Brukar unga vuxna med autism vara självgående?

Godeman frågar

Min son 19 år har autismspektrum av måttlig karaktär. Han är normalbegåvad enligt äldre kriterier. Är det mest vanligt att dessa har godemän för att klara av ha egen lägenhet, bo själv med alla utgifter vad det innebär, ansvar osv? Han är inte så självgående. Vill gärna ha handledning i kontakt med myndigheter och trivs bäst själv. Tar inte kontakt själv med jämnåriga. Vi vuxna har styrt upp kontakten med kamrater om så sker.

Står i bostadskön men inser att en flytt kan bli traumatisk. Stor förändring då han är i känslig för förändring.

En undrande mor till en son som har viss utvecklingsförsening samt misstänkt lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

Paula svarar

Jag vet inte vad som är mest vanligt hos personer med autism eftersom jag inte har sett någon statistik på hur stor andel av oss autister t.ex. har goda män. Däremot träffar jag ofta autister och deras anhöriga på mina föreläsningar, och enligt min erfarenhet är det relativt vanligt att personer med autism har de särdrag du beskriver hos din son. Många har goda män, några får hjälp av sina anhöriga och andra, bland annat jag själv, har istället boendestöd som sköter samtal o s v. Alla vuxna med autism har dock inte stödinsatser från kommunen, men enligt min erfarenhet är det inte alls ovanligt att ha det!

Jämför honom inte med andra

Mitt tips till dig är att undvika att jämföra din son med andra autister. Andra autisters prestationer är inget riktmärke för vad din son borde klara av! Precis som professor Christopher Gillberg konstaterar i sin bok är vi alla autister olika och har olika förutsättningar. Vissa klarar av ett självständigt liv och andra klarar det inte, konstaterar Gillberg. På motsvarande sätt bör inte heller ni neurotypiker (=personer utan autism) jämföras med varandra. Vissa av er neurotypiker klarar av att få ett Nobelpris, men det betyder inte att alla ni neurotypiker klarar detsamma.

Målet ska vara ett bra liv

Det är viktigt att du håller i minnet att din son har en funktionsnedsättning. Neurotypiska ungdomar i hans ålder brukar klara av ett eget boende med allt ansvar det innebär, men din son kommer aldrig bli en neurotypiker. Målet för honom bör vara att bli så lycklig som möjligt och få god livskvalitet, inte att leva ett så neurotypiskt liv som möjligt! Jag är själv 45 år och har boendestöd, en stödinsats som ger mig god livskvalitet. Jag klarar alltså inte heller av ett ”självständigt” liv, men jag är lycklig och skulle aldrig vilja byta bort mitt liv. Så länge min omgivning accepterar att jag inte är självgående kan jag leva med god livskvalitet!

Texten fortsätter längre ner på sidan.

Är det viktigt med självständighet?

Jag kanske läser in för mycket mellan raderna, men det låter som att du vill att din son flyttar hemifrån. I så fall kan du fundera på varför du vill det. Är det för att ni föräldrar behöver avlastning? Är så fallet kan ni såklart ansöka om ett LSS-boende åt honom alternativt en vanlig hyresrätt med boendestöd! Eller är det för att ni tror att man ”borde” flytta hemifrån vid en viss ålder? Jag tycker att det är sorgligt att det nästintill är obligatoriskt här i västvärlden att bli självständig och flytta hemifrån så tidigt som möjligt. I många andra kulturer bor ogifta vuxna hemma livet ut! Även här i Sverige har jag träffat 35-åriga autister som fortfarande bor hemma och vars föräldrar t.ex. påminner dem om läkartider o s v. Och så länge upplägget funkar för alla parter är det helt okej!

Viktigt att leva för sin egen skull

Vad gäller kontakter med kamrater så kan du läsa diagnoskriterierna för autism. I diagnoskriterierna nämns bland annat ”avsaknad av intresse för jämnåriga”, ett kriterium som vissa autister uppfyller. Därför undrar jag om han ens har intresse för sociala kontakter, eller träffar han jämnåriga endast i syfte att göra er föräldrar glada och få beröm från er? Det blir fel om han har kamrater för er skull men innerst inne längtar efter ensamaktiviteter. Han ska leva för sin egen skull, inte för andras! Har han sociala kontakter mot sin vilja kan det försämra hans livskvalitet. Ta reda på vad han vill! Alla människor behöver inte ha vänner för att ha god livskvalitet.

Måste inte handla om IF

Jag vet inte varför du tror att han har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Har det tidigare konstaterats att han har normal begåvning har han förmodligen ingen intellektuell funktionsnedsättning. Visst, jag vet ingenting om honom, och du kanske har fog för att misstänka att han har det. Men svårigheter att ta ansvar och att trivas med ensamaktiviteter måste inte betyda att man har en intellektuell funktionsnedsättning. Jag vet flera vuxna autister som fortfarande bor hemma alternativt har boendestöd, och ingen av oss har en intellektuell funktionsnedsättning!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn