Många föräldrar till barn med Aspergers syndrom eller autism upplever att de har svårt för att få barnet att göra läxor. Och läxorna var även för mig ett gissel ända fram till studenten! Jag lät helt enkelt bli att göra dem alternativt gjorde dem i sista minuten under den 20 minuters långa bussresan till skolan. För att jag skulle göra läxor, fick mamma tvinga mig men då gjorde jag dem extremt slarvigt. Detta av följande anledingar:
1. Jag orkade inte göra dem. Det fanns överhuvudtaget ingen energi kvar för jag hade varit tvungen att lägga ut all min energi på alla andra måsten jag hade blivit tvingad till: för det första skulle jag orka gå i skolan på heltid (när jag inte ens som vuxen har ett vanligt heltidsjobb), jag skulle orka hantera alla intryck i matsalen och försöka orka mentalt med alla de lektioner och ämnen som gav mig ångest. För att orka med allt var jag tvungen att prioritera bort annat, och det som jag prioriterade bort var att lyssna på lektionerna och läxorna.
2. Det kändes meningslöst. Jag hatade de flesta skolämnen, men språk älskade jag och läste sju språk på gymnasiet. Men jag förstod ändå inte varför jag skulle göra läxor för det bara tog energi och krånglade till. Jag lärde mig språk bäst genom att läsa kapitlen, inte genom att svara på frågor om texterna! När jag, efter att ha fått diagnosen i vuxenåldern, läste Tony Attwoods bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom så såg jag att han hade skrivit att läxor inte nödvändigtvis gav något för barn med Aspergers syndrom och att läxor endast riskerade att ta onödigt mycket energi av Asperger-barn. Då fick jag en bekräftelse på att min känsla att läxorna hade varit meningslösa hade varit rätt.
3. Jag hade svårt för att byta aktiviteter. Och under en skoldag måste man ju påbörja något nytt hela tiden: man byter klassrum vid nästan varje lektion, tar på sig ytterkläderna vid rasternas början, tar sig av kläderna igen vid rasternas slut, tar fram nya böcker till varje lektion mm. Dessutom ska man packa sin skolväska när man ska hem från skolan. När jag väl var hemma igen så orkade jag öppna skolväskan, ta fram skolböckerna och pennan för att sedan lägga tillbaka skolböckerna tillbaka i skolväskan igen. Det blev för mycket olika moment under en och samma dag.
4. Jag orkade inte leta fram informationen. Speciellt på gymnasiet kunde skolböckerna vara flera hundra sidor långa, och då orkade jag inte leta var i boken jag skulle hitta informationen, speciellt om ämnet i sig inte intresserade mig ett dugg.
5. Läxorna och de flesta skolämnen var ointressanta. Nu tyckte jag visserligen att det var väldigt roligt med språk, men själva läxorna i sig var extremt tråkiga. Det kändes som att hela min dag skulle bli förstörd om jag skulle tvinga mig själv till så tråkiga aktiviteter som läxor. Jag orkade inte fokusera och tvinga mig själv.
6. Jag hade inte alltid förstått frågorna. Ibland hade jag inte förstått vad det var jag skulle skriva exakt och hur mycket. Skulle jag skriva en mening, en sida eller tio sidor? Skulle jag lägga till egna åsikter eller endast skriva det som stod i böckerna? Jag har alltid varit rädd för att vara till besvär så jag vågade inte ställa alltför många frågor.
14 svar på ”Därför struntade jag som Asperger-barn i läxorna i skolan”
Tack Paula för att du skriver så bra och delar med dig! Jag är mamma till en 15 årig dotter som fick sin diagnos förra året. Hon har inte varit till skolan på flera år. Hon har försökt i omgångar med enstaka ämnen men hon blir så utbränd efter någon vecka att hon mer eller mindre blir sängliggande. Som mamma är detta så oroande. Hur ska vi kunna hjälpa henne? Skulle kunna göra min historia lång om alla meningslösa möten med olika instanser som tyvärr inte har hjälpt henne ett dugg.
Många oroliga nätter har jag legat vaken. Känns lite hopplöst och det ända man vill är ju att hon ska få ett liv. Ett bra liv.
Så. Därför blev jag så glad när jag hittade din blogg och att få ditt höra dina råd och upplevelser. Ett litet ljus i mörkret!
Hej Anna!
Vad roligt att du hittade till bloggen! Som svar på din fråga så beklagar jag att din dotter inte varit i skolan på så länge. När jag själv blivit utbränd i skolan så har det, förutom ämnena och uppgifterna i sig, handlat om det sociala. Skulle hon ha en möjlighet att sitta i ett separat klassrum ensam med läraren? Och kanske få skippa rasterna och matsalen under de tider alla andra elever är där? Själva skoluppgifterna måste vara anpassade så att hon får lära sig och visa sin kunskap på det sättet som passar henne bäst. Vissa gillar bilder, andra texter. Vissa gillar att lära sig muntligt, andra skriftligt. Jag har i mitt eget fall funderat på om jag ens hade behövt uppgifter överhuvudtaget. För mig hade det nog räckt att jag hade skrivit en sammanfattning på alla texterna (för min egen skull för jag gillar att skriva) och sedan bara lära mig det viktiga utantill. Hoppas det löser sig med henne!
Många, men inte alla, personer med Aspergers syndrom är särbegåvade. Det innebär att de har hög eller mycket hög begåvning inom något eller några få områden. Personligen tror jag att ni gör bäst i att identifiera din dotters styrkor (och svagheter) och försöka inrikta er på att hjälpa henne att bli duktig på de områden hon har styrkor inom. Det kan vara så att det finns många moment i din dotters skolmiljö, sett till såväl skolämnen som skolmiljön i övrigt, som dränerar henne på energi. Hon har då inte energi över till det som hon har förutsättningar att lyckas inom.
Det är så klart svårt att förena inställningen att ta bort det som är energikrävande och satsa på det som är stimulerande med skolans krav. Men med tiden brukar man få fler individuella val i skolan och arbetslivet och är möjligheten större att nischa sig mot det som ger energi och som man har förutsättningar att bli duktig på. Tex kan en person med Aspergers syndrom som är duktig på att illustrera satsa på att bli illustratör, en person som är duktig på att skriva på att bli skribent, en person som är duktig på att hantera djur på djurhållning, en person som har lätt för språk kanske kan bli översättare etc.
Skolan är väldigt fyrkantig och en av de mest likriktande verksamheter som finns i Sverige. Trots allt fint prat om att man ska vara sig själv, alla människors lika värde, man duger som man är bla bla bla.
Satsa på att lära din dotter färdigheter som hon garanterat kommer att ha anvädning av i livet tex grundläggande färdigheter i att läsa, räkna, språk och lägg sedan energin på det som din dotter har fallenhet för och som hon tycker är roligt. Strunta i resten av skolan. Man lär barnen så mycket trams i skolan i dag att hälften vore nog. Din dotter kan tex lika gärna gå promenader eller cykla en sväng hemmavid som att göra frivolter i skolgymnastiken och det gör varken till eller från om hon deltar på friluftsdagen eller praoar en vecka på en arbetsplats. Det är möjligt att normala elever har glädje av allt trams man sysslar med i skolan men för elever med Aspergers syndrom har dessa saker snarare en förödande inverkan på möjligheterna att lära sig viktiga grundkunskaper.
Usch! Jag lider med dig, Paula.
Jag själv var också urusel på det där med läxor och jag hade så många diskussioner med mina föräldrar om det där, så vi hade kunnat starta ett tredje världskrig tvärs över middagsbordet.
Tycker också att läxor (hemuppgifter) egentligen inte tillför så mycket för någon, annat än att låta skolan inkräkta på fritiden.
Framförallt för oss Asperger-folk, så är det ju viktigt att var sak får ha sin tid och sin plats. Skolan i skolan och hemma när man är hemma.
Vad tråkigt att du också hade det jobbigt med läxor!
Jag har verkligen funderat på det här med läxor. Vissa påstår att läxor visst hjälpte dem mycket att lära sig skolämnena bättre även om de hatade att göra läxorna i stunden medan just många aspergare har sagt till mig att de kände precis samma sak som jag gjorde inför läxorna. Jag vet fortfarande nu i vuxenåldern att läxor inte gav mig någonting. Kan det vara så att läxor ibland fungerar mycket bra på neurotypiska barn men sämre på barn med Aspergers syndrom? Nu generaliserat jag grovt iofs, alla aspergare och neurotypiker är ju olika så man kan självklart inte uttala sig om en specifik grupp på det här sättet. Men jag bara fick en tanke av Tony Attwoods bok att det i vissa fall skulle kunna vara så.
Finns tillfällen när läxor är bra också.
Om skolan inte fungerar kan hemarbetet ge en möjlighet att lyckas och klara av något.
