Ibland undrar åhörare på mina föreläsningar om personer med Aspergers syndrom känner sig mer förstådda av andra aspergare än av neurotypiker. Och mitt svar är att väldigt många aspergare jag har träffat upplever att de känner sig mer förstådda och hemma bland andra aspergare än bland neurotypiker även om det såklart alltid finns undantag.
Själv har jag märkt att det är betydligt större chans att en person med asperger eller autism förstår mig än att en neurotypiker gör det. Visst, jag har blivit förstådd och missförstådd av både aspergare och neurotypiker varför egen diagnos inte nödvändigtvis behöver vara någon garanti för att kunna förstå mig. Men det var när jag fick träffa andra aspergare som jag för första gången i mitt liv fick träffa människor som personkemin verkligen klickade med.
När jag umgås med andra som liksom jag har asperger eller autism, tycker jag att det är otroligt skönt att slippa förklara saker som:
1. Varför jag har boendestöd
Och slippa redogöra i detalj varför jag har så svårt för hemsysslor, om jag inte tycker att det är trist att vara beroende av en annan människa, varför jag inte försöker träna på vissa färdigheter för att bli mer självständig och så vidare. Och framför allt slippa alla medlidande blickar när jag säger: ”Nej, imorgon eftermiddag kan jag inte ses för jag har boendestöd då.”
2. Varför jag ofta gör annorlunda val
Inte sällan får jag konstiga blickar av neurotypiker när jag berättar om saker som är helt normala i mitt liv: När jag exempelvis gifte mig med min exman, hade jag aldrig presenterat honom för min familj och hade inte ens berättat för dem att jag skulle gifta mig. Vi firade giftermålet på en kebabrestaurang, och vi flyttade inte ihop förrän flera månader efter giftermålet. Jag struntar totalt i vad andra människor gör när de gifter sig, jag gjorde som jag ville!
Jag har även andra annorlunda vanor: När jag äter hemma så brukar jag sitta på golvet, aldrig vid ett matbord och jag behöver inte ens något matbord! Och när jag pluggade i Rom i en månad, såg jag inte en enda sevärdhet och besökte aldrig nya ställen. Jag var ju där för att lära mig språket och är inte intresserad av att testa nya saker eller bekanta mig med Rom som stad! Jag föredrar att göra samma saker istället för att prova på något nytt.
Det är otroligt skönt för mig att slippa höjda ögonbryn när jag umgås med aspergare och behöva svara på frågor i stil med: ”Men oj herregud..varför?” Visst, vi aspergare förstår ju såklart inte alltid varandras udda vanor, men jag har märkt att aspergare generellt sett inte dömer ut andra människors udda vanor lika ofta och lätt som många neurotypiker gör även om det såklart alltid finns undantag.
3. Varför en diagnos är en bekräftelse, inte en stämpel
Jag har behövt förklara väldigt utförligt för många neurotypiker varför en diagnos i vuxenåldern endast stärkte mig och bekräftade mig som person istället för att vara en stämpel. Visst, vissa neurotypiker har förstått mig med tiden när jag har förklatat och förklarat hur jag känner kring diagnosen, men på träffgrupper för aspergare har det känts enormt skönt för mig att slippa behöva vara övertydlig. Många som också har asperger har förstått mig instinktivt.
4. Hur det är att ha mindre ork än andra människor
Oftast måste jag antingen förklara övertydligt för neurotypiker varför inte min trötthet är den typ av trötthet som de allra flesta vuxna känner eller så måste jag hantera deras chockade miner när jag berättar att jag måste, utan undantag, lägga mig klockan 21 varje dag, även på semester och högtider, och måste även avstå från barn eftersom jag inte skulle orka ta hand om dem.
Nu låter det kanske som att jag sätter in aspergare och neurotypiker i olika fack men så är det inte. Det finns ju också neurotypiker som förstår mig väldigt bra och det finns aspergare som inte förstår mig alls. Sedan finns det neurotypiker som av olika anledningar skiljer sig från normen och har därför lätt för att förstå mig. Men faktum är att jag generellt sett har lättare för att bli förstådd av andra aspergare än av neurotypiker!
2 svar på ”Därför känner jag mig mer hemma bland andra autister”
Härligt att läsa om dig!
Mina själsliga vänner är alla aspisar och vi förstår varandra intuitivt och inga missförstånd uppstår.
Ingen tänker heller att ngt konstigt beror på ngt negativt syfte, utan på ngt annat.
Så frågar man, får ett svar och känner att det är sant.
Stress uppstår mest med de neurotypiska, då vi känner att orden inte stämmer med verkligheten.
Många av oss är så högkänsliga att det blir svårt att vara med människor med ” störande frekvenser”.
Störfältet uppstår mellan tanke, känsla, avsikt, handling och om de inte harmonierar med varandra, känner vi det, blir osäkra, obekväma, dränerade på energi och vill dra oss undan för att ladda batterierna.
Egentligen kan allt förklaras med elektronik och kvantfysik
Intressant! Jag har också tänkt ibland på ”störande frekvenser” för jag går verkligen inte ihop med vissa typer av människor. Eller utåt sett går jag ju ihop med nästan alla för jag gör allt för att anpassa mig men inombords mår jag riktigt dåligt och blir dränerad på energi. Det finns aspergare jag går ihop med och aspergare jag inte går ihop med, och neurotypiker jag går ihop med och neurotypiker jag inte går ihop med, men jag är väldigt människokänslig och därför är det t.ex. enormt viktigt för mig vem jag har som boendestödjare.