Inte sällan får jag frågor från anhöriga och yrkesverksamma om hur man skulle kunna stärka en autist och få hen att inse att autism innebär styrkor och att hen därför klarar lika mycket som människor utan funktionsnedsättning. Jag vet inte riktigt vad jag borde svara på dessa typer av frågor. Faktum är nämligen att jag har motstridiga känslor inför att lägga det mesta fokuset på autistiska styrkor i syfte att höja en autists självkänsla.
Föreläser själv om autistiska styrkor
Många blir förvånade när jag säger ovanstående, inte minst för att jag själv ofta pratar om styrkorna med autism när jag föreläser och bloggar. Och jag har alltid menat vartenda ord jag sagt och skrivit. Jag ser det trots allt som väldigt viktigt att arbetsgivarna får veta att en arbetssökande med stora svårigheter inom vissa livsområden mycket väl kan vara kompetent för arbetet. Det är också viktigt att vi autister förstår att bara för att vi misslyckats med vissa saker så betyder det inte att vi alltid kommer att misslyckas. Hittar vi ett arbete vi har en talang för kan vi bli väldigt framgångsrika! Av ovanstående anledningar anser jag att det finns all anledning att prata om de autistiska styrkorna.
Innebär risker
Samtidigt har jag lärt mig att det finns risker med att enbart betona de autistiska styrkorna. När jag efter att min debutbok hade kommit ut hade gett intervjuer till medier fick jag kritik från vissa andra autister för att jag enligt dem hade lagt alltför stort fokus på autistiska styrkor: det kunde ge bilden att autism innebär fler styrkor än svårigheter och riskerade dessutom att minska omgivningens förståelse för de autister som saknade speciella styrkor och dolda talanger. Om människor fick bilden att alla med Aspergers syndrom var som Einstein kunde det dessutom vara förödande för de aspergares självförtroende som hade en lägre intelligensnivå och stora svårigheter, menade kritikerna.
Tog till mig kritiken
Jag tog till mig kritiken för jag förstod att dessa autister hade en poäng. Ännu mer övertygad blev jag om vikten av att inte enbart betona styrkorna med autism när jag blev en etablerad föreläsare och fick träffa flera autistiska ungdomar som mådde dåligt av att inte vara som Einstein. De var själva varken speciellt intelligenta eller begåvade vilket var anledningen till att de mådde dåligt av att höra att Einstein måste haft asperger. Och jag förstod dem. Det kan ju vara jättejobbigt för en autist om det vedertagna budskapet är ”Einstein hade Aspergers syndrom!” och man själv inte har några särskilda begåvningar utan snarare mycket omfattande kognitiva svårigheter.
Mitt förhållningssätt är impopulärt
Med ovanstående sagt finns det autister som haft turen att upptäcka dolda talanger hos sig själva när de hamnat i en autismvänlig miljö, men sanningen är att det inte är så för alla. Själv råkar jag tillhöra de som även har styrkor tack vare autism, men oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det så innebär min autism betydligt fler svårigheter än styrkor. Jag vet att det är impopulärt att säga så för journalister och medier brukar vilja höra att autism inte är en svårighet utan enbart en styrka, men jag kan inte säga så för det är inte sant. Jag kanske får färre tidningsintervjuer på grund av mitt förhållningssätt, men jag vill absolut inte ljuga.
Vet att jag har ett människovärde
Vissa tycker att det låter deppigt att min autism innebär fler svårigheter än styrkor, men vet ni vad? Mitt liv är helt okej! När jag var sjukpensionär fick jag ibland se oroade miner från yrkesverksamma när jag förklarade att jag hade misslyckats i arbetslivet och hade märkt under livets gång att jag var dålig på många saker. ”Men lilla vännen, tänk inte så! Du har jättemånga styrkor. Du måste bara höja ditt självförtroende!”, fick jag höra. Men det är alltså som sagt helt okej för mig att ha en funktionsnedsättning som innebär svårigheter och begränsningar. Tack vare min goda självkänsla vet jag nämligen att mitt människovärde inte hänger på mina prestationer.
Vill behålla självkänslan
Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att det nästan blivit ett tabu att säga högt att ens autism innebär svårigheter. Vad hände med självkänslan? Med god självkänsla spelar det mindre roll om man som autist har styrkor eller har åstadkommit prestationer utan man har en inre upplevelse av egenvärde oavsett hur mycket eller lite man presterar i förhållande till andra människor. En självkänsla är mycket viktig för min livskvalitet. Och för att behålla en sund självkänsla är det jätteviktigt för mig att bejaka de svårigheter som min autism innebär och öppet våga prata om dem!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
53 svar på ”Autism och självkänsla”
Mitt liv är också helt ok trots att jag inte är någon Einstein! Tycker det låter jobbigt att gå omkring som en Einstein hela dagarna. Mycket att leva upp till där! Nej, det är bättre att inte veta för mycket. 😊
Det svåraste för mig nu är att jag är i en situation jag aldrig har varit i förut och att tiden är en välsignelse samtidigt som den är nyckfull.
Jag har tagit ett sabbatsår för att prioritera mig själv och kanske få tillbaka lite förlorad tid men framförallt för självbevarelsedriften.
Min självkänsla låg förut i hur mycket jag presterade på jobbet och att vara en perfekt människa på alla sätt i relation till andra människor. Jag satte alltid andras behov före mina egna och hade ingen egen vilja vilket jag fick höra redan i unga år av jämnåriga.
Nu när jag inte har ett jobb att gå till längre (valt att säga upp mig själv) och inga sociala åtaganden på samma sätt som tidigare behöver jag skapa mig en ny identitet som inte är baserat på prestationer.
Jag tror att det med tiden blir enklare för mig att orientera mig i samtiden när jag lär mig att acceptera min asperger fullt ut och prioriterar mig själv i första hand, men även blir bättre på att sätta gränser.
Hehe, jag hade absolut inte tackat nej till att vara lika intelligent som Einstein 🙂 Jag tror att mitt liv hade underlättats betydligt på många sätt om jag hade varit det. Men nu är jag ingen Einstein och är helt okej med det!
Det kan kännas omtumlande att behöva skapa en ny identitet. Själv behövde jag göra det när jag förstod att jag inte var en social person vilket jag hade sett mig som. Jag hade också sett mig som någon som alltid ställde upp för alla andra och som var omtyckt av nästan alla. Det tar tid att skapa en ny identitet, men när man väl lyckats göra det har det definitivt varit värt jobbet! Man måste våga förändras och lära sig att man är mycket mer än sitt jobb/sina relationer/prestationer.
Man kan ha hög IQ/begåvning och samtidigt ha väldigt många svårigheter. Kanske kan man efterlysa en text om särskild begåvning/särbegåvning hos autister?
Du har helt rätt i att begåvningsprofilen kan vara väldigt ojämn hos oss med autism!
Tack för tipset om ett bloggämne, jag blir alltid glad över att få förslag och önskemål från er bloggläsare! Jag ska försöka skriva ett blogginlägg om det inom de närmaste veckorna.
Tack för ett bra inlägg! ”Du måste höja ditt självförtroende!” Det är ett råd som nästan får mig att skratta och det är svårt att greppa vad det innebär – speciellt om man tillhör autismsprektrat. Om man haft svårigheter på jobbet och kanske har ombetts sluta eller slutar själv för att situationen är ohållbar är det ju svårt att gå därifrån ut i livet och ” höja självförtroendendet”. Om man hittar sin nisch och kan arbeta med det man är bra på och inte får kravet att kunna tjäna alla möjliga andra syften på arbetsplatsen såsom att hålla pentryt i ordning, pynta lokalerna vackert, berätta roliga historier på rasterna och så vidare kan självförtroendet bli bra igen. Jag håller med dig om att alla autister inte har supetstyrkor. Det vore så mycket enklare om man hade en supertalang och inte var nödd att funka i alla möjliga situationer . Som autist får man gå igenom mycket smärta, misslyckanden och avvisanden. Vänliga hälsningar
Jag håller med dig med allt du skriver! Som autist är det lätt att känna sig duktig, kapabel och intelligent om man har en styrka som går att nyttja i yrkeslivet: kanske matematik, skrivtalang, musikalisk talang osv alternativt åtminstone inte har så stora svårigheter att man får sparken på vanliga jobb (lager, butik osv). Och precis som jag skrev i inlägget kan vissa autister ha talanger som endast kommer fram i rätt miljö, men faktum är att det inte är så för alla autister. Det är också logiskt att inte alla autister har specialbegåvningar: i diagnoskriterierna för autism nämns bara svårigheter, inte styrkor! Jag brukar säga att de autister som har specialbegåvningar eller andra resurser har tur.
Vissa autister tvingas också gå igenom mer smärta och misslyckanden än andra. Som ett exempel kan nämnas möjligheterna att hitta en kärleksrelation: någon autist kanske kan uppleva att hen har svårt att hitta en partner om hen inte varit tillsammans med någon på 7-8 år, men sedan finns det andra autister som kanske t o om är i 55-60-årsåldern som ens aldrig varit på dejt i hela sitt liv eller kysst någon trots att de alltid drömt om det för att de bara fått avvisanden när de försökt. Så även vi autister kan sinsemellan ha olika stora svårigheter, och vissa har också svårigheter med fler livsområden än andra.
Apropå det sista du skrev där så går det inget vidare med den där tjejen jag nämnde tidigare, hon som jag haft kontakt med till och från i tre år nu. Hon svarade inte på mitt sista mail i våras där jag undrade vad hon skulle göra i sommar och berättade om mina egna bästa somrar från när jag var liten osv. Och svarade heller inget på mitt elektroniska julkort som jag mailade innan jul för att önska henne God Jul. Känns som en sak de flesta skulle göra bara per automatik… Men inget förvånar mig längre med hur folk är och det har varit så med jämna mellanrum. Däremot har hon svarat varje gång jag mått dåligt eller gått igenom någon personlig kris och då även skrivit att jag kan maila henne närsomhelst i såna lägen om jag vill. Och skrev t.o.m. en gång självmant att hon var ledsen att hon inte svarat på mina mail och bara avbröt kontakten så plötsligt, men att hon var inne i en period då när allt kändes mörkt och hon inte orkade med någonting. Jag skrev att jag fanns där för henne i alla lägen om hon ville, så hon alltid skulle veta det. Nu verkar hon må betydligt bättre, är ute med kompisar och allt.
Denna tjej har också autism och en historia av att må dåligt, självskadebeteende, dåligt självförtroende och dylikt. Även negativa erfarenheter av dåliga killar som behandlat henne illa, osv. Jag önskade då att hon hade kunnat värdera någon som verkligen var snäll mot henne och gillade henne för precis den hon var. Och bryta mönstret. Samtidigt skulle jag ändå inte kunna ha ett förhållande i normal mening varken med min rädsla och pandemin som aldrig upphör. Hon bor i en annan del av landet också. Jag har bara fortsatt ha mailkontakt i den mån det går på en kompisnivå, stöttat i motgångar och glatts med henne när det gått bra. Tipsat om filmer, serier, musik och annat rent allmänt. Men det är en tjej som jag tycker är jättefin och känner att jag skulle kunna få känslor för, om jag inte redan har det. Det är väldigt sällan det händer för mig. Vi har haft väldigt lika tankar, intressen och värderingar också. Så frågan är om jag ska göra något med risk för att det blir ett ännu konstigare läge och kontakten avbryts helt, vilket troligen blir fallet. Hon skulle väl redan ha gjort något själv om hon hade intresse. Eller inte göra något eller ens ta chansen och då bara invänta att hon träffar någon annan kille istället, vilket heller inte känns bra. Jag mailade igen nu och frågade bara vad hon skulle göra i Midsommar, vara hemma eller hos släkten osv. Om hon inte svarar på det får jag nog ge upp.
Jag tycker fortfarande det var bland det bästa jag har gjort att jag uttryckte hur jag kände inför min drömtjej i yngre år som senare visade sig vara lesbisk, som jag också tidigare har nämnt. 🙂 För då behöver jag ju aldrig tänka på hur det kunde ha blivit. Och huvudsaken är alltid att man känner själv att man har gjort allt man kan.
Vad tråkigt att höra att kontakten mellan er blivit glesare. Jag tycker att det är en bra idé att du frågar henne rakt ut vad hon vill med er kontakt om du tror att det skulle få dig att må bättre. Det låter onekligen som att hon är upptagen med annat just nu alternativt kanske försöker få er kontakt att rinna ut i sanden, men det låter som att du vill veta vad som har hänt. Skulle du ställa frågan och inte få ett svar kan du se ett uteblivet svar också som en form av svar!
OM det skulle vara så att hon vill avsluta er kontakt behöver det inte vara så att hon menar något illa. Jag var själv rak förut och sa alltid rakt ut när jag ville avsluta kontakten, men idag har jag lärt mig att många tar illa upp av rakhet och föredrar att motparten låter kontakten rinna ut i sanden. Därför gör jag numera själv så ibland. Med en nära vän/partner skulle jag däremot absolut vara rak! Sedan orkar jag inte alltid heller svara på alla meddelanden jag får och dröjer ofta med att svara även om jag inte skulle vilja avsluta kontakten med personen i fråga. Detta för att min ork och energi inte alltid räcker till att svara. Kanske kan det vara så för henne?
Det är hjärtskärande att läsa det du skriver om autister i 60-årsåldern som bara fått avvisanden när de försökt träffa någon. Jag tycker det är fruktansvärt med tanke på att de inte vill något annat. 🙁
För egen del dröjde det ända tills jag var lite över trettio innan jag hade mitt första längre förhållande. Även om det var ett destruktivt förhållande på många sätt är jag glad för att jag har haft den här relationen. Lärde mig mycket av den.
Nu i efterhand kan jag ångra att jag inte tog vara på de få chanser till potentiella kärleksrelationer jag hade i tjugoårsåldern. Hade jag förvaltat de bättre kanske mitt liv hade sett helt annorlunda ut idag (eller inte). Ständigt dessa ”om jag hade gjort si, om jag hade gjort så”. Jag var väldigt osäker i den åldern och väldigt tafatt eller så förmådde jag inte mer pga min funktionsnedsättning (som jag inte fått diagnostiserad då). Väljer att tro på det senare.
Det jag längtade efter och drömde allra mest om var att hitta kärleken. MEN när jag väl fick chansen låste det sig för mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra just i det ögonblicket. Efteråt visste jag precis vad jag skulle ha gjort men då var det redan för sent.
Det är lite av ett genomgående tema i mitt liv alla förlorade chanser och då pratar jag inte bara relationer utan i största allmänhet. Även om det är en stor sorg är det en liten tröst att veta att jag har Asperger och att det kan förklara mina svårigheter i livet. Det beror på något…
Precis min historia också och kunde sagt precis detsamma. Det är det enda jag har velat också och önskat varje dag utöver allt i 25 år nu, att bara få uppleva kärlek. Att bli vald av någon. Ända sen jag var tonåring. Avsaknaden av det kändes olidlig många gånger när jag gick runt ute på kvällarna i den åldern och jag tänkte att det bara måste hända vilken dag som helst nu. Fortfarande inte nått dit. Önskan består men man kan inte sätta sig in i hur det skulle kännas längre. Det mattas av med åren och man vänjer sig allt mer vid ensamheten. Det är i alla fall min erfarenhet.
Jag hoppas verkligen att du får uppleva kärlek någon dag eftersom det är du önskar! Vad tråkigt att höra att avsaknaden av kärlek kändes olidlig för dig när du var yngre.
Jag håller med dig om att det är jättesynd om de som är i övre medelåren och kanske rent av närmar sig pensionsåldern och fortfarande aldrig fått gå på dejt eller kyssa någon trots att de hela livet drömt om just det. Det kan vara en stor sorg för dessa personer!
Däremot minns jag att en autistisk kvinna som nog var 50+ berättade att hon aldrig varit på dejt eller kysst någon men att hon gärna hade gjort det om hon hade träffat någon. Samtidigt var det inte så jätteviktigt för henne utan hon trivdes också för sig själv. För henne var avsaknaden av kärlek och närhet alltså ingen jättestor grej utan hon kände snarare att kärlek hade kunnat vara extrakrydda i hennes liv.
Om alla misslyckanden i kärlekslivet är en sorg eller ej handlar nog alltså mest om hur viktigt det är för vederbörande att uppleva kärlek. Vissa tycker att det är jätteviktigt medan andra kan leva utan.
Jag håller med om att det är tröst att få veta om sin diagnos. Även för mig var det en lättnad att få en förklaring till mina svårigheter!
Det märkliga är att hon ju svarar varje gång jag mår dåligt eller när något negativt har hänt i mitt liv…Och har sagt flera gånger att det bara är att skriva till henne såna gånger, om precis vad jag vill om det kan få mig att må bättre. Däremot får man nästan aldrig svar på alla gladlynta och sociala mail där emellan. Det var hon själv som mailade mig första gången och inledde kontakten. Jag blev jätteglad för jag tyckte redan hon var jättefin. 🙂 Men utseende är ju inte allt heller, det måste man bortse ifrån. Och istället se till hur en människa är som person.
Att gå med på dejtingsidor och dylikt är för mig helt meningslöst. Det enda som räknas där är yta och status. Yrke för män och utseende för kvinnor. Hon var annorlunda och det är just därför jag gillar henne.
Utöver autism, dåligt självförtroende/självbild, återkommande ångest mm så har hon även social fobi, bör kanske tilläggas… Det är väldigt mycket upp och ned. Jag vet att hon skulle vilja ha en förklaring själv. Det har hon t.o.m. skrivit om andra. Men från den punkten när man har ifrågasatt någon finns ingen återvändo, eftersom ingen tar på sig något de gör och bara reagerar på att bli ifrågasatt/kritiserad. Vilket ingen gillar, oavsett hur de är eller vad de gör. Ödmjukhet och självkritik har aldrig funnits. Därför brukar jag verkligen dra mig för det in i det längsta med varje person och låtsas som ingenting, i hopp om att de ska ändra sig. Det är aldrig man själv som har ändrat läget i kontakten med någon.
Om hon har de besvär du nämnde kan det vara så att hon inte vågar säga som det är. Hon kanske inte orkar ha regelbunden kontakt men på grund av sina svårigheter inte vågar säga det rakt ut för hon kan vara rädd för hur du kommer att ta det. Det kan också vara så att hon inte förstår sina egna behov.
Att hon svarar dig varje gång du mår dåligt visar dock att hon bryr sig och vill dig väl. Hon kanske tycker att det är viktigare att svara på deppiga mejl än glada mejl och hennes resurser kanske inte räcker till båda? Jag spekulerar bara.
Om hon har autism kan hon ha svag Theory of Mind vilket kan innebära att hon inte ser sitt beteende utifrån. Hon kanske inte inser hur hennes beteende påverkar dig. Mår hon dåligt själv kan det också vara så att hon inte orkar bry sig då hon är så trött och utmattad.
Jag gissar att det är något åt det hållet. Hon har blivit diagnostiserad med autism.
Det är jättesällan jag verkligen kan få känslor för någon, som sagt. Jag kan tycka om folk och har väldigt lätt för det, om de är trevliga, vilket är det enda jag går efter. Men kär är något jag mycket sällan blivit, då ska det vara något speciellt. Har bara hänt några gånger och då har det inte varit besvarat, eller så har jag inte ens sagt det.
Det har även fått mig att må sämre av att vara med folk jag egentligen inte känt att jag passat med, eller som inte ens har varit snälla mot mig och bara behandlat mig illa, än att vara ensam. Även om jag alltid har hatat det sistnämnda också och lidit något enormt av det genom livet. Men jag brukar fråga mig vad som är värst: Att inte ha något som man vill ha, eller att vara fast i en situation eller med någon där man inte vill vara och vill ut ifrån men inte vet hur. Troligen det sistnämnda.
Många jag har träffat genom livet har det varit en ren befrielse att äntligen få slippa sen p.g.a. hur de var och behandlade mig. Men när man möter någon som man både tycker är jättefin utseendemässigt, som även har lika värderingar, tankar och intressen som en själv i många fall och som man även fått kontakt med, känner man ju sig mer motiverad till att göra vad man kan för att behålla kontakten. Samtidigt kan man ju inte bara fortsätta ge och ge heller utan att det besvaras. Då måste man ju ifrågasätta eller gå vidare.
Fick iaf ett peppande mail en dag för några år sen från en finlandssvensk modell med flera tusen följare på instagram som fortfarande reser runt i världen på olika jobb. 🙂 Hon hade en blogg där jag också brukade kommentera hennes alla resor och sånt ibland och jag hade just skrivit något om mobbning och ensamhet där på något inlägg om detsamma. Det var långt och personligt och hon skrev att hon ville skriva till mig för att ge mig mera hopp igen efter vad jag hade skrivit. Ibland kan vissa fortfarande förvåna en med att göra bra saker. 🙂
Rättning: nu c.a. 300 tusen följare… Tittade just in där igen.
Vad fint av henne att skriva ett peppande mejl till dig! Det låter som att hon är en jättefin person 🙂 Vad glad jag blir över att det finns sådana influencers!
Det är inte lätt att bli kär, och jag förstår också att du är hellre ensam än med människor som behandlar dig illa. Det hade nog de allra flesta känt. Jag tycker också att du gör helt rätt i att undvika människor som varit elaka mot dig.
Det är väldigt sällsynt, men de finns och såna personer får man verkligen värdera! 🙂 De flesta har istället en fasad utåt och är helt annorlunda privat. De bästa personerna är de som gör gott i det fördolda, utan egen vinning. Volontärer i tredje världen m.m. är något jag ser upp till väldigt mycket. Även folk som riskerar sina egna liv för att hjälpa andra, såsom brandmän t.ex.
Jag tycker också att det är beundransvärt att göra saker för andra utan egen vinning! Exempelvis träffade jag personer i Algeriet som verkligen var fattiga, dvs att de inte hade tillräckligt med mat för sig själva, och ändå hjälpte de andra fattiga och bjöd dem på mat. Det är väldigt fint.
Däremot är tveksam till att det alltid är bra och vettigt att sätta andras behov framför sina egna. Det är många som gör det och insjuknar i utmattningsdepression. Jag har själv lärt mig genom terapi att sund egoism är bra, och jag har med åren också lärt mig att tänka på mig själv.
Hej Paula! Håller med om allt du skriver ovan. Jag tror att en god självkänsla får man bara genom god självkännedom, dvs att vara medveten och acceptera både sina styrkor och svårigheter. Problemet när man själv eller andra bara framhäver sina styrkor är att det skapar en väldigt snedvriden bild av hur verkligheten ser ut, eftersom svårigheterna förminskas vilket kan göra att de inte känns så viktiga. Och det kan i sin tur leda till att man mår dåligt eftersom man inte ”borde” ha några svårigheter.
Tyvärr går väldigt mycket idag ut på att man måste prestera, och då får man inte visa några svagheter…
Precis! Jag tycker att det är jättetråkigt att svårigheterna förminskas och viftas bort även om jag vet att de flesta som gör så menar väl. Precis som du skriver handlar mycket om prestationer i dagens samhälle. Och jag håller med dig om det du skrev om självkännedom!
Jag tror också att människor generellt sett gärna vill leva i tron att alla har lika mycket svårigheter och styrkor eftersom det låter som en fin tanke. Människor kan nog till och med få ångest av att erkänna för sig själva att vissa har fler svårigheter än andra för de vill inte att det ska vara så.
Håller med dig också! Människor mår nog bättre av att tro att alla har samma förutsättningar att klara livet utan hjälp, även fast det är ganska uppenbart att det inte är så. Varför det är så vet jag inte, men något som jag tror kan spela in är att det generellt verkar finnas en uppfattning om att man ska klara sig själv, och att det nästan är fult att fråga om hjälp, även fast de allra flesta behöver det någon gång i livet, mer eller mindre.
Men som du säger tror jag de allra flesta helt enkelt bara vill hjälpa till, de vet bara inte hur, och utgår därför ifrån vad de själva mår bra av, vilket kan bli väldigt fel.
Jag håller med dig om allt du skriver! Jag tror precis som du att en uppfattning om att man ska klara sig själv finns med i bakgrunden. Speciellt här i Skandinavien är idealet att alla ska vara så självständiga som möjligt vilket också tar sig uttryck i att ungdomarna flyttar hemifrån väldigt tidigt under förutsättning att de hittar lägenhet. Och våra kulturella ideal speglar sig säkert i hur vi med funktionsnedsättningar blir bemötta.
När jag däremot besökt vissa andra länder har det inte alls varit så utan där har folk ofta bott hemma hos sina föräldrar tills de gift sig. Detta eftersom de inte velat bo ensamma.
Det behöver inte alls handla om dåligt självförtroende bara för att en är öppen med sina svårigheter!
Det kan handla om att en äntligen förstått dom själv och att en vill förmedla vad en förstått (och kanske fått bekräftat genom utredning) till andra. T ex.
De osynliga utmaningarna en haft hela livet.
Det är inte ett konstigt behov. Men en hel del verkar bli missförstådda som om de per automatik inte skulle ha någon självkänsla och/eller självförtroende alls p.g.a. sina ( e v färska) insikter om utmaningar.
Den erfarenheten blev extra uppenbar för mig när jag bodde på ett boende och personalen började ”självförtoendeträna” mig på olika sätt..bl a fick jag en bok om hur jag kunde öka mitt självförtroende (jag har alltid haft bra självförtroende inkl alltid vetat mitt värde) av dom. I efterhand förstod jag att de missförstått mitt behov av att få berätta mycket om mina utmaningar (styrkor och intressen har jag alltid haft klart för mig). De feltolkade det som att jag hade dåligt självförtroende.
Jag håller med dig om att det är helt normalt att ha ett behov att förstå sina svårigheter och prata om dem, och jag tror också att det ibland kan vara den enda vägen till självacceptans. Vissa undrar hur det kommer sig att en diagnos är så viktig, men den är viktig just för att det är naturligt att ha ett behov att skapa självförståelse.
Vilken jobbig upplevelse denna ”självförtroendeträning” måste ha varit! Precis som du skriver måste de ha misstolkat dig. Självförnedring ingår ju också i depression så de kanske hade dragit den felaktiga slutsatsen att ditt behov av att prata om dina svårigheter berodde på att du likt många deprimerade personer hade antagit ett självnedvärderande synsätt och saknade en förmåga att förstå att du innerst inne var precis som andra människor.
Men ovanstående förhållningssätt blir ofta kontraproduktivt vid autism för autism handlar ju om att man inte är som andra människor och att man har fler svårigheter än genomsnittsmänniskan. För många autister är det viktigt att acceptera sina svårigheter och att kunna vara öppen med dem!
Ja precis utifrån personalens agerande gissar jag även att de såg mig som deprimerad eller lite nere, en som behövde muntras upp och stärka mitt så dåliga självförtroende genom lite positivare tänkande bara… Hemskt olyckligt. Det är ganska många år sedan nu men jag blir arg och känner mig frustrerad vid tanken på hur utsatt jag troligen var där och då.
Tyvärr tror jag ovanstående är vanligt och nåt som sker dagligen i olika sammanhang där autister ska hjälpas och stödjas på ena eller andra sättet.
Jag tror också att det är relativt vanligt. Vissa är t o m emot npf-diagnoser så att ingen börjar fokusera på sina svårigheter. Jag vet själv att det finns väldigt många jobb jag inte klarar av oavsett hur mycket jag skulle vilja det, men säger jag det högt uppstår det ofta missförstånd och jag får höra att jag måste jobba på mitt självförtroende.
Hög igenkänning. Vi behöver ofta förståelse på en lite djupare nivå.. Det landar ofta i sådana ”goda råd” när någon inte vill eller klarar av att undersöka våra uttalanden närmre.
Du har ju väldigt mycket erfarenheter och ”eget arbete” som ligger till grund för detta uttalande.
Självförtroende enligt andras kriterier. Det skulle aldrig gå att säga till någon att man inte har dåligt självförtroende eller känner sig otillräcklig för att man är sjukskriven/har förtidspension, utan tvärtom mår bättre av att bara få vara hemma då man nästan bara upplevt mobbning, kränkningar och elakhet från folk på alla ställen man har varit. För då FÖRVÄNTAS man ha en negativ självbild och syn på sig själv. Vilket folk gör allt för att uppmuntra till om man inte har det. Så det bästa man kan göra är att inse sitt eget värde. Så spelar andra och deras åsikter ingen roll. Då skulle ingen behöva leva i en destruktiv relation heller med någon som behandlar de illa eller slår. Om alla bara insåg sitt eget värde, vilket man borde arbeta för att alla ska göra. Och alla som verkar för motsatsen med syfte att kränka och ta ned, ligger på en mycket låg nivå.
Jag håller med om att det ofta förväntas att en arbetslös person/sjukpensionär har en negativ självbild och dålig självkänsla. Och vips så fyller vederbörande 65 år och över en natt heter det istället: ”Så härligt att äntligen vara fri på dagarna.” Förväntningen är liksom att alla i arbetsför ålder utan undantag mår bäst av att jobba medan det för 65+:arna anses vara allmänt accepterat att trivas hemma. Det är min uppfattning i alla fall.
Om man valt att stanna hemma på grund av mobbning måste det däremot inte automatiskt betyda att vederbörande trivs hemma. Det kan ju finnas många som stannar hemma som känner att de inte har andra alternativ men bli uttråkade på dagarna. Men sedan finns det också många som verkligen trivs hemma oavsett hur inkluderande arbetsmiljön är.
Passar på att önska en trevlig Midsommar! 🙂
Tack detsamma, Kane! Hoppas du får en trevlig midsommarhelg 🙂
Apropå autism och självkänsla och självförtroende..
Autister tillskrivs ju inte sällan behov av självförtroendeträning, coaching, ”hitta sina styrkor”- övningar av olika verksamheter. Har ni reflekterat över det? Det kan ingå i olika verksamheters reklam över det stödet de ger till autister, senast jag läste om det var det en chef över en daglig verksamhet som lyfte vikten av att jobba med autisters självförtroende. Vissa autister kan troligen ha nytta och glädje av det men långtifrån alla. (Ungefär lika ofta är ”motivation” och ”självständighet” på tapeten och de uttrycken upplever jag också ofta är omgärdade med missförstånd åtminstone när de omnämns i sammanhang med stöd till autister).
För mig och vissa andra autister kan bra självkänsla innebära att inte delta, inte utsätta oss för att göra omgivningen nöjd. Kane, du var väl lite inne på det i ett inlägg ovan? Omgivningen kan ofta agera som om det rätta och bästa är att vi är med och deltar på samma/liknande sätt som dom i samhället. Så kan de bli när omgivningen, som ofta vill väl, fastnar i inkluderingstanken. När det mest hälsosamma vissa kan behöva göra är att, ibland avstå saker helt, ibland anpassa deltagandet, ibland vara med som andra: i arbetsliv, socialt liv, fritidsaktiviteter etc. – och inte nödvändigtvis p.g.a. dålig självkänsla, självförtroende, rädsla, ångest eller liknande utan för att vi insett att vi t ex behöver prioritera, välja var vi vill lägga vår energi på, känner oss själva, vad deltagande på omgivningens villkor ofta kostar ..
Det kan krävas självkänsla och mod för att avstå de förväntningar som finns. En fördel kan nog också vara att en också lyckats skilja sina egna känslor från andras..
Folk bryr sig aldrig om individens bästa utan bara samhällets, som jag tidigare har skrivit till Paula. Handlar bara om pengar. Alla barn mår inte bra av att gå i skolan och alla vuxna inte av att jobba. Och eftersom alla inte föds med samma förutsättningar i livet, kan man heller inte förvänta sig att alla ska vara stöpta i samma form, agera och prestera därefter. Då lever man i ett elitistiskt samhälle där de starkaste överlever och de svagaste får gå under om de inte kan uppfylla alfakriterierna, precis som i naturen.
Sen, om vi pratar om skattepengar, så är kungahuset och deras apanage fortfarande ett bra motargument till alla som hatar, dömer och ser ned på alla som får bidrag p.g.a. sjukdom eller andra diagnoser. Om man ser till de ofantliga summor som årligen går till dem, som inte har blivit demokratiskt valda utan bara fötts in.
Jag tror faktiskt att många enskilda boendepedagoger/boendestödjare/arbetsförmedlare/lärare osv agerar med brukarnas/klienternas/elevernas bästa i åtanke. Visst, det finns många som är olämpliga för sina jobb och som inte bryr sig, men det finns också många som uppriktigt tror att självständighet/påtvingad inkludering/självständighetsträning osv alltid är det bästa för individen.
Personligen tror jag att problemet ligger i hela samhället och dess propaganda om att ”alla mår bäst av självständighet/självförtroendeträning/jobb/av att vara i skolan”. Hela vårt samhälle är liksom uppbyggt av att så många som möjligt har ett lönearbete vilket gör att många uppriktigt tror att alla människor mår bra av samma saker.
Ja jag tror också de flesta personal vi kommer i kontakt med vill väl med sina val av sätt att ge stöd på. Ganska ofta är personal också styrda av en ledning, och ibland styr t ex biståndsbeslut också. Men det hindrar ju inte att enskilda personal visar civilkurage och står upp för en autists behov, om en själv som personal är den enda som förstått någon, och vill autisten det allra bästa.
Ganska många personal jag kommit i kontakt med verkar dock inte vilja vara till besvär. Det verkar finnas en rädsla i det och en verkar vilka spara på sina synpunkter om destruktiviteten i vissa verksamheters arbetssätt, arbetsmiljö etc. Många NT verkar fungera så. Det viktigaste är troligen att de får behålla sina jobb och det är ju inte konstigt om de håller tyst då. Så då fortsätter vissa verksamheter som de alltid gjort i sina omhändertaganden, bemötanden av autister, som grupp resp enskilt.. Det är verkligen tråkigt att uppleva och se:(
Jag tror också att det finns personal som inte vågar stå upp för det de tror på om deras chefer och biståndsbedömare sätter käppar i hjulet. Dessa personer kan iofs i vissa fall hjälpa brukaren ”i smyg” utan att deras chefer får veta om de märker att brukaren verkligen inte klarar av de krav som ställts upp. Men precis som du skriver är många måna om sina jobb och vågar inte revoltera.
Sedan finns det också biståndsbedömare som skulle vilja bevilja oss fler insatser men inte får det för att kommunen har satt upp riktlinjer för LSS- och SoL-insatser. Dessa biståndsbedömare har iofs möjlighet att hjälpa den sökande att överklaga om de anser att brukaren borde beviljas insatserna. Kommer ett domstolsbeslut om att ansökan måste bifallas måste ju kommunen gå på domstolens linje.
Det antas att vi vill leva våra liv så NT-likt som möjligt. ”Rätten att leva som andra” och ”Rätten till arbete” brukar politiker och funktionshinderföreningar och -rörelser göra reklam för att de strider och kämpar för.
Å visst drömmer en del om det som kommuniceras ut men det är väldigt ensidig reklam. Det låter som att det inte finns några undantag d v s något individuellt perspektiv.
Jag är för att ”alla ska ha rätt att leva ett gott liv- på sina villkor”: för vissa kan det innefatta att arbeta sida vid sida med någon NT med endast smärre anpassningar av arbetstid och uppgifter medan det för någon annan kan innebära att få syssla med specialintresset utan krav på speciella prestationer t ex hemma eller hos någon ideell organisation medan det för en tredje kan innebära att en tillåts gå universitetskurser på distans parallellt som en har sjukersättning medan det för en fjärde kan innebära att en är tillräckligt sysselsatt med t ex dagvård eller behandlingar om en har sjukdom parallellt med sin funktionsnedsättning. Osv osv i all oändlighet eftersom alla människor med autism (eller ej:)) har unika livssituationer.
Jag tänkte passa på att önska ett inlägg om vilka konsekvenser ”hel-inkluderingstanken” kan få. D v s hur kan de bli när önskan/strävan efter att vi autister ska delta på samma villkor som övriga/NT går till överdrift? När enskilda handlar i kläm och åsamkas psykisk ohälsa istället p.g.a. antagandet att det de behöver och saknar är att få leva som majoriteten? Du har skrivit om det redan tror jag men kanske kan du göra ytterligare vinklingar/konsekvensbeskrivningar. Skulle vara roligt om du ville det:)
Superbra ämnen att skriva blogginlägg om! Tack för dina tips. Det är just dessa typer av ämnen som jag verkligen brinner för! Om jag får många läsarfrågor under semestern kommer jag behöva prioritera läsarfrågorna, men i så fall kommer jag skriva blogginlägg om dessa ämnen efter mitten av augusti. Men i bästa fall har jag möjlighet att göra det redan under semestern 🙂
För ett antal år sedan deltog jag i Attentions projekt Vägar till jobb där jag och de andra projektinformatörerna föreläste på olika ställen (arbetsgivare, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan o.s.v.) om de styrkor autism innebär i arbetslivet i syfte att få fler autister ut i arbetslivet. Och jag tycker ju att det är jätteviktigt att de autister som blir diskriminerade i arbetslivet och ofrivilligt arbetslösa ska få stöd med att hitta ett jobb.
Av ovanstående anledningar såg jag Vägar till jobb som ett jätteviktigt projekt, men samtidigt var jag mån om att tala om att alla autister inte mådde bra av att jobba eftersom deras energi inte räckte till och att rätt anpassning i dessa fall ofta var sjukersättning. Detta var särskilt viktigt i en tid då utförsäkringar pågick för fullt och många autister hamnade i fattigdom till följd av att de hade blivit utförsäkrade och tvingats leva på ekonomiskt bistånd. Det var jätteviktigt för mig att få framför allt Försäkringskassan att förstå att arbete inte var det bästa för alla!
Jag har reflekterat i liknande banor. När jag började tacka nej till fester och liknande evenemang misstolkades det ofta som att jag hade fått dålig självkänsla för att jag alltid tidigare hade tackat ja. Men det som många inte förstod var att det verkligen krävdes mod att våga tacka nej!
Om jag mot förmodan gick på någon fest för att vara någon annan till lags vågade jag börja avstå från dansandet. Det krävdes ännu mer mod att tacka nej till dans när jag var den enda som inte dansade och satt helt ensam på min plats. Därför kändes det komiskt när jag fick höra sådant som ”Du måste våga”. Att dansa krävde ju inget mod av mig men däremot krävdes det mycket mod att våga avstå.
Jag önskar att olika verksamheter jobbade med autisternas självkänsla istället för självförtroende. Precis som vi konstaterat kan en autist ha ett mycket bra självförtroende och ha en realistisk bild av sina egna kapaciteter och förmågor. Däremot krävs det en mycket bra självkänsla för att våga börja leva ett autismvänligt liv!
Att gå sin egen väg och stå emot grupptryck etc är just vad jag ser som självförtroende och styrka. Annars skulle man börjat röka och dricka i tonåren för att det var det som de ”coola” och populära gjorde, bli en mobbare själv för att det var det som var det ”coola” mm. Bästa exemplet på att normen inte alltid är det rätta bara för att de flesta gör det, tycker jag fortfarande är i nazityskland under Andra Världskriget, då det var normen att vara nazist och alla som inte var det, såg igenom det fullständigt vansinnet och öppet kritiserade det blev förföljda och hatade.
Du har helt rätt! Jag hade dålig självkänsla innan diagnosen och drack en del och rökte också ibland. Dock berodde detta just i mitt fall inte på dålig självkänsla. Jag gjorde inte det för att verka ”cool” (dock tror jag att du har rätt i att många ungdomar dricker och röker för grupptryckets skull). Istället festade jag för att ha roligt. Jag mådde ju dåligt annars och de enda gångerna jag mådde bra var när jag var full. Idag dricker jag dock inte längre, slutade med det för många år sen!
Jag håller med dig om att de samtida normerna inte alls måste vara ”sanningen”. Normerna förändras också rätt så snabbt och varierar kulturer emellan. Förr i tiden var det också normalt att se ner på ensamstående mödrar och homosexuella, och de som gjorde det sågs inte som trångsynta utan de följde bara dåtidens normer.
Tack för delandet av exemplet med att avstå festen/dansen. Att vara modig på riktigt kan vara att avstå sånt en förstått inte är bra för en, kanske rentav skadar en mer än det ger oavsett om en anpassar sitt deltagande eller ej. Detta ofta samtidigt som omgivningen, som ofta vill väl, kan uppmana en att t ex våga, inte ge upp, fortsätta kämpa, utsätta sig osv.
Mod kan vara också att t ex ställa sig vid sidan av och inta åskådarposition om en inte gjort det tidigare. Liksom att enbart delta i de sammanhang där en känner en kommer till sin rätt, där människor är trevliga och visar en den respekt en kan behöva. Mod kan även vara att t ex välja rätt interaktioner och relationer och avstå sådana som drar ner en mer än det bygger upp. Oavsett omgivningens förväntningar om hur en borde vara, vad en borde göra, vad en borde må bra av:) så fortsätter en vara modig:)
Jag håller med dig om allt du skrev om mod! Faktum är ju att de som blir ifrågasatta ofta är