Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Blir det svårare för autister att umgås med åren?

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

Ella frågar

När jag var yngre så var det lättare att vara social, men jag var för det mesta ibland mer tyst än de andra och sa inte så mycket men jag hade ändå vänner. Med åren (är 25 år nu) så har det varit svårare och svårare att umgås med tanke på att man ska vara social, som att prata med den andre och maskera. Som en autist är det vanligt att detta händer?

Paula svarar

Jag har inte hittat någon vetenskaplig studie som visat att det skulle vara svårare för personer med autism att umgås med åren så jag kan bara svara utifrån mina egna erfarenheter. Och enligt min erfarenhet är det vanligt att vi autister upplever att det sociala tar mer och mer energi med åren och att vi känner oss mer och mer utanför. Jag vet inte om du läst Liane Holliday Willeys bok Pretending to be Normal där hon beskriver sin uppväxt med autism, men hon var helt med i gemenskapen fram till studenten men blev däremot utanför och exkluderad på universitetet. Det var då hennes känsla av annorlundaskap tilltog och hon hade plötsligt knappt något gemensamt med sina jämnåriga längre.

De sociala kraven ökar i tonåren

Jag vet inte vilka åldrar du syftar på när du skriver att det var annorlunda för dig när du var yngre, men om du syftar på din tid på låg- och mellanstadiet så förvånar det mig inte alls att du upplever det sociala som mer krävande nu än då. Umgänget är nämligen ofta ganska kravlöst i tidiga åldrar. Vissa neurotypiska unga flickor är dessutom snälla och tolererar en klasskamrat som skiljer sig från normen, men i tonåren krävs det plötsligt helt andra sociala färdigheter. som tonåring förväntas man ofta att umgås i större grupper på ett mer vuxet sätt och diskutera istället för att leka och umgås med sin bästis.

En autist kan utvecklas åt ett annat håll

I vuxenåldern tenderar umgänget att förändras ytterligare i karaktär: när man är vuxen har många av ens jämnåriga skaffat partners och egna lägenheter vilket ytterligare ökar förväntningarna: plötsligt förväntas det att man även ska umgås med sina vänners partners och bjuda sina vänner på middag i och med att man inte längre bor hos sina föräldrar som kan laga maten! Då en autist inte alltid utvecklats åt samma håll som sina jämnåriga kan hen plötsligt uppleva att känslan av annorlundaskap är ansträngande. Många upplever däremot att det tar betydligt mindre energi att umgås med andra autister än vad det tar att umgås med neurotypiker.

Kamouflage tar energi

Det finns ytterligare en aspekt: Om du läser diagnoskriterierna för autism ser du att det står att svårigheterna senare i livet kan vara maskerade med hjälp av inlärda strategier. Jag vet inte hur det har varit för dig, men jag ser det inte som omöjligt att du tidigare i livet inte kamouflerade lika mycket som du gör nu vilket kan ha gjort att socialt umgänge inte tog lika mycket energi av dig förut. Ju äldre du blivit desto mer medveten kan du ha blivit om sociala regler vilket kan ha gjort att du numera överanstränger dig i sociala sammanhang i syfte att passa in. Om så är fallet är det logiskt att du inte orkar umgås lika mycket längre. Tony Attwood skriver i sin bok att det är mentalt mycket energikrävande att kamouflera och anpassa sitt beteende efter andras förväntningar.

Autistiska kvinnor kamouflerar

Slutligen har Svenny Kopp sagt att det är vanligt att autistiska tjejer är trötta. Det är svårt att säga vad tröttheten beror på, men en av förklaringarna skulle kunna vara att kamouflage har visat sig vanligare hos autistiska kvinnor än autistiska män. Då du använder Ella som alias drar jag slutsatsen att du är en kvinna och därmed är det inte omöjligt att anta att du kamouflerar väldigt mycket och följaktligen blivit trött av socialt umgänge med åren. Och på tal om det: jag har tidigare svarat på en läsarfråga om vi autister brukar bli tröttare med åren.

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt över 249 kr för privatpersoner) och Adlibris (pris 275 kr, frakt okänd).

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. När jag var barn låg jag stilla hela dagarna när jag hade feber. (förutom toabesök och dricka) Mitt syskon däremot…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

5 svar på ”Blir det svårare för autister att umgås med åren?”

Jag upplever lite att jag mentalt har åldrats bakåt, när jag var liten ville jag lära mig en massa och drogs till faktaböcker (menade åt vuxna) slukade allt som handlade om människans anatomi, dinosaurier, ädelstenar, vulkaner och rent allmänt biologi och geografi. Jag vill ju diskutera dessa ämnen och inte leka (i mitt tycke) meningslösa hittepålekar med dockor och my little ponies. Nu som vuxen har jag fått lära mig tillräckligt känner jag nästan och nu älskar jag lego och att få busa i vattnet och leka med mina (eller andras) barn vid stranden. Nu ger mig min hjärna tillåtelse att leka, men det är svårt att hitta lekkompisar vid 38 års ålder 😀 Mina barn tycker ju att det är kul med en mamma som busar i vattnet tillsammans med dem istället för att som dom andra mammorna stå i skuggan och se på, men jag känner mig rätt så avvikande och det känns också många gånger som att jag inte hör hemma i andra vuxnas sällskap när de diskuterar politik och sina trädgårdar. Jag vill ju bara prata om nya legosets jag vill köpa..!

Det är ett jättebra exempel på att man som autist kan utvecklas i en helt annan takt än ens jämnåriga! Jag förstår att det får dig att känna utanförskap när du umgås med andra vuxna, men tur att du har barn som älskar att leka med dig 🙂 De allra flesta barn hade älskat att ha en mamma som du!

Svara

Men de är ju bara possitivt du leker med barnen, alltså tråkigt de nt – vuxna har.
Minns när mina barn var små då åkte vi till äventyrsbadet. Åkte i rutschkanor med dem, andra vuxna satt och tittade på. Eller när vinbar utomlands och lekte med dem i vattnet.
Vi har vart i nästan alla världsdelar. Sen med barnbarnen då var vi i Florida.
Nä fortsätt lek med barnen

Det finns nog många orsaker till att autister kan ha svårare för att umgås socialt i vuxen ålder. En del unga vuxna autister kanske lider av psykisk utmattning efter att ha ägnat sig åt ”kamouflagestrategier” i barndomen/tonåren. De kan ha ”bränt ut sig” av att ”kamouflera sig”.

”Tony Attwood menar att ett medvetet användande av kamouflerande strategier och medveten anpassning av beteendet efter omgivningens förväntningar tenderar att kräva mycket energi och kan upplevas som mycket utmattande. Detta eftersom autisten enligt Attwood använder sina intellektuella förmågor snarare än sin intuition för att bemästra sociala situationer. Lai och Baron-Cohen konstaterar i den ovan länkade artikeln att kamouflage inte sällan leder till att autisten hinner insjukna i psykisk ohälsa till följd av den mentala påfrestning hen tvingats gå igenom. Det är trots allt mycket påfrestande att ständigt kamouflera istället för att slappna av! ”
https://paulatilli.se/blogg/sa-har-kamouflerar-autistiska-kvinnor-sin-autism/

Jag tror också att kamouflage kan ha gjort vuxna autister utbrända. När man kamouflerat sig i många år orkar man kanske inte längre.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *