Därför är det viktigt att ta autistens känslor på allvar

Idag är det lucia som på många håll i landet firas med ett luciatåg. Det är inte alla barn som känner sig bekväma med att delta i ett luciatåg, och en barnpsykolog ger i Expressen tips om hur föräldrar bör hantera en sådan situation. Jag måste säga att jag blev väldigt glad när jag läste tipsen! Det psykologen säger är att ju mer vuxna bekräftar barnets känslor och tar dessa på allvar desto bättre kommer barnet att bli på att identifiera sina egna känslor och kunna känna efter vad det vill och hur mycket det klarar av. Vissa barn kommer aldrig att trivas med att delta i ett luciatåg, men det är inte fel.

Svårigheterna kan förvärras

Nu handlar dessa tips om just luciafirandet, men principen att man ska lyssna på barnet och bekräfta dess känslor är viktig att tillämpa i alla sammanhang, inte bara på lucia. Många av oss vuxna som lever med autism har tyvärr minnen från vår barndom då våra känslor blev bortviftade och vuxna talade om för oss hur vi borde känna. Så bör man aldrig göra med ett barn, men det är extrafarligt att bemöta ett autistiskt barn på det sättet då svårigheter i att identifiera sina egna och andras känslor ofta ingår i autism. Omgivningens bemötande av oss förvärrar alltså våra redan befintliga svårigheter!

Riskerar att få fel bemötande

Tyvärr riskerar just barn med autism att bli bortviftade i sina känslor då det i autism ingår att man är och känner annorlunda än de flesta andra människor, och omgivningen har ofta svårt att relatera till känslor som skiljer sig från vad människor i allmänhet brukar känna i samma situation. Om ett autistiskt barn inte upplever sig klara av att vistas i skolans matsal kan vuxna därför vifta bort det barnet säger och svara att det bara är barnets inbillning och barnet visst klarar av att vistas i matsalen.

Kan tappa sin naturliga instinkt

Med ovanstående bemötande riskerar ett autistiskt barn att få väldigt svårt att identifiera sina egna känslor och förstå att obehagskänslorna kan härledas till intryckskänslighet eller liknande saker. Istället börjar barnet tro att det inte har några problem med att vistas i matsalen och kan inte koppla det dåliga måendet till matsituationen. Det har ju fått förklarat för sig att känslan det känner i matsalen är en positiv känsla! Barnet riskerar att förlora sin naturliga instinkt om vad som får hen att må dåligt.

Trodde att andra visste bättre

När jag själv var barn och sade till vuxna att jag ville spendera rasterna för mig själv i skolan blev mina känslor bortviftade och jag blev tvingad att vara med och leka. Vuxna förklarade för mig att de såg hur roligt jag hade och viftade bort mina känslor, d v s att jag inte trivdes med lekarna och inte tyckte att de var ett dugg roliga utan bara energikrävande och jobbiga. Det tog inte lång tid innan jag började stänga av mina egna känslor helt och lyssna på andra i frågor om vad jag kände och inte kände. Jag lärde mig att det var andra som visste vad jag mådde bra respektive dåligt av.

Lyssnade aldrig på mig själv

Till slut kraschade jag i 25-årsåldern då jag hade börjat leva ett liv som inte passade mig alls. Jag ägnade mig i princip bara åt fritidsaktiviteter som jag inte tyckte om eftersom andra ville att jag skulle göra det. Jag var helt slut, allvarligt deprimerad och ville inte leva längre men förstod inte vad felet var. Trots att jag fick prata med en psykolog som uppmuntrade mig att lyssna på mig själv tog det flera år innan jag hade lärt mig att göra det. Istället tänkte jag: ”Så här kan jag ju inte känna för andra har sagt till mig att jag borde känna på ett annat sätt.”

Rätt bemötande hade hjälpt mig

Hade vuxna istället bekräftat mina känslor och uppmuntrat mig att undersöka dessa är jag ganska säker på att jag inte hade behövt krascha som vuxen. Med rätt bemötande hade jag kunnat få verktyg för att identifiera mina egna behov och lära mig att känna igen situationer där jag vantrivs och där jag blir dränerad på nästan all min energi. Mitt tips till alla pedagoger och föräldrar är alltså att alltid ta barnets känslor på allvar, även när dessa skiljer sig från vad barn i allmänhet brukar känna i samma situation. Att ett autistiskt barn känner annorlunda än andra barn betyder inte att barnets känslor är fel!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn