Ella frågar
När jag var yngre så var det lättare att vara social, men jag var för det mesta ibland mer tyst än de andra och sa inte så mycket men jag hade ändå vänner. Med åren (är 25 år nu) så har det varit svårare och svårare att umgås med tanke på att man ska vara social, som att prata med den andre och maskera. Som en autist är det vanligt att detta händer?
Paula svarar
Jag har inte hittat någon vetenskaplig studie som visat att det skulle vara svårare för personer med autism att umgås med åren så jag kan bara svara utifrån mina egna erfarenheter. Och enligt min erfarenhet är det vanligt att vi autister upplever att det sociala tar mer och mer energi med åren och att vi känner oss mer och mer utanför. Jag vet inte om du läst Liane Holliday Willeys bok Pretending to be Normal där hon beskriver sin uppväxt med autism, men hon var helt med i gemenskapen fram till studenten men blev däremot utanför och exkluderad på universitetet. Det var då hennes känsla av annorlundaskap tilltog och hon hade plötsligt knappt något gemensamt med sina jämnåriga längre.
De sociala kraven ökar i tonåren
Jag vet inte vilka åldrar du syftar på när du skriver att det var annorlunda för dig när du var yngre, men om du syftar på din tid på låg- och mellanstadiet så förvånar det mig inte alls att du upplever det sociala som mer krävande nu än då. Umgänget är nämligen ofta ganska kravlöst i tidiga åldrar. Vissa neurotypiska unga flickor är dessutom snälla och tolererar en klasskamrat som skiljer sig från normen, men i tonåren krävs det plötsligt helt andra sociala färdigheter. som tonåring förväntas man ofta att umgås i större grupper på ett mer vuxet sätt och diskutera istället för att leka och umgås med sin bästis.
En autist kan utvecklas åt ett annat håll
I vuxenåldern tenderar umgänget att förändras ytterligare i karaktär: när man är vuxen har många av ens jämnåriga skaffat partners och egna lägenheter vilket ytterligare ökar förväntningarna: plötsligt förväntas det att man även ska umgås med sina vänners partners och bjuda sina vänner på middag i och med att man inte längre bor hos sina föräldrar som kan laga maten! Då en autist inte alltid utvecklats åt samma håll som sina jämnåriga kan hen plötsligt uppleva att känslan av annorlundaskap är ansträngande. Många upplever däremot att det tar betydligt mindre energi att umgås med andra autister än vad det tar att umgås med neurotypiker.
Kamouflage tar energi
Det finns ytterligare en aspekt: Om du läser diagnoskriterierna för autism ser du att det står att svårigheterna senare i livet kan vara maskerade med hjälp av inlärda strategier. Jag vet inte hur det har varit för dig, men jag ser det inte som omöjligt att du tidigare i livet inte kamouflerade lika mycket som du gör nu vilket kan ha gjort att socialt umgänge inte tog lika mycket energi av dig förut. Ju äldre du blivit desto mer medveten kan du ha blivit om sociala regler vilket kan ha gjort att du numera överanstränger dig i sociala sammanhang i syfte att passa in. Om så är fallet är det logiskt att du inte orkar umgås lika mycket längre. Tony Attwood skriver i sin bok att det är mentalt mycket energikrävande att kamouflera och anpassa sitt beteende efter andras förväntningar.
Autistiska kvinnor kamouflerar
Slutligen har Svenny Kopp sagt att det är vanligt att autistiska tjejer är trötta. Det är svårt att säga vad tröttheten beror på, men en av förklaringarna skulle kunna vara att kamouflage har visat sig vanligare hos autistiska kvinnor än autistiska män. Då du använder Ella som alias drar jag slutsatsen att du är en kvinna och därmed är det inte omöjligt att anta att du kamouflerar väldigt mycket och följaktligen blivit trött av socialt umgänge med åren. Och på tal om det: jag har tidigare svarat på en läsarfråga om vi autister brukar bli tröttare med åren.
Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.
Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker
Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag fick praktik på praktik, ingen anställning. Klarade inte ens av att vara på Samhall. Gick kurser de ledde till…
Jag har dock det motsatta problemet dvs att jag oftast inte har de kläder på mig som jag trivs bäst…
Bra skrivet, som alltid, men vad jag menade med ”sänka kraven” för andras skull var någonting helt annat. Det kan…
Ja, det sista är verkligen sant. Jag har upplevt skuld, skam, ångest, panikångest, nedstämdhet, smärta, maktlöshet, hopplöshet, stor stress… Jag…
Det låter bra att du har ditt barnbarn Mona🌸
Tack för tipsen! Jag håller helt med dig om att ingen har rätt att kommentera andras kläder, men samtidigt förstår…
Ett tips till dig Paula är att gå uit själv en gång och säg till dem som kommenterar dina kläder.…
Ja de gör jag. Reser jag flyger jag och tar tåget om de är i Sverige. Åker taxi till flygplatsen…
Jag tror inte att jag känt skam särskilt ofta men däremot skuld. Jag känner ingen skam om andra människor uppmärksammar…
Jag känner igen mig i att andra kan tycka att en autist ska sänka kraven vad gäller hens specialintressen. De…
Wow, helt otroligt att du orkar gå en hel mil ut till köpcentrat! Jag tycker inte att det är kul…
Jag har först nyligen lärt mig att känna skillnaden mellan ångest och skam. Oftast känner jag även skillnad mellan skam…
Just frasen ”sänka kraven” får det att gå runt lite huvudet på mig för det kan betyda så många olika…
Själv tycker jag mycket om den typen av miljöer. Jag tycker det är jätteroligt att shoppa. Jag kan gå en…
Hej Mona Låter som du har självinsikt och förstår vad dina nedsättningar gör för dig. Sunt att hoppa bilkörning och…
4 svar på ”Blir det svårare för autister att umgås med åren?”
Jag upplever lite att jag mentalt har åldrats bakåt, när jag var liten ville jag lära mig en massa och drogs till faktaböcker (menade åt vuxna) slukade allt som handlade om människans anatomi, dinosaurier, ädelstenar, vulkaner och rent allmänt biologi och geografi. Jag vill ju diskutera dessa ämnen och inte leka (i mitt tycke) meningslösa hittepålekar med dockor och my little ponies. Nu som vuxen har jag fått lära mig tillräckligt känner jag nästan och nu älskar jag lego och att få busa i vattnet och leka med mina (eller andras) barn vid stranden. Nu ger mig min hjärna tillåtelse att leka, men det är svårt att hitta lekkompisar vid 38 års ålder 😀 Mina barn tycker ju att det är kul med en mamma som busar i vattnet tillsammans med dem istället för att som dom andra mammorna stå i skuggan och se på, men jag känner mig rätt så avvikande och det känns också många gånger som att jag inte hör hemma i andra vuxnas sällskap när de diskuterar politik och sina trädgårdar. Jag vill ju bara prata om nya legosets jag vill köpa..!
Det är ett jättebra exempel på att man som autist kan utvecklas i en helt annan takt än ens jämnåriga! Jag förstår att det får dig att känna utanförskap när du umgås med andra vuxna, men tur att du har barn som älskar att leka med dig 🙂 De allra flesta barn hade älskat att ha en mamma som du!
Det finns nog många orsaker till att autister kan ha svårare för att umgås socialt i vuxen ålder. En del unga vuxna autister kanske lider av psykisk utmattning efter att ha ägnat sig åt ”kamouflagestrategier” i barndomen/tonåren. De kan ha ”bränt ut sig” av att ”kamouflera sig”.
”Tony Attwood menar att ett medvetet användande av kamouflerande strategier och medveten anpassning av beteendet efter omgivningens förväntningar tenderar att kräva mycket energi och kan upplevas som mycket utmattande. Detta eftersom autisten enligt Attwood använder sina intellektuella förmågor snarare än sin intuition för att bemästra sociala situationer. Lai och Baron-Cohen konstaterar i den ovan länkade artikeln att kamouflage inte sällan leder till att autisten hinner insjukna i psykisk ohälsa till följd av den mentala påfrestning hen tvingats gå igenom. Det är trots allt mycket påfrestande att ständigt kamouflera istället för att slappna av! ”
https://paulatilli.se/blogg/sa-har-kamouflerar-autistiska-kvinnor-sin-autism/
Jag tror också att kamouflage kan ha gjort vuxna autister utbrända. När man kamouflerat sig i många år orkar man kanske inte längre.