Kan man få hjälp hemma med att anpassa inlärning och upplägg så att man klarar av att lösa uppgifterna, finns det massor att vinna. Självförtroende, stolthet och lycka!
Självklart hade jag önskat att det hade fungerat i skolan, och att läxor inte fanns. Men när det inte fungerar med undervisningen i klassrummet kan läxorna ibland vändas till något som ger styrka!
Måste också skicka ett stort TACK för att du skriver så bra! Känner igen mig i allt, och önskar att alla kunde få ta del av den kunskap och de insikter du delar med dig av!
Vad roligt att du gillar mina blogginlägg 🙂 Och tråkigt att höra att det inte fungerade för dig heller i skolan.
Jag tror att det är olika hur man lär sig och om läxor ger något eller inte. För mig ger läxorna ingen styrka utan tar bara massor av energi, och det oavsett om läxorna är lätta, svåra eller medelsvåra. Jag lär mig bäst genom att läsa in kunskapen, inte genom att skriva och lösa uppgifter men alla är olika. Det hade såklart varit bra att de som lär sig bäst genom läxor får dem och de som tycker att läxor bara tar energi och inte ger något hade kunnat visa på ett annat sätt att de tagit till sig kunskapen. Fast iofs hade jag gärna haft läxor om de hade bara bestått i att läsa en text för mig själv för att lära mig kapitlet för min egen skull, och inte att jag behöver skriva och lösa uppgifter 🙂
Tack för ett bra svar!
Tror ändå att vi tänker och tycker rätt lika.
I skolan får man sällan möjlighet att välja hur man vill lösa en uppgift/hur man vill ta till sig kunskap. Får man med sig arbetsuppgiften hem, kan man ibland anpassa upplägget bättre.
Exempel: Svara på ett antal uppgifter utifrån en text.
Anpassat upplägg:
– Att få välja själv när uppgiften ska lösas. När energin räcker till.
-Att få hjälp att hitta motivation. Varför är det här viktigt för mig? Vad handlar det om egentligen?
– Att få hjälp att hantera svårigheter.
Är det svårt att skriva eller läsa? Då kan någon annan göra det åt dig.
Är det svårt att förstå frågorna? Då kan någon förtydliga.
Är det svårt att formulera svar? Då kan någon göra det åt dig.
Behövs hjälpmedel? Musik, dator, mat, keps, specialpenna, specialpapper osv… Då får du hjälp att lösa det.
Kan du allt när du läst texten? Då gör någon annan uppgifterna till dig så du slipper 🙂
Många av de här anpassningarna är väldigt svåra att lösa i klassrummet, men med rätt stöd hemma kan det fungera mycket bättre.
I mitt fall ersätter ”hemundervisningen” nästan helt skolundervisningen. Läxorna blir ett sätt att få struktur på hemundervisningen. Om man klarar dom så kan man lyckas i skolan, även om man inte kan jobba när man är i skolan.
Behövs hjälpmedel? Musik, dator, mat, keps, specialpenna, specialpapper osv…
Keps?
Keps är ett bra hjälpmedel för att skärma av intryck. Tyvärr inte tillåtet i alla skolor än, men hemma kan man ju få ha det 🙂
Ja absolut, håller verkligen med! Jag tycker definitivt att läxorna borde individanpassas. Själv hade jag iofs inte velat ha läcor alls i vissa ämnen, inte genom att leta svaren i texterna iaf. I språk tog det bara onödig energi att svara på frågor ang vad texten de säger om just det ämnet. Sen tror jag att läxor faktiskt kan ta energi också, och vissa barn med Aspergers syndrom kan behöva kortare skoldagar om de ska ha läxor för de orkar inte alltid med allt. Men i ett sånt fall kan man ju korta ner skoldagen och ta onödiga energikrävande moment, som t ex grupparbeten mm.
Vad bra det låter med hemundervisning! Det hade jag verkligen gillat och hemundervisning hade definitivt gjort att jag hade kunnat lära mig lite mer i skolan. Vilken bra lösning!
Håller med dig om allt!
Tyvärr är det sällan skolan är så här flexibel, och det läggs stort ansvar på barn och föräldrar för att det ska bli bra.
Drömmer om den dagen när skolan verkligen klarar av att ta vara på allas begåvning utan att vi ska behöva kämpa.
Ja tyvärr har vi väldigt långt dit 🙁 Och detta trots att många av anpassningarna inte ens skulle vara speciellt svåra att genomföra.