinmuren och höja på ögonbrynen när de hör talas om henne:

https://www.expressen.se/halsoliv/svenska-eija-riita-54-ar-gift-med-berlinmuren/

När jag blivit irriterad på människor som tycker att det är okej att säga ”jag förstår inte hur man kan blir kär i Berlinmuren” men däremot inte alls okej att säga ”Jag förstår inte hur man kan bli kär i någon av samma kön” har de alltid försvarat sitt beteende. De har tyckt att jag borde förstå att det bara är såååå udda att gifta sig med Berlinmuren och att det självklart chockerar många.

I min värld är det aldrig okej att bli chockad av annorlundaskap, och blir man det borde man åtminstone jobba med sig själv och erkänna att man har problem. Jag håller alltså helt med dig om att människor ofta rättfärdigar sig själva när de är intoleranta, och jag tycker inte om det.

Jag tycker att det är bra att många anser det vara fel att säga högt ”jag förstår inte hur man kan bli kär i någon av samma kön” men även andra minoriteter som t.ex. denna kvinna borde förtjäna att bli behandlade med samma respekt!

Japp, bra skrivet! Lagen om diskriminering gäller tyvärr långt ifrån alla grupper av människor och minoriteter. Men även om det inte finns någon lag mot det, borde ju folk kunna ha med sig rätt och fel ändå i hur man bemöter och ser på andra. Helt enkelt bara tänka på vad man inte skulle uppskatta själv och leva därefter. Och hellre vara tyst om man ändå inte har något positivt att säga.

Det är väl objektofili det rör sig om i det fallet? Attraktion till objekt hellre än människor. Finns många olika fetischer och sexuella läggningar, hela bdsm-spektrumet t.ex. med bl.a. sadomasochism, som ju innebär att man tänder på att ge eller ta emot smärta. Om allt sker på bägges/allas villkor och det rör sig om vuxna människor som vet vad de gör och är med på det i samförstånd med varandra, så tycker jag allt borde vara okej! Men det är nog fortfarande bara just homosexuella (vad gäller läggning) man inte ”får” diskriminera. Eftersom det numera officiellt anses normalt. Så länge det går bra med massor av andra grupper, så finns det fortfarande mycket att göra.

Man brukar dock se tecken i folk vilka som är fördomsfulla rent allmänt. Ligger mycket i uttrycket ”en olycka kommer aldrig ensam.” Samma personer brukar ofta vara det mot allt som avviker från normen om hur just deras världsbild ska se ut. Allt annat är onormalt, konstigt och ofta även ”sjukt”.

Jag misstänker att det handlar om objektofili i detta fall! Precis som du skriver borde allt vara tillåtet så länge det handlar om vuxna människor och ingen blir utnyttjad/kommer till skada. I min värld är det mycket fördomsfullt att endast acceptera endast vissa minoriteter och döma ut andra! Jag håller med dig om att det finns väldigt mycket att göra!

Det går inte att förändra andra människor, men däremot går det att förändra sin egen inställning till dem. Jag tycker att det bästa är att inte tänka på de människor man stör sig på och fokusera på de som man har samma värderingar som man själv har!

En sak folk ofta brukar fråga andra är ”Var ser du dig själv om 10 år.” Jag skulle då svara att jag önskar jag var precis där jag är nu. Att jag inte vill ha några mer förändringar. Men helst att jag kunde gå tillbaka och blev yngre och yngre istället hela tiden. Att jag kunde vrida tillbaka tiden 30 år så det blev 1993 igen. Och då hade kunnat ta helt andra beslut och gjort helt andra prioriteringar. Lagt betydligt mindre fokus på människor och istället sökt upplevelser som berikar sinnet och tar en längre på så sätt.

Jag tycker att den frågan är märklig! Jag hoppas, precis som du, på att om 10 år vara där jag är nu. Till skillnad från dig skulle jag däremot aldrig vilja uppleva barndomen igen eftersom jag var olycklig som barn men mår bra nu som vuxen när jag har en diagnos och inte längre tvingas gå till skolan. Men precis som du hade jag haft helt andra prioriteringar om jag hade kunnat vrida tillbaka klockan!

Svara

Jag kommer aldrig förstå varför man hela tiden förväntas vara missnöjd och vilja förändra bara för sakens skull och ”gå vidare”. Om man trivs där man är, som den person man är eller med hur man ser ut etc, varför ska man då ändra bara för sakens skull? Då kan det bara bli sämre. Och har man inte ”lyckats” då redan, eller handlar det enbart om andras/samhällets värderingar om framgång och vem som tjänar mest pengar? Är det verkligen det enda som innebär att ha ”lyckats”?

Jag vill kunna se vart jag kommer hamna innan jag kastar mig ut i det okända, oavsett vad det gäller. För det är ju precis vad det handlar om. Och vet jag inte det, så vill jag inte göra det heller. Ingen skulle hoppa ned i ett hål heller utan att veta hur djupt det var. Eller nedför en klippa i tät dimma utan att kunna se marken. Eller så skulle de flesta göra det, om de såg att alla andra gjorde det. För att tänka själv verkar ju inte värderas längre, hellre att bara följa den stora massan då normen alltid är rätt. Jag minns en starkt trafikerad väg en gång där bilarna kom i tät följd. Grönljuset dröjde och sen sprang en bara plötsligt över mellan bilarna p.g.a. otålighet och alla andra följde då hans exempel. Jag var den ende som stod kvar. Bara ett ögonblick senare blev det grönt. Vad vann de på det? Utsatte sig bara för fara allihop för att en gjorde det. Därför ska man alltid tänka själv. Inse att normen inte alltid är det rätta bara för att de flesta gör det. Och att ingen annan vet vad som är bäst för en själv eller oftast ens är intresserad av det – enbart att försöka driva tillbaka en in i normen igen.

Det fick bli nattens funderingar och konstateringar. 😉

Jag tror att allt handlar om samhällets värderingar! Det finns kulturer där arbete inte värderas lika högt och där det är helt okej att njuta och ta vara på dagen. Jaag resonerar som du och ser inte varför jag skulle förändra sitt liv bara för sakens skull eftersom jag är nöjd. Jag vill inte förändra något i mitt nuvarande liv!

En bra jämförelse att inte vilja hoppa ned i ett hål! Många fokuserar tyvärr på vad man eventuellt kommer att förlora om man inte vågar testa något nytt, men de förstår sällan heller hur mycket jag riskerar att förlora om jag försöker förändra något som redan funkar!

Svara

En tanke som dyker upp när jag läste att du meddelat öppet på facebook att du inte orkar vara social och tillgänglig, är att för de flesta neurotypiska, även introverta, så tolkas detta beteende som dåligt psykiskt mående och depression. Det står till och med som ett symptom. Jag är själv inte öppen med min autismdiagnos, och skulle jag skriva något sånt på facebook eller instagram skulle jag bli nerringd av vänner, släktingar, jobbarkompisar etc. för att det ses som ett väldigt avvikande beteende. Samt att för neurotypiska personer så är det en varningssignal om att man mår dåligt. Jag blev utbränd för ca 3,5 år sedan, skrev ett inlägg på facebook och ett på instagram där jag förklarade att jag inte orkar ha kontakt och att jag kommer att ta paus från sociala medier ett tag eftersom det gör mig trött. Har aldrig fått så många SMS och samtal från folk som jag inte ens hade tänkt på att skulle reagera. Min man fick också samtal från folk som inte känner honom, men som känner mig. Folk reagerade tvärtemot vad jag hade föreställt mig. Det här var före jag fick min diagnos och nu förstår jag varför sociala medier var så utmattande för mig och varför reaktionerna blev som de blev. Nuförtiden ”smyg-ghostar” jag istället genom att ta planerade pauser från sociala medier, whatsapp och till och med vanliga samtal genom att blockera inkommande trafik till telefonen. Som tur kan man med min telefon styra vem som får ta kontakt med en genom att lägga till dem till ”nödkontakter”, det ger mig en viss trygghet att veta att jag har kontroll över vem som får min tid men veta att om mina närmaste har ett akut ärende så kommer de fram 🙂

Jag håller med dig om att detta kan tolkas som psykisk ohälsa. Därför specificerade jag i inlägget att jag mådde bra och fokuserade på mitt jobb för fullt. Men att man är rak och förklarar att man behöver en paus kan absolut tolkas som att man mår dåligt. Samtidigt behövde jag vara tydlig och specifik för det är många som skriver till mig vilket har stressat mig. Jag har även berättat för många i minst 4-5 år att jag inte orkar med det sociala så det var absolut inte första gången jag nämnde detta. Däremot var det nog första gången jag var så här tydlig, rak och specifik genom att specificera att detta kommer att gälla för överskådlig framtid.

Vad bra att du har blivit bra på att bedöma när det är läge att ta en paus från sociala medier. Jag tycker inte att sociala medier i sig är stressande, men det som däremot har orsakat stress för mig är att man förväntas vara social. Jag har i alla fall upplevt det som att många förväntar sig att få ett svar på sina meddelanden. Om man bara hade kunnat gilla det andra skriver på Facebook och skrivit någon kort kommentar (och samtidigt helt ta bort Messenger-funktionen) hade jag inte tyckt att det hade varit utmattande att ha Facebook. Men nu känner jag ingen stress längre eftersom nu vet många att jag inte kommer att använda Messenger-funktionen längre.

Svara

Hur är det att ha ett förhållande nu, går inte det heller? Jag hörde förresten en annan asperger-kvinna som sa nåt liknande att när hon var bra i skolan så orkade hon inte vara med vänner och tvärtom.

Jo, förhållandet kommer jag ha kvar och även jobbet! Det kommer inte bli någon skillnad där! 🙂

Svara

Jag kan relatera till annorlunda aktivitetsbalans! Det är nog inte ovanligt att en hel del autister får höra att de gör saker antingen för mycket eller för lite. Detta pga. att de flesta människor utgår ifrån sig själva. Bara för att majoriteten blir trött efter en viss tid i en viss aktivitet är det inte säkert att autisten blir det.
Vissa autister blir mentalt och/eller fysiskt tröttare fortare också och måste ta pauser eller gå tidigare från sånt som ofta ger många människor energi och anses genomtrevligt och kan anses synd att missa/avstå.

Jag har tyckt det varit obehagligt när andra bestämt mina känslor och behov åt mig utefter vad majoriteten skulle känna/uppleva under och efter aktiviteter. Istället för att fråga mig och undersöka mitt sätt att fungera.

Samhället drar alldeles för lätt likhetstecken mellan ”normalt (dvs vanligt förekommande) och bra”.

Ingen har rätt att säga till någon annan vad de ska känna eller tycka! Men det är rätt otroligt hur många människor som tror sig ha det och gör det. Ju mer man kan börja tänka att andra människors åsikter inte är viktiga, särskilt när man varken bett om dem eller vill ha dem och samma saker aldrig skulle vara okej att säga till dem om det vore tvärtom, desto säkrare blir man i sig själv.

Precis! Jag ser det som ett stort problem att många utgår från sig själva. Om människor tycker att det är viktigt deras liv innehåller vissa komponenter utgår de ofta från att det är likadant för alla. Om de själva mår jättebra av att jobba och känner meningsfullhet av den sociala gemenskapen på arbetsplatser tror de att det är likadant för alla och att arbetslöshet automatiskt leder till psykisk ohälsa.

Jag reagerar starkt när jag stöter på felaktiga påståenden som ”personer med autism är precis som alla andra innerst inne.” Vi autister är såklart olika, men dessa typer av myter bidrar tyvärr till att människor får svårt att förstå att vi autister inte alltid har samma behov som andra människor och inte mår bra av samma aktiviteter som de.

Svara

Jag reagerar också starkt när jag stöter på felaktiga påståenden som ”personer med autism är precis som alla andra innerst inne.”

Mina erfarenheter är att många personal har det påståendet som utgångspunkt i sitt sätt att ge stöd på. Har stött på det både inom psykiatrin och inom LSS. När jag tänker efter så signalerar hela samhället det, samhället har ofta inte förstått bättre. Många autister pushas därför att söka sig till olika sammanhang för att bli mer normala eftersom personal kan tycka att det de saknar är träning: träning på att vara i grupp, att småprata, interagera på vanligt sätt inkl ha ögonkontakt.
När någon autist – trots allt- funnit sig väl tillrätta i en miljö personal uppmuntrat hen att söka sig till så applåderas det väldigt mycket och förstoras upp. ”Titta vi lyckades med en autist- vi visste det var möjligt, autister är som oss, de har samma behov bara de själva utsätter sig (tränar) och upptäcker det”.

Hur förklarar man för personal vad det är de inte förstått? För de tror inte gruppen autister skiljer sig nämnvärt från andra grupper de har att göra med upplever jag.

Obs att jag är medveten om att autister är olika och att social träning kan gynna vissa. Samtidigt som det uppenbarligen inte är rätt stöd för en hel del utan kan få motsatt effekt. Utgångspunkten många har är dock att det gynnar de flesta autister.

Det verkar som att den vedertagna föreställningen är att ”autister skiljer sig inte från andra människor utan har samma behov som vi andra innerst inne. Deras enda problem är att de inte vet hur man gör för att leva som vi andra och därför behöver de stöd för att förändras.” Det faller dem inte in att autisten kan behöva stöd för att våga göra det motsatta, d v s leva efter sina egna villkor och utforska vad hen mår bra respektive dåligt av.

Det är en bra fråga hur man kan förklara detta för personalen! Vissa förstår enligt min erfarenhet ganska direkt vad man menar medan andra tror bestämt att jag inte vet vad som är bäst för mig eftersom jag har autism. Sedan tror jag att vissa, dock långt ifrån alla, har valt sitt yrke för att de tycker om att ha makt över en annan person och se denne förändras. Alla tycker inte att det är lika roligt och givande att ge stöd till någon som själv vill bestämma vad hen vill ha stöd med.

Svara

Hej😀 Jag kommenterade nyss denna kommentar men tyvärr glömde jag att svara här, det blev en ny kommentar istället..
Mvh

Jo idag är ju en hel del stöd inte sällan inriktat på ”att göra sånt andra människor gör, på ett så vanligt sätt som möjligt”. Varken mer eller mindre av det. På det sättet ska hälsa och välbefinnande uppnås , även vid autism (…)!?

Tror jag själv skulle kunna blivit hjälpt av om någon uppmärksammat mig på att det är vanligt förekommande att som autist inte lockas av sånt majoriteten lockas av, att det är i sin ordning att göra saker på sitt eget sätt så länge jag eller andra inte tar skada av det. Men sånt har jag aldrig stött på när jag haft stöd via LSS/ SoL.

För tänk om vissa insatser för autister kunde inkludera stöd i att fortsätta/börja våga göra på sitt egna kanske annorlunda, ibland lite ”udda” sätt, stöd i att fortsätta/börja våga avstå saker helt eller delvis – och då speciellt sånt andra mår bra av som man kanske inte själv mår bra av själv om man tänker efter,
stöd i att våga prioritera bort sånt som många ofta mår bra av men inte man själv vid närmre eftertanke,
stöd i att hitta strategier som fungerar för en själv (där avstå, prioritera, förenkla saker kan ingå)? Liksom
stöd i att säga nej till sånt som majoriteten mår bra av men inte man själv, stöd i kritiskt tänkande kring sånt samhället ofta kommunicerar ut om behov personer som har en viss insats har etc ..
Stöd på riktigt.

Den typen av stöd fick jag faktiskt från psykologen på habiliteringen! Det var tack vare henne jag insåg att jag inte behöver leva som andra, inte behöver träna på självständighet och att jag kan låta mina boendestödjare städa min lägenhet med gott samvete. Hon förklarade också att det inte finns något som säger att svårigheterna blir bättre genom exponering och träning. Hon informerade mig även om att det finns mycket okunskap om autism därute och att folk inte vet vad de pratar om när de säger vad autister mår bra respektive dåligt av.

Jag minns att jag blev chockad och förvånad när jag hörde detta och frågade psykologen om majoriteten av människor verkligen kan ha fel! Och hon svarade att de absolut kan ha det och att det till och med är vanligt. Det var en lättnad för mig att höra det för det var då jag förstod att jag inte behöver lyssna på andra människor eftersom de inte vet vad som är bäst för mig.

Svara

Åh låter superskönt med sån bra hjälp från hab. Jag tror du skrivit om det tidigare😊 Det gäller att man har tur med vem man blir tilldelad där. Min hab jag gick på var så liten så det fanns bara en psykolog och gick inte att byta.

Jag räknade ej med /syftade ej på habiliteringen när jag skrev LSS/SoL. Men jag vet att många kommuner räknar habiliteringen som ”Råd och stöd” som är insats nr 1 ett i LSS-lagen.

Jag håller med dig om att det gäller att ha tur och bli tilldelad rätt person! Alla har tyvärr inte fått bra stöd från habiliteringen 🙁

Svara

De som också jag fått oförståelse för är att många tycker de är konstigt jag inte vill ha nån man och ingen kvinna heller, har varit gift förr, men singel sen fem år tillbaka . I min religion är de nämligen idealet att leva med en partner. Då säger de påstående jag har väll inte haft rätt man och annat dumt svammel .tänker jag är ju 55 år nu. De har även försökt få mig att gå på singelträffar , var på en för jag orkade inte säga i från. De slutade bara med jag vart osams med alla. Blir så trött i huvudet irriterad på detta Nt, if och folk med adhd utan ast säger att alla vill ha en partner

Vad bra att du inte lyssnar på dem! Självklart ska du inte behöva skaffa en partner om du inte vill. Vissa kristna påstår faktiskt att idealet enligt bibeln är att INTE skaffa en partner även om det inte är syndigt att gifta sig. Katolska präster gifter ju sig inte heller eftersom de inte får det enligt katolicismen. Men olika inriktningar inom kristendom säger olika!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *