Många barn som har Aspergers syndrom och autism tvingas som bekant leva med ångest i skolan och många skolor klarar inte av att anpassa undervisningen efter autistiska barn. I mitt fall var det mycket som skapade mig ångest under skoltiden, men det gällde oftast helt andra saker än vad folk generellt sett tror brukar skapa barn ångest. Det som var roligt för andra barn såsom gemensamma lekar var en riktig plåga för mig.
Den allra värsta perioden för mig var de sista veckorna innan sommarlovet. ”Jo, men det är väl helt normalt med tanke på att autistiska barn får ångest av förändringar och Paula var nog orolig för den förändring sommarlovet skulle innebära”, tänker du kanske. Men nej, så var det inte alls! Jag såg mycket fram emot sommarlovet och jag skulle gärna haft lov året om om jag hade fått bestämma, så mycket hatade jag skolan. Men ändå var mitten av terminerna enklast för mig och slutet och början av terminerna allra jobbigast.
En av anledningarna till att just den sista perioden innan sommarlovet var väldigt jobbig för mig var att det mesta plötsligt blev väldigt ostrukturerat. Resten av terminen hade vi alltid ett tydligt schema vi brukade följa: då hade vi de vanliga skolämnena under de vanliga tiderna som stod i schemat, men plötsligt visste jag aldrig i förväg vad som skulle hända i skolan för det vanliga schemat gällde inte längre. Man kanske inte sågs i skolan alls utan man åkte på utflykter, och jag var alltid rädd för att gå vilse eller att det skulle bli något annat fel. Det hände ibland att jag inte hittade tillbaka till gruppen direkt om jag behövde gå på toaletten, och då fick jag alltid panik.
En annan anledning till att de sista veckorna innan sommarlovet var ångestframkallande för mig att vi alltid skulle göra de allra svåraste, jobbigaste och mest ångestfyllda uppgifterna precis innan sommarlovet: vi skulle rita och pyssla, se på filmer och kanske laga mat eller baka tillsammans, vilket var mycket svårare för mig än att skriva uppsatser och att räkna matte. Många autistiska barn har en ojämn begåvningsprofil, vilket också var fallet för mig. Det som andra tyckte var lätt i skolan upplevde jag som svårt och tvärtom. De aktiviteter som andra tyckte var roliga tyckte jag var tråkiga och det som jag tyckte var tråkigt tyckte de andra barnen var jätteroligt.
På min tid fanns det knappt någon kunskap om neuropsykiatriska diagnoser, men idag är situationen en annan. På grund av den ökade kunskapen hos BUP behöver inte lika många autistiska barn vänta till vuxenåldern tills de får diagnosen, och därför skulle man kunna tro att skolan har blivit strukturerad för autistiska barn. Men så är tyvärr inte fallet! Jag får tyvärr fortfarande höra från många föräldrar hur mycket ångest deras autistiska barn får av alla avvikelser från schemat och hur ingen lyssnar. Skärpning!