När vi autister försöker förklara för andra människor hur det är att leva med Aspergers syndrom och autism, börjar vissa människor argumentera mot det vi säger. Dessa personer har svårt för att tro på det vi säger eftersom de har egna starka åsikter om ämnet. Själv har jag märkt att dessa tre människogrupper kan vara otroligt svåra att diskutera autism med:
1. De som förkastar all typ av forskning
Vissa människor tror starkt på Kuhns paradigmteori som går ut på att vi människor inte blir visare och kunnigare med tiden trots att vetenskap ständigt producerar fram ny information. Enligt teorin är det bara vår världsbild som ändras och vetenskapen strävar efter att producera fram information som passar det samtida samhällets intressen. Förespråkarna av teorin hänvisar gärna till att det förr var totalt accepterat med rasbiologi och att även den dåtida vetenskapen därför stödde det rasbiologiska tänket.
Problemet är att vissa människor resonerar precis på detta sätt när det gäller autismforskning. De säger: ”Jaja, autism är bara något modernt vetenskapligt påhitt som gäller just nu” och hävdar att ingen vet med säkerhet om vår samtida forskning om neuropsykiatriska diagnoser är trovärdig. Dessa människor tror att framtida forskare kommer att komma fram till att autism inte alls finns och att man därför bör ta forskning om neuropsykiatriska diagnoser med en nypa salt.
2. De som bara tror på viss forskning
Vissa människor tror att viss typ av forskning stämmer men de väljer att tro på just Eva Kärfves forskning som har kommit fram till att neuropsykiatriska svårigheter beror på sociala faktorer och att psykiatriska diagnoser leder till segregation. Kärfve menar att sociala faktorer bör tas stor hänsyn till innan man ställer psykiatriska diagnoser. Här tänker jag på de gamla teorierna om autism som kalla kylskåpsmödrar, dvs föreställningen om att autism beror på bristande kärlek från moderns sida.
Anhängarna av Kärfves teorier frågar gärna mig hur det kommer sig att jag är så säker på att mina svårigheter är medfödda. Vidare hävdar de att jag inte kan veta om svårigheterna beror på att min mamma var hemmafru och jag aldrig gick i förskolan. Eller så påstår de att svårigheterna lika gärna kan bero på det faktum att jag inte hade några syskon förrän jag var åtta år och att jag därför aldrig fick någon träning i att leka med andra barn.
3. De som uteslutande tror på forskning
Människor som endast sätter tilltro till forskning och anser att empirisk forskning är det enda som gäller kan förvånande nog vara minst lika svåra att diskutera autism med som de två förstnämnda grupperna. Dessa personer kan ifrågasätta om det är lämpligt att jag som har egen diagnos föreläser om Aspergers syndrom för jag har inte bedrivit egen forskning om ämnet. Inifrånperspektivet har ju ingen vetenskaplig förankring.
Dessa personer ifrågasätter gärna det mesta jag säger och frågar: ”En ojämn begåvningsprofil, bokstavligt tankesätt, detaljtänkande och autistiska styrkor är inte nämnda i diagnoskriterierna för autism i DSM 5. Vilken forskare är det som menar att dessa egenskaper kan förknippas med autism?” Då får jag leta fram vetenskapliga böcker och rapporter, och om dessa personer anser att forskare som Gillberg och Attwood beskriver saken på exakt samma sätt som jag så tror de på det jag säger, annars inte.
Lättast med balans
Själv tycker jag att det är lättast att föreläsa för människor som har en balanserad syn och är öppna för att ta till sig information såväl från forskare som oss som föreläser och skriver från inifrånperspektiv. Dessa människor brukar vara mottagliga för att lyssna på mina erfarenheter och känslor, ifrågasätter inte allt jag säger och frågar inte heller om inte mina svårigheter bara är min inbillning .
5 svar på ”Dessa människogrupper har jag svårast att diskutera autism med”
Håller helt med dig! Jag har själv väldigt svårt för personer som säger sig vara öppna och förstå, men när man pratar om det och (försöker) förklara ifrågasätter de precis allting man säger. Det verkar inte spela någon roll om det är något jag själv känner eller om det är vetenskap – de vill helt enkelt inte tro att andra kan fungera på annat sätt, och att man kan behöva olika stöd och hjälp för att klara vardagen.
Ja precis! Vissa verkar inte vara mottagliga för att ta emot information ectersom de har redan egna förutfattade meningar och är inte villiga att börja tänka i andra banor. Riktigt jobbigt 🙁
Så är det nog tyvärr. Jag har inget emot personer som inte förstår, men om de inte visar någon som helst vilja att förändra sitt synsätt känns det rätt meningslöst att ens diskutera med dem.
Det kan också kännas kränkande att det man säger inte tas på allvar – därför brukar jag undvika att diskutera med personer jag inte känner (om de inte har någon konkret fråga dvs).
Ja exakt! Vissa verkar inte fatta att det är kränkande att inte bli tagen på allvar. Jag tycker att endast en specialistläkare borde få diskutera patientens symptom tillsammans med patienten. Om en privatperson eller en vanlig läkare som saknar kunskap ifrågasätter blir det väldigt fel!
Thomas Kuhns bidrag till vetenskapsteorin, vad kul att du tar upp det! Särskilt i sammanhanget med spänning mellan olika grupper av människor. Jag vill nämligen säga att din korta beskrivning av vetenskapliga paradigm är ofullständig, om medvetet så, vet jag inte. Strukturen hos vetenskapliga revolutioner innebär att när ett paradigm är utforskat till randen av sina möjligheter, och man börjar uppleva sig färdig med fältet, kollektivt betraktat, så växer det fram grupper av individer med andra synsätt, där de kvarvarande oförklarade resterna i kunskapsfältet visar sig vara sprickor som leder ut i en större verklighet, där den gamla förklaringen visar sig vara ett specialfall av en mycket mer komplex bild. Kuhn skriver även om en nödvändig spänning mellan olika synsätt, som en drivande motor bakom att vinna större vetenskaplig insikt.
Tyvärr är det sällan som de tvärsäkra personerna ens har stött på detta tankegods. Det är därför dom tar sig råd att vara sådär tvärsäkra, tror jag.
Tack för en inspirerande blogg!