Kategorier
Autism och bemötande

Detta behöver många autister träna på

När jag föreläser om autism får jag ibland frågan om det finns något som vi autister kan behöva träna på, och ja, det finns det faktiskt! När jag börjar med att förklara att vi kan behöva träna på vissa saker nickar ibland anhöriga och yrkesverksamma instämmande. “Jag visste att alla som har autism mådde bra av träning, och min familjemedlem/brukare blir bara arg när jag antyder att hen borde träna på vissa saker”, verkar vissa tänka. Men när jag förklarar mig närmare kan åhörarna bli överraskade. Svaret är nämligen inte alls att vi behöver träna på att ställa högre krav på oss själva och exponera oss för våra svårigheter mot vår vilja utan det många av oss kan behöva träna på är att sänka kraven, lyssna på våra egna behov och acceptera oss själva som vi är.

Trodde att jag behövde träna

Att bli diagnostiserad med autism i vuxen ålder var en mycket omtumlande upplevelse för mig. Det den utredande läkaren hastigt hann förklara för mig var att autism inte kunde botas utan habiliteringen skulle bestå i att anpassa min vardag och få mig att acceptera det faktum att jag hade en funktionsnedsättning. Jag tyckte att det lät mycket vettigt och trodde mig ha förstått vad läkaren hade menat. Självklart förstod jag att jag kunde behöva vissa anpassningar i exempelvis arbetslivet! Däremot förstod jag inte fullt ut vad självacceptans betydde i praktiken. Istället tänkte jag: “Eftersom jag har autism måste jag acceptera det faktum att jag får träna på att lära mig att hålla ordning hemma, laga mat på ett sätt som gör andra människor nöjda och exponera mig för sociala sammanhang.” Så trodde jag på allvar att det var utan att ha en aning om att det finns mycket som inte ens går att träna bort!

Höjde kraven

Jag hade lärt mig av min omgivning att det självklart var bra för mig att ha fått reda på varför jag var annorlunda men att nästa steg skulle vara att jag skulle sträva efter att bli så neurotypisk som möjligt. I min NPF-utredning konstaterades exempelvis att jag hade svårt att lägga märke till visuella detaljer. Andra kunde bli frustrerade när de t.ex. syftade på någon byggnadsarbetsplats i närheten och jag inte hade en susning om vad de pratade om. “Men du passerar ju där varje dag. Du skojar väl?” Men nej, jag skojade inte. När jag promenerar lägger jag all min energi på promenaden och orkar därför inte registrera sådana detaljer. Men i och med NPF-utredningen hade jag ju uppmärksammats på problemet så nu kunde jag öva på att fokusera på flera saker samtidigt, trodde jag. I syfte att jobba med mig själv började jag lägga väldigt mycket energi på att fokusera på min omgivning och jag försökte även exponera mig för grupparbeten i en ännu större omfattning än tidigare.

Habiliteringen ifrågasatte min taktik

Men trots att jag försökte läsa mig in på hur man höll ordning, blev mer social och lade märke till olika detaljer samtidigt mådde jag mycket dåligt. “Du kanske bara är ovan” eller “Du försöker inte tillräckligt, höj kraven ännu mer”, fick jag höra. Jag tyckte att det lät vettigt. Men jag hade ingen livsglädje och tanken på att ha hela livet framför mig kändes jobbig då livet bara bestod av träning, träning och träning! Det kändes som att jag aldrig fick slappna av och vara mig själv. Jag förstod inte varför jag aldrig kunde känna lycka förrän jag fick prata med habiliteringen. Då fick jag frågan: “Men Paula, i vilket syfte tränar du? Hur kommer det sig att du inte accepterar dig själv som du är?”

Uppnådde äntligen en god livskvalitet

Jag blev mycket paff för tanken på att jag dög som jag var hade aldrig fallit mig in. Jag hade sett det som en självklarhet att jag behövde träna och hade aldrig ens ifrågasatt varför det inte var okej att avvika från normen. Men när jag insåg att habiliteringen hade rätt ändrades mitt “träningsfokus” helt. Jag insåg att det fanns mycket jag behövde träna på, men ändå var ingenting som jag hade trott. Det jag behövde träna på var att lära mig att vara snäll mot mig själv och våga säga ifrån till människor som ställde för höga krav på mig. Tack vare att jag lyssnade på habiliteringens råd upplevde jag för första gången i mitt liv en god livskvalitet. Snart behövde jag inte ens äta antidepressiva längre som jag hade ätit i flera år vilket jag såg som ett mirakel!

Påminn oss gärna

Du som är yrkesverksam eller anhörig till någon med autism ska tänka på att aldrig uppmana oss att träna på saker vi inte vill träna på. Visst, du kanske tycker att vi borde träna upp vår arbetsförmåga samt öva på att laga riktig mat, bli spontana och upprätthålla ögonkontakt, men du ska tänka på att dessa saker inte alls behöver ligga i vårt intresse. Däremot ligger det inte sällan i vårt intresse att utveckla en god självkänsla och lära oss att förstå vad vi vill och vilka behov vi har. Svårigheter i att skilja ens egna känslor från andras ingår nämligen ofta i autism, och tränar vi inte upp denna förmåga kan vi lätt bli överkörda vilket kan leda till att vi far mycket illa. Du får gärna påminna oss om detta för det är så otroligt lätt att glömma bort!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget!

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

15 svar på ”Detta behöver många autister träna på”

Mycket viktigt och för mig lärorikt inlägg. Jag läser alltid vad du skriver med stort intresse eftersom jag har ett barnbarn med autism.

Tack för en trevlig givande läsning, har jobbat med personer med olika npf..
O ska from månadsskiftet aug/sept börja jobba med högfungerade artister, hundrelaterad dv👍🏿
Så dina rader läste jag med stoet intresse, bra skrivet💯

Tack Peter! Vad roligt att du ska börja jobba med autister och att du gillade blogginlägget 🙂

Svara

Vet du om det gjorts några långtidsuppföljningar på barn med autism som tränats genom ABA/TBA under sina förskoleår?

Skulle vara intressant att höra hur de som vuxna eller tonåringar i efterhand ser på den träning de utsatts för och hur de tycker den hjälpt och/eller stjälpt dom.

Jag ställde en gång frågan till en psykolog som höll på med ABA hur man kan se på äldre barn, tonåringar och vuxna att de inte tränats alls men hon hade inget svar.

Spontant tänker jag att jag är lättad över att ha sluppit sådan träning som barn.

Undrar om det inte ofta är föräldrarna som är det största problemet? De kanske söker i panik efter något när avkomman inte blev riktigt så som de förväntade sig. Läste att det numera till och med finns kommunala förskolor som arbetar med TBA på autistiska barn, hade dessförinnan bara hört talas om privata mottagningar med behandlingar föräldrar behövt kunna betala själva.

PS. Använde sökfunktionen men hittade inget om ovanstående sen tidigare.

Trevlig helg:)

Jag skulle också vilja veta, men jag har inte hittat några långtidsuppföljningar på effekterna av TBA och ABA. Jag har också funderat på hur man gör för att utvärdera dessa metoder på ett tillförlitligt sätt. Hur vet man vad som är naturlig utveckling hos barnet och vilka effekter som har uppstått p.g.a. träningen? Om barnet säger i efterhand att träningen var bra, är det verkligen barnets åsikt eller har det lärt sig av omgivningen att det endast duger om det är så neurotypiskt som möjligt? Skulle barnet velat genomföra träningsprogrammet om det hade upplevt att det duger som det är även som autist?

Jag vill inte avfärda dessa typer av program helt då jag vet två autistiska vuxna som genomgått dessa typer av terapier som barn och har uttryckt i efterhand att träningen var hur bra som helst. En av dem blev till och med universitetsprofessor och menar att träningen som barn räddade honom! Däremot är jag själv mycket glad för att ha sluppit dessa typer av träningsprogram. Jag utsattes ju för påtvingad normalisering/socialisering som barn och for mycket illa av det!

Jag tycker att det är helt okej om autistiska vuxna genomgår TBA och ABA om det verkligen sker av den enskildes egen vilja och omgivningen inte har pressat vederbörande. Som vuxen vet man ju vad man vill, och är man helt säker på att man vill träna på vissa saker finns det liksom ingenting som hindrar en. Däremot är jag mycket skeptisk till att barn genomgår TBA för hur kan man liksom veta att träningen sker av barnets egen vilja och ligger i barnets intresse? Barnet gör självklart som vuxna säger att det ska göra, men hur vet man med säkerhet att träningen är för barnets bästa? Jag är alldeles säker på att många barn far illa av TBA och ABA men har tyvärr inga belägg för mitt påstående. Men jag får rysningar vid tanken på autistiska barn som utsätts för ofrivillig träning! 🙁

Svara

Intressant med universitetsprofessorn. Vet du om han var ifrån USA eller Australien?
Just titeln är alltså inte det intressantaste då de flesta universitetsprofessorer med autism troligen inte tränats med ABA/TBA utan blivit professorer ändå. Men skulle vara intressant att höra på vilka sätt han upplevt träningen under barndomen räddat honom.

Ja autistiska barn borde få välja själva om de vill träna men föräldrars roll är ju att välja det de tror är det bästa sålänge barnen anses för små för att ta egna beslut.

Autistiska vuxna ska givetvis få välja själva.

Universitetsprofessorn är från USA! Och han blev tränad som barn då han inte talade alls, var helt i sin egen värld och inte interagerade med andra människor överhuvudtaget. Han menar att träningen hjälpte honom att förstå meningen med mänsklig interaktion, och han är tacksam för att hans föräldrar inte lyssnade på myndigheter som menade att han var så gravt funktionshindrad att han skulle behöva placeras på en institution för resten av sitt liv. Istället såg föräldrarna till att han fick träning vilket alltså enligt honom gav häpnadsväckande resultat. Idag lever han ett helt vanligt liv med fru och heltidsjobb (som universitetsprofessor alltså).

Det andra fallet som jag känner till finns i Finland. Den personen blev iofs inte universitetsprofessor men lever däremot ett helt vanligt vuxenliv idag med heltidsjobb, sambo och ett socialt liv och behöver inget stöd i sin vardag. Hen fick genomgå något som direkt översatt från finska heter “aktivitetsterapi” där hen bland annat fick lära sig hur man leker med andra barn, hur man turas om i samtal, hur man tar hänsyn till andra osv. Och det förändrade tydligen hela hens liv till det positiva och hen blev som en annan person och inte alls aggressiv längre vilket hen hade varit tidigare.

Däremot vet jag ingen som har genomgått TBA eller ABA i Sverige! Jag har iofs hört talas om fall där en autist genomgått TBA, och enligt yrkesverksamma och anhöriga har vederbörandes liv förbättrats dramatiskt tack vare träningsterapin. Men jag är ju inte intresserad av utifrånperspektivet utan det jag är intresserad av är inifrånperspektiv. Jag vill veta hur vederbörande mår idag. Lider hen av psykisk ohälsa? Är hen nöjd med sitt liv? Drabbas hen kontinuerligt av utmattning? osv osv. Även om jag hört positiva historier kan jag inte låta bli att vara mycket skeptisk till att autistiska barn tillåts genomgå träningsprogram. Alla barn är såklart olika och har olika behov, men jag tycker att föräldrar verkligen ska fråga sig varför barnet borde träna bort sin autism och för vems skull. Lider barnet verkligen av sin autism eller är det omgivningen felet ligger på? I mitt fall var det ju endast omgivningen och bristande förståelse som var problemet, och jag är övertygad om att TBA allvarligt hade skadat min självkänsla!

Svara

Tack för informationen:) Svårt att inte bli lite nyfiken på personerna i USA resp Finland du skriver om och hur dom har det idag.

Ja vem är det som lider kan vara en bra fråga att ställa sig.

Själv lider jag inte av min autism i sig, utan det är till stor del i kontakten med människor som inte känner mig tillräckligt som mina funktionsnedsättningar blir problem.

Samma här! Jag kunde sluta äta antidepressiva som jag hade ätit i flera år tack vare att jag slutade anpassa mig efter andra människor och accepterade mig själv som jag var. Helt otroligt vilken effekt det blev!

Du skrev:

“Svaret är nämligen inte alls att vi behöver träna på att ställa högre krav på oss själva och exponera oss för våra svårigheter mot vår vilja utan det många av oss kan behöva träna på är att sänka kraven, lyssna på våra egna behov och acceptera oss själva som vi är.”

Fantastiskt bra uttryckt!
En bra omgivning kan uppmuntra detta.

Tack för ett bra inlägg. Jag fick också diagnos som vuxen och känner igen mig mycket! Att vara snäll mot mig själv och uppskatta mig själv är vad jag ständigt övar på. Jag måste påminna mig dagligen om att mina känslor och tankar räknas och att det jag känner och upplever är sant för mig. Är man van att anpassa sig efter omgivningens krav och förväntningar, så tar det tid att bryta sig ur det gamla tankemönstret.

Det där kräver verkligen kontinuerlig övning! Själv upplever jag att jag blir bättre och bättre på detta genom åren, dock händer det fortfarande då och då att jag glömmer bort att jag får vara som jag är och att mina upplevelser är sanna även om andra inte alltid förstår. Detta kommer nog innebära livslång träning och ständiga påminnelser så att man inte återfaller i det gamla tankemönstret. Vad bra att du också försöker öva upp denna förmåga!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.