Vi som har Aspergers syndrom eller autism måste ibland ha kontakt med biståndsbedömarna i kommunen, även kallade LSS-handläggare. När du som biståndsbedömare träffar mig på ditt kontor så gör du förmodligen bara ditt jobb. Jag kanske bara är en i mängden som ansöker om kommunens stödinsatser. Men detta vill jag att du som biståndsbedömare ska veta om mig när du träffar mig på ett möte på ditt kontor:
1. Jag vill inte träffa dig. Men måste. Skulle jag vägra att dyka upp på det årliga uppföljningsmötet så skulle ju mitt boendestöd upphöra, det vet vi båda. Jag vet inte hur mötet kommer att börja och sluta och om du kommer att dra ner på mina boendestödtimmar. Jag är nervös och skulle helst vilja fly. Men kan inte det eftersom jag behöver boendestöd.
2. Mötet är något stort för mig. Nästintill årets viktigaste dag. Jag kommer ju få veta hur mina boendeförhållanden och mitt liv kommer att se ut i ett år framåt. Om du måste dra ner på mina boendestödtimmar så påverkas mitt liv enormt. Precis som alla andra människor vill jag naturligtvis ha det bra och tryggt hemma, så ditt beslut kommer att påverka mig mer än vad du tror!
3. Jag uppskattar när jag får välja plats för mötet. Jag kan välja mellan mitt hem och ditt kontor. Och väljer nästintill alltid kontoret eftersom jag på det här sättet slipper bjuda in en främmande människa in i mitt hem. Dessutom vill jag helst inte ha jobbiga möten hemma för jag ser hemmet som en plats för avkoppling.
4. Jag är mycket skeptisk till dig. För jag vet inte vem du är. Men kommer kanske att tycka om dig om du är trevlig. Jag tycker att det är jobbigt att alltid få tilldelad en ny biståndsbedömare vartenda år. Jag förstår naturligtvis att folk byter jobb ibland och att jag inte kan kräva att jag kommer att få behålla dig livet ut. Men det hade åtminstone varit skönt om omorganiseringarna i er stadsdelsförvaltning hade gjorts så att jag hade fått behålla din kollega som jag hade året innan.
5. Jag är osäker på hur jag ska klä mig inför mötet. Du som biståndsbedömare skulle säkert säga till mig att det inte spelar någon roll om jag skulle slå en pling till dig och fråga, men jag undrar alltid hur mycket kunskaper du har om Aspergers syndrom. Dyker jag upp på ditt kontor alltför välklädd och sminkad och du inte riktigt vet vad Aspergers syndrom innebär så kommer du kanske ifrågasätta varför jag behöver hjälp med att torka diskbänken när jag orkar tänka på mitt utseende.
6. Det märks när du vill hjälpa till. Jag vet att du ibland måste ge avslag på ansökningar eftersom du har fått order från högre instanser. Men det går att ge avslag på ett bra och ett dåligt sätt! När jag för flera år sedan ansökte om en ledsagare som kunde följa med mig till gymmet så gav din kollega mig avslag. Däremot förstod hon att jag stördes av intrycken på gymmet och ordnade därför så att jag kunde börja träna på ett gym som egentligen var avsett för medarbetarna i stadsdelsförvaltningen. Jag var mycket tacksam.
7. Jag uppskattar verkligen när du kan se utanför ramarna. Och fatta ett individuellt beslut med hänsyn till mitt bästa. När jag för flera år sedan önskade att välja ett specifikt boendestödbolag för att få behålla samma boendestödjare jag dittills hade haft, fick jag till svar från din kollega att det alternativet inte var godkänt som en valbar utförare hos stadsdelsförvaltningen. När jag frågade din kollega om inte er stadsdelsförvaltning kunde sluta ett individavtal med detta företag i mitt fall så gick hon till slut med på det. Det betydde enormt mycket för mig. Jag hoppas att du är lika flexibel som din kollega var!
3 svar på ”Detta vill jag att du som biståndsbedömare ska veta om mig”
Dina texter träffar rakt in i mig! Jag har inte diagnosen, men har länge misstänkt att jag kan ha den. Jag känner igen mig så mycket i allt jag läser om kvinnor och asperger och tycker det är fruktansvärt tråkigt att de flesta inom vården går efter ”stereotypen”. Ibland känns det som att jag fejkar hela mitt liv, som att jag bara har lärt mig hur saker och ting ska vara, men det känns aldrig riktigt äkta. Har du känt så?
Ja jag har verkligen känt så! Precis så som du skrev. Dock var det mest innan diagnosen. Det kändes som att nästan inget jag sa och gjorde var äkta och allt kändes falskt. Jag var som en robot som andra människor kunde styra hur de ville och jag var precis en sån person de ville att de skulle vara. Det mesta var skådespeleri dock. Och alla vuxna försäkrade mig om att det var helt normalt att tonåringar kände så.
Jag håller helt med dig om att det är tråkigt att vården går efter stereotypen. Vilket oftast är en man som gillar logiskt tänkande och forskning och som inte har många kompisar. Det drabbar oss som inte är så.
Det hade varit intressant om du skrev AQ-testet: https://www.wired.com/2001/12/aqtest/
AQ-testet är ett screeningtest (ej diagnostiskt) som mäter autistiska drag.