Därför är inte distansföreläsningar min grej

I ett samhälle där digitaliseringen går med snabba steg framåt dyker ständigt upp nya förväntningar. Under de senaste 2-3 åren har jag ibland fått förfrågningar om att föreläsa om autism på distans vilket jag alltid tackat nej till. Detta för att jag är skeptisk mot tekniska innovationer och föredrar att ha det gammaldags. Jag har svårt för självbetjäningskassor och biljettautomater. Jag försöker acceptera förändringarna men vill gärna bli betjänad fysiskt när det är möjligt.

Saken har kommit i ett annat läge

Så här under coronakrisen har situationen kommit i ett annat läge: mina fysiska föreläsningar har, av förståeliga skäl, blivit förbjudna i syfte att förhindra smittspridningen. Därför har förfrågningarna om att föreläsa via Zoom ökat. Jag håller fortfarande fast vid att jag inte vill börja hålla mina traditionella föreläsningar på distans, men däremot är jag ju anställd hos Misa Kompetens och arbetar så här under korttidspermitteringen 40%. Därför måste jag medverka i deras distansutbildningar ibland.

Känner mig inte bekväm

Igår var det dags för mig att föreläsa på distans igen. Jag klarar absolut av att föreläsa på distans, men jag känner mig inte helt bekväm med att prata framför en kamera. Jag vill gärna att mina föreläsningar ska bli så bra som möjligt, men tyvärr känner jag inte riktigt att jag kan prestera lika bra på distansutbildningar som jag gör på mina traditionella föreläsningar. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag blir riktigt trött i huvudet av att föreläsa på distans, en slags trötthet som jag aldrig känner när jag föreläser på ett traditionellt sätt.

Något viktigt fattas

Sedan saknar jag faktiskt kontakten med publiken. Jag blir förvånad av mig själv för det finns ju en fördom om att vi autister struntar i att ha öga-mot-öga kontakt med andra människor, men tydligen stämmer det inte! jag känner faktiskt på allvar att det är något som fattas på distansföreläsningar! Jag får en helt annan slags kontakt med publiken när jag föreläser på plats, och det är denna typ av kontakt som jag saknar på distansföreläsningar.

Ser inte publiken

Sedan finns det något som försvårar för mig ytterligare: på grund av min extrema ljuskänslighet kan jag inte tänka mig att titta in i en dataskärm (förutom min egen e-inkskärm hemma såklart, men den bör man ju inte titta på rörliga bilder med). För mig är det därmed omöjligt att föreläsa på distans på ett sätt som gör att jag faktiskt ser publiken. Det är mina kollegor som filmar mig med mobilkameran när jag föreläser, självklart med skärmen vänd från mig. Detta gör att publiken ser mig när jag föreläser men jag ser inte dem. Jag hör dem endast men ser inte.

Samhället har stannat av

Som sagt kommer jag fortsätta än så länge medverka på Misa Kompetens kompetensutbildningar på distans när min chef vill det, men endast på grund av undantagstillståndet i och med Covid-19. Så fort krisen är över kommer jag inte medverka på deras distansutbildningar längre utan endast på fysiska utbildningar och sedan kommer jag såklart fortsätta hålla mina egna traditionella föreläsningar. Men tyvärr har samhället stannat av för tillfället varför det lär dröja innan jag kan börja hålla mina vanliga föreläsningar igen.

Kommer att nyttja korttidspermitteringen

Så hoppas ni alla kan ha tålamod och vänta tills krisen är över så kommer ni förhoppningsvis se mig på scenen igen! Och förresten: jag har kommit fram till att jag vill ta det lugnt under korttidspermitteringen eftersom jag faktiskt bara jobbar 40 % just nu. Jag vill använda den här tiden till återhämtning och inspiration för framtida blogginlägg. Därför har jag bestämt mig för att under permitteringen endast posta blogginlägg på de dagar jag faktiskt jobbar, dvs måndag och fredag. Däremot kommer jag fortsätta svara på era bloggkommentarer alla dagar i veckan 🙂