”Begränsade intressen och beteenden” lyder ett av diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autism, ett kriterium som kan yttra sig på olika sätt. Vissa autister har ett så kallat specialintresse, vissa samlar på saker, vissa mår dåligt när rutinerna bryts och behöver veta alla planerna i förväg för att kunna slappna av, vissa uppvisar motoriska manéer i form av exempelvis handviftningar, vissa har olika typer av ritualer som de bara måste följa, vissa är fascinerade av exempelvis snurrande tvättmaskiner, vissa fastnar för tankar som de inte kan släppa och så vidare. Ja, diagnoskriteriet kan uppfyllas på otroligt många olika sätt!
Numera i vuxenåldern utgör kriteriet enbart en enorm tillgång och styrka för mig. Tack vare att jag har specialintressen har jag aldrig i hela mitt liv haft tråkigt när jag varit hemma, inte ens de gånger jag varit isolerad under längre perioder. Det finns inte i min värld att bli understimulerad, uttråkad eller rastlös om jag får styra mina dagar helt själv hemma. Att följa mina rutiner och syssla med mina specialintressen ger mig otroligt mycket glädje i livet, vilket gör att jag älskar att ha Aspergers syndrom trots alla de svårigheter funktionstillståndet medför. Många neurotypiska människor verkar i mitt tycke bli understimulerade, uttråkade och deprimerade extremt fort, men jag kan sysselsätta mig själv för resten av livet utan problem. Det underlättar mitt liv enormt.
Däremot medförde exakt samma diagnoskriterium enorma svårigheter för mig när jag som barn tvingades stöpas in i en form i skolan. I skolan får man ju inte koncentrera sig endast på sina specialintressen, i mitt fall språk, utan man tvingas läsa alla möjliga skolämnen. Kruxet för mig är att de ämnen som inte ingår i mina specialintressen var väldigt, väldigt jobbiga för mig att läsa och jag hade mycket svårt för att ta till mig kunskapen i dessa ämnen. Skolan blev en plåga för mig när jag bland annat tvingades läsa geografi, biologi, kemi, fysik, historia och samhällskunskap och dessutom tvingades spela bollspel och rita och pyssla. Mina begränsade intressen utgjorde därmed en enorm nackdel för mig och gjorde min skoltid till en plåga. Men nu som vuxen får jag ju välja själv hur jag vill leva, och därför har exakt samma egenskap förvandlats till en enorm styrka. Idag är jag mycket glad över att ha begränsade intressen och beteenden för det berikar mitt liv otroligt mycket!
Vissa andra autister upplever däremot att de begränsade intressena och beteendena medför stora svårigheter. Vissa uppfyller diagnoskriteriet genom att fastna i negativa tankar som de inte kan släppa och de kan älta gamla oförrätter väldigt länge. Vissa kan få ångest av att bli störda i sina ritualer, och andra kan utveckla skadliga intressen som de fastnar i. Vissa kan också fastna i en specifik person som de endast har träffat vid ett eller ett par tillfällen och därmed knappt känner men ändå kan de inte släppa personen mentalt. Den specifika personen kan utvecklas nästan till en fix idé, vilket kan upplevas som plågsamt för autisten i och med att autisten inte klarar av att gå vidare.
Huruvida det är positivt att autism innebär begränsningar i intressen och beteenden beror alltså helt på på vilket sätt diagnoskriteriet uppfylls samt vilket slags liv autisten lever. Att fastna i skadliga intressen som man får ångest av är alltid negativt, men i mitt fall har ju diagnoskriteriet förvandlas till en enorm styrka i och med att mina specialintressen ger mig sådan lycka. Det är jag mycket tacksam för! Andra autister kan däremot må mycket dåligt av att ha begränsningar i intressen och beteenden om de inte har turen att ha specialintressen som får dem att må bra. Därför kan diagnoskriteriet vara både en svårighet eller en styrka beroende på situationen!