Ibland har jag fått frågan om inte den här bloggen är alldeles för privat. Då har jag blivit ställd och undrat varför den skulle vara det. Visst, det mesta jag skriver om är väldigt personligt i och med att jag beskriver min Aspergers syndrom och berättar om mina svårigheter och glädjeämnen i vardagen! Men även om jag skriver personligt, har jag däremot inte uppfattat bloggen som privat.
Vissa kan tycka att mina bloggämnen är väldigt privata
När jag har undrat vilka saker som skulle kunna vara privata på bloggen, har jag fått höra att mina svårigheter, det faktum att jag har boendestödjare som hjälper mig hemma, min uppväxt med mobbing, mina tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa och det faktum att jag har psykiska funktionsvariationer kan ses som väldigt privata ämnen. Och då har jag förstått grejen!
Man förväntas visa en perfekt fasad utåt
I det här samhället ses det ju som något av ett tabu att visa öppet sina svagheter. Och jag har ju till och med fotat mitt riktigt stökiga rum förut för att visa för allmänheten vilken oordning jag kan ha hemma. De allra flesta människor städar innan de ska få gäster och de skulle aldrig får för sig att säga öppet att de inte städat på ett tag.
Sanningen är att vi människor förväntas visa en perfekt fasad utåt, och det anses skämmigt att ha det ostädat hemma. Även andra saker jag skriver om borde jag förmodligen också skämmas för. Exempelvis borde man enligt vissa skämmas för att inte vara allmänbildad och inte ha någon aning om vem Putin är.
Mitt syfte är att krossa fördomar om psykiska diagnoser
Men anledningen till att jag har valt att vara öppen är att mitt syfte med bloggen är just att bryta tabun kring psykiska diagnoser, i mitt fall Aspergers syndrom och autism. Jag vill visa att det går att leva på ett annorlunda sätt och att det går att vara mycket nöjd med sitt liv även om man behöver hjälp och stöd med vissa saker.
Skulle jag tiga om vissa delar av mitt liv, skulle jag ge helt fel signaler utåt. Jag vill ju visa att alla delar av min Aspergers syndrom är helt okej att prata öppet om, och absolut inte något privat som till varje pris ska gömmas!
Man ska inte behöva skämmas för kognitiva svårigheter
Framför allt tycker jag att det är viktigt att jag signalerar för mina bloggläsare att det är okej att säga öppet att man har boendestöd. Jag ser boendestödjaren som ett hjälpmedel i vardagen, precis som en närsynt person bär glasögon.
Lika lite som en närsynt person ska behöva skämmas för att säga: ”Vänta lite, jag ska bara hämta glasögonen för att kunna läsa texten” ska jag behöva skämmas om jag säger: ”Jag ska be min boendestödjare om hjälp med att pumpa min cykel för jag klarar inte av att göra det själv.”
Det ska vara okej att prata öppet om diagnoser
Du som är yrkesverksam undrar kanske vad det är som gör att många av oss med Aspergers syndrom och autism har dålig självkänsla. Men om du ser vår diagnos som en hysch-hysch grej som absolut borde vara ett privat ämne, är risken överhängande att vi också kommer att göra det!
Om du tycker att vi borde gömma våra riktiga jag, är det svårt för oss att bygga upp en normal självkänsla. Därför är det viktigt att du signalerar för oss att vi duger precis som vi är och att det är helt okej att prata öppet om diagnoser!
4 svar på ”Därför vägrar jag att se diagnosen som något privat”
Tack! Det här är så viktigt! Jag ska inte behöva skämmas över vem jag är. Och om fler med asperger hade varit öppna när jag växte upp kanske jag hade känt igen mig och kunnat få min diagnos tidigare än vid 28 års ålder, och därmed kanske sluppit åtminstone en del av den ångesten jag har fått kämpa med. Kan jag hjälpa någon att få sin diagnos och förståelse för sig själv tidigare så är det utan tvekan värt att jag är öppen med mitt liv. Och om en och annan neurotypiker kan få förståelse för mig och andra längs vägen – double win!
Exakt, jag ser det precis som du. Vad bra att du är öppen om ditt liv! Tänk om det hade pratats öppet om diagnoser. Det allra värsta är att det fortfarande finns en del stereotypier som typ att man föredrar att diskutera vetenskap framför att diskutera känslor när man har asperger. Speciellt många tjejer förblir utan diagnos just för att det är så få som pratar öppet om hur det verklige kan vara. Och många tror dessutom att man ska skämmas för de man är och att man borde försöka bete sig så neurotypiskt som möjligt.
Jag skäms inte heller för min Asperger
Och brukar tala om det.
Håller med dig om tjejerna som blir utan diagnos, jag gissar att de går på Dr Hans Aspergers fallbeskrivningar från sjukhuset i Wien av de fyra pojkarna ännu kanske och att Asperg ers syndrom ser lite annorlunda ut hos flickor.
Sedan gillade jag aldrig filmen ”I rymden finns inga känslor” som handlade om en kille med Aspergers syndrom som spelades av Bill Skarsgård den var stereotypisk och fördomsfull och förlöjligande.
Vad bra att du inte heller skäms för din asperger och att du talar öppet om det!
Ja, Hans Asperger verkar ha beskrivit egenskaper som är mer typiska för asperger-killar än tjejer. Det verkar fortfarande finnas en del flickor med Aspergers syndrom som inte blir upptäckta i skolan även om kunskapen borde vara större idag.
När det gäller filmen ”I rymden finns inga känslor” har jag inte sett den, men jag vet att flera aspergare har reagerat på den. Tydligen var skådespelaren väldigt överdriven och filmen gav en väldigt udda bild om Aspergers syndrom.