Kategorier
Vardag med Asperger

Därför är jag emot bortträning av mina svårigheter

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Att träna bort sina autistiska svårigheter är ett omdebatterat och laddat ämne. Att Aspergers syndrom/autism inte kan botas är de allra flesta överens om, men däremot debatteras det flitigt om så kallad ”träning”. Med träning syftas i sammanhanget på övning av det man har svårt för i syfte att svårigheterna med hjälp av inövade strategier ska bli bättre med tiden. Exempelvis förespråkar autismforskaren Tony Attwood att en pedagog kan öva turtagning och ömsesidighet med ett autistiskt barn. Efter träningen är ju barnet fortfarande lika autistiskt som förut men har lärt sig socialt samspel och förståelse av andra människors perspektiv.

Orkar inte träna

Autism kan även innebära andra svårigheter. Överläkaren och autismforskaren Lena Nylander menar att det i autism kan ingå stora luckor i ”vardagskunskap” vilket jag känner mig i! Det tar energi av mig att lära mig praktiska färdigheter. När jag som ung vuxen ombads koka pasta med tomatsås hade jag ingen aning om hur man skulle göra med tomatsåsen. Hur öppnade man en konservburk ens? Och om jag på något konstigt sätt skulle lyckas få den öppen, hur skulle man göra sen? Skulle man koka tomatsåsen tillsammans med pastan, värma den i en separat kastrull eller var det meningen att tomatsåsen skulle ätas kall? Eller skulle man blanda tomatsåsen med pastan överhuvudtaget?

Äter aldrig tomatsås

Själv äter jag aldrig såser överhuvudtaget och har därför ingen koll på hur tomatsåser borde lagas! Och det här med tomatsåsen var bara ett exempel av många, men min poäng är att jag har stora kunskapsluckor. Och jag orkar inte träna och öva eftersom det tar energi! Själva genomförandet av praktiska sysslor tar mycket energi av mig liksom läsning och tolkning av instruktioner.

Utsätts för fel bemötande

Många har svårt att sätta sig in i detta och ifrågasätter och säger saker som: ”Men vore det inte bra om du kunde laga pasta med tomatsås?” eller ”Tänk om andra tycker att det är konstigt att du inte kan?” Och här slår folk huvudet på spiken! Andra människors bemötande av mig är nämligen ett mycket större problem för mig än själva kunskapsluckorna. Tänk om vi människor kunde dela med av vår kunskap till varandra och acceptera att vi kan olika saker! Som ett exempel kan nämnas att jag är kunnig i grammatik och språkvetenskap och delar gärna av med mig mina kunskaper när jag blir tillfrågad. Och jag dömer aldrig ut någon som inte vet vad termer som ”semantik”, ”transitivt och intransitivt verb” och ”deponens verb” betyder! Därför tycker jag inte att andra borde döma ut mig.

Svenskar har svårt att uttala engelska

Jag vågar påstå att det inte är vettigt att lägga ner energi på allt. För att illustrera varför skulle jag vilja vända på perspektivet. Något som många svenskar har mycket svårt för är uttalet av korrekt engelska. Enligt min erfarenhet har minst 95% av svenskar svårt att skilja ordet ”eyes” från ”ice” vilket gör att de uttalar båda orden på samma sätt. Detta är ett mycket allvarligt fel då det första ordet uttalas som [aiz] och det andra som [ais], och [z] och [s] är helt olika fonem som alltså inte ens är allofoner utan betydelseskiljande. Fransmän och många andra européer har sällan några som helst svårigheter med uttalet av ovanstående fonem utan det är något som utmärker svenskar. Och vissa engelsktalande personer kan störa sig på det.

Låt oss vända på perspektivet

Nu till perspektivväxlingsövningen! Låt oss leka med tanken att du skulle ha en funktionsnedsättning och jag skulle vara din boendestödjare som anser att det är av yttersta vikt att du tränar bort detta mycket allvarliga uttalsfel. Om jag skulle förklara skillnaden mellan [s] och [z] för dig så skulle du nästan garanterat kunna uttala ordet ”eyes” på ett korrekt sätt efter övning och lite ansträngning. Däremot kan jag nästan garantera att du skulle ha svårt att tillämpa färdigheten i automatiserat tal ifall du tidigare haft svårigheter med uttalet av [z]. När du skulle slappna av och tala engelska i normal takt skulle du förmodligen börja uttala ordet ”eyes” som [ais] igen trots att du egentligen vet att det inte uttalas så. Detta eftersom uttalet av [ais] kommer naturligt för dig vilket inte är fallet med [aiz], detta under förutsättning att du verkligen inte talar jättegod engelska naturligtvis!

Tänk om jag skulle pusha dig?

Tänk om jag aldrig skulle vara nöjd med ditt uttal förrän du uttalar fonemet på ett korrekt sätt i automatiserat tal och pusha dig att träna. Visst, du kanske skulle kunna lära dig att uttala fonemet [z] på ett korrekt sätt, men då skulle du ju aldrig kunna slappna av när du talar engelska. Och tänk om du skulle bo utomlands och behöva tala engelska dagligen, då skulle du ju alltid behöva anstränga dig. Men tänk om jag aldrig skulle ge mig och säga att ”det är bra och viktigt att du alltid kommer ihåg att använda det korrekta uttalet för det är mycket trevligare för engelsktalande människor”. Frågan är om det skulle vara värt för dig att anstränga dig så här mycket? Råkar du vara extremt språkintresserad skulle du säkert tycka att det är värt ansträngningen, men knappast annars!

Skulle vara ett märkligt resonemang

Tänk om jag skulle säga till dig: ”Men herregud, vad ska du göra om du umgås i en grupp av engelsktalande och du är den enda som inte kommer ihåg att använda det korrekta uttalet. Skulle du inte skämmas då? Tänk om de andra skrattar åt dig?” eller: ”Vad ska du göra om du blir missförstådd p.g.a. det här allvarliga uttalsfelet? Någon kanske tror att du menar ”ice” när du menar ”eyes”? Visst skulle det mitt resonemang vara märkligt? Skulle din samtalspartner missförstå dig och tror att du menar ”ice” skulle ni ju kunna reda ut missförståndet. Och skulle någon engelsktalande person tycka att det är jobbigt att samtala med dig p.g.a. ditt bristande uttal så skulle du troligen inte sörja detta utan istället söka dig till människor som accepterar din felaktiga engelska! Varför skulle du liksom söka dig till människor som problematiserar saker som inte är ett problem för dig?

Väljer bort att umgås med vissa

Detsamma gäller självklart mina bristande färdigheter och kunskaper i matlagning. Stör sig någon på att jag inte vet man lagar pasta med tomatsås väljer jag bort den vederbörande personen från min umgängeskrets. Varför skulle jag liksom medvetet söka mig till människor som inte accepterar mig som jag är alternativt skrattar åt mig (vilket faktiskt är mobbning) när jag istället kan söka mig till människor i vars sällskap jag kan slappna av? Har jag en gäst som vill äta pasta med tomatsås så lånar jag gärna ut en kastrull till hen så att hen kan laga sin mat själv!

Det mesta går att lösa

Det mesta går att lösa så länge viljan och öppenheten finns. Men visst, det vore säkert bra om alla människor kunde allt. Tänk om alla svenskar alltid kom ihåg att använda ett korrekt uttal av [z] och jag kunde laga pasta med tomatsås. Visst skulle det säkert underlätta livet, men eftersom det är orimligt att anta att alla ska vara vara mästare på allt är det bäst att vi accepterar varandras brister. Varför haka upp sig på svårigheter när man kan fokusera på styrkor?

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

15 svar på ”Därför är jag emot bortträning av mina svårigheter”

Jag är lite kluven på var jag står i ämnet. Till viss del håller jag med dig. Jag kommer alltid att ha luckor i mina kunskaper/färdigheter. Men å andra sidan kan mitt liv bli bättre om jag övar upp vissa färdigheter.
Exemplet eyes vs ice, är en färdighet som inte skulle ge mig då mycket. Medan exemplet med med konservburken skulle kunna berika mitt liv. Om jag lär mig hur jag öppnar konservburkar och använder det som finns i dem, kan jag göra godare/mer varierad kost till mig själv. Sedan om någon annan gillar min mat, är det bara bra/kul. Men grunden är ändå att jag gör det för min skull.
Att öva upp färdigheter som aktivt förbättrar min vardag, leder till att min vardag blir enklare. Men det måste vara färdigheter som JAG ser nyttan med.
Så ett mellanting är kanske det bästa?

Du har rätt, man ska göra det för sin egen skull! 🙂 Anledningen till att jag inte vill göra ett mellanting i detta fall och ”träna lite grann” är att träningen tar mer än vad den ger. Detta eftersom mina svårigheter är så stora, och jag kan leva ett fullvärdigt liv utan dessa färdigheter. Jag vill dessutom inte äta konservmat eftersom jag vill äta så naturligt som möjligt och undvika få aluminium i mig. Så skulle jag träna på att laga pasta med tomatsås skulle det enbart vara för andras skull, men jag skulle inte äta maten själv! Jag klarar inte heller av att äta såser p.g.a. konsistensen så jag äter bara ”torr” mat. Så i detta fall skulle det vara samma som träningen på att skilja mellan ”ice” och ”eyes” skulle vara för dig: träningen skulle bara vara för att behaga andra och att andra inte skulle irritera sig på ens bristande matlagningskunskaper (eller uttal som i ditt fall), men man skulle själv inte få ut mycket av träningen.

Det är mycket lättare för mig att acceptera mig själv som jag är och anpassa mitt liv än att träna på saker som tar energi. Om jag däremot ”tränar” på mina styrkor och övar på mina språkkunskaper ger det mig betydligt mer, och den typen av ”träning” är dessutom kul tycker jag! Men jag förstår faktiskt autister som vill träna på vissa saker. Vissa vill t.ex. träna på ögonkontakt då de upplever att nyttan överväger: de upplever att de får det mycket lättare i sociala sammanhang om de lär sig att använda ögonkontakt och de tycker inte att träningen tar så mycket energi att den försämrar livskvaliteten. Det viktiga är att det är autisten som bedömer vad hen vill och inte vill träna på. Vissa autister hävdar bestämt att det inte ens går att träna och att man aldrig bör använda ordet i samband med autism medan andra säger att det visst går att träna så åsikterna verkar gå isär här.

Svara

Hej Hanna

Blir nyfiken. Får jag fråga vilka färdigheter du övat upp och vilka tänker du skulle kunna bli aktuella?
Vore bra med några exempel så att jag förstår hur din autism påverkar dig.

Jag förstår verkligen vad du menar. Känner likadant. Jag har motorisk koordinationsstörning och blir väldigt sårad/irriterad när folk skämt/alternativt vill att jag ska gå rmer rakt. Fast jag kan inte – det tar för mycket energi.

Kram

Jag förstår dig! Träningen tar verkligen energi och det är mycket enklare att acceptera sig själv som man är. Kram tillbaka!

Svara

Tack Paula! Jag har alltid varit bra i engelska med höga betyg men jag har inte vetat att eyes och ice uttalas olika. Ingen har informerat mig! Eftersom jag kan franska så borde jag kunna träna in z-ljud för eyes.

Jag tror absolut att du skulle kunna öva upp z-ljudet i engelskan om du dessutom kan franska, det är ett vanligt ljud som förekommer väldigt ofta i engelskan, men svenskarna brukar ju felaktigt ersätta ljudet med S-ljudet. Om du lyssnar på ett engelskt tal med siktet inställt på att bara fokusera på skillnaden mellan [s] och [z] så kommer du snart lära dig i vilka situationer de respektive fonemen används. Det är samma sak som att vissa asiater inte kan skilja L-ljudet från R-ljudet och inte tänker på skillnaden förrän någon uppmärksammar dem om detta och de får öva. Den som har ork och intresse att öva brukar få ett bra resultat!

Svara

”Och här slår folk huvudet på spiken! Andra människors bemötande av mig är nämligen ett mycket större problem för mig än själva kunskapsluckorna.” Exakt vad jag också skulle säga. Andra har alltid haft mer problem med en än vad man någonsin haft med sig själv.

Jag har alltid hatat att behöva lära mig saker som jag inte valt själv. Kan samtidigt både lära mig, ta in och memorera det jag känner ett genuint intresse för till punkt och pricka. Nästan på en otrolig nivå som förbryllar och fascinerar folk. Men allt som är tråkigt går bara helt in genom ena örat och ut genom andra. Jag hatade när lärarna på skoltiden satt och försökte lära en saker som man inte ens ville veta eller kunna och blev mer och mer irriterade på en för att man aldrig tog in det. Jag gav upp någonstans på vägen och kan egentligen ingenting praktiskt som man bör kunna för ett vuxet, självständigt liv. Däremot har jag alltid haft en väldigt stark empatisk förmåga och kan sätta mig in precis i hur andra känner. Och skulle därför heller aldrig säga eller göra något mot någon annan som jag inte skulle gilla själv. Den förmågan saknar andra helt istället, nästan alla man har träffat. Annars skulle ingen sagt och gjort de saker de har gjort. Och heller aldrig döma någon och säga såna saker som bara får andra att känna sig mindre och tänka lägre om sig själva, vilket är väldigt bra illustrerat även i denna artikel.

Ja, ”empati” och ”människokunskap” är onekligen inga skolämnen tyvärr! På 1980-talets Finland fick vi iofs betyg i både uppförande och ordning, och de som var de allra värsta mobbarna fick ett sänkt uppförandebetyg. Men på den tiden räknades bara fysisk mobbning som riktig mobbning så de som t.ex. frös ut andra kunde ändå få ett bra uppförandebetyg. Jag har faktiskt läst att de fortfarande sätter uppförandebetyg i Finland men att finska elever numera AKTIVT ska jobba för de utsattas rättigheter om de vill ha det högsta betyget i uppförande. Det räcker inte längre med att sitta tyst och lyda läraren. Jag vet inte riktigt om uppförandebetyget numera funkar men om det stämmer att det numera krävs väldigt mycket för att få det högsta betyget i uppförande och att det endast är få som får det låter det jättebra!

Jag kan inte heller lära mig saker jag är helt ointresserad av. Det går bara inte! Jag minns t.ex. att musikläraren var väldigt frustrerad på mig för att jag inte kunde lära mig skillnaden mellan hur olika musikinstrument lät när vi lyssnade på band. Vi hade ett prov där vi skulle ange vilket/vilka instrument artisten spelade, och det baserades på ”hörförståelse”, dvs vi skulle dra slutsatser genom att lyssna på musiken, men jag glömde alltid vad som var vad. Och förmågan att kunna skilja på olika musikinstrument har jag aldrig behövt i vuxenlivet! Inte heller förmågan att känna igen olika musikstilar ”t.ex. jazz/tango” osv.

Svara

De flesta mobbare är nog väldigt trevliga mot lärarna, för allt som rör de själva och betygen är ju viktigt. Däremot inte hur de är mot andra noggrant utvalda elever som enligt de ligger ”längst ned i hierarkin”, det är där de visar sina rätta jag. Sen vill det ju till att lärarna både ser och bryr sig om mobbning också. Mycket hände mitt framför ögonen på dem och det var alltid enklare att titta åt andra hållet än att behöva agera. Aldrig fått något stöd alls när jag drabbats av enskilda personers elakhet och kränkningar inom grupp i vuxen ålder heller. Alla har svikit då med. Men annars låter det ju väldigt bra!

En gång i stan för många år sen fanns det en dörr, eller två, som man kunde gå igenom för att visa om man tyckte ordningsbetyg/betyg i uppförande skulle införas i skolan. Den ena var för ja och den andra för nej. Några tonåringar läste på skylten och gick sen alla igenom Nej-dörren. Jag gick igenom Ja-dörren, som hade en betydligt lägre siffra av hur många som gått igenom den.

Jag kan knappt tänka mig hur det hade varit med ett liv utan mobbning och elakhet från människor. Det har varit en så stor del av mitt liv och på nästan varje ställe där jag har varit. En har börjat och då alltid fått med sig andra. Det är fortfarande gator i mitt hemkvarter där jag aldrig går för jag vet att det bodde riktigt hemska mobbare där, vars föräldrar bor kvar fortfarande.

Många mobbare, dock inte alla, kan vara trevliga mot lärarna, men om jag har förstått det rätt krävs det alltså numera betydligt mer än så för att få ett bra uppförandebetyg i Finland. Så det räcker alltså inte med att vara trevlig mot lärare! Men självklart kan vuxna ibland ha svårt att se vad som pågår när de inte är närvarande.

Vad tråkigt att höra att du tvingas undvika vissa gator! 🙁 Man får såklart hoppas på att dina före detta mobbare blivit klokare med åldern, men det är säkert olika från person till person.

Svara

Beundrar din optimism. 🙂 Men tyvärr är ju elakhet och brist på empati inget åldersrelaterat. Ingen jag själv mött senare i livet hade ändrat sig. Jag tror det är något man föds med, liksom mycket annat.

Jag tror att brist på empati till viss mån är åldersrelaterat. Det finns forskning som har visat att hjärnbarken inte är fullt utvecklad förrän i 25-30-årsåldern. Ungdomarnas outvecklade hjärna förklarar i sin tur varför många unga människor har svårt att planera, fatta beslut och förstå konsekvenser av sitt handlande. Jag vet före detta mobbare som vuxit upp till förståndiga vuxna men som mobbat andra tidigare i livet p.g.a. ungdomens oförstånd: de saknade förmågan att förstå konsekvenserna av mobbningen, dvs att de verkligen åsamkat sitt offer smärta. Men denna förmåga kan alltså utvecklas med åren! Men sedan finns det ju också de som fortsätter att vara mobbare för resten av livet och som aldrig förändras.

Svara

Lämna ett svar till Yolanda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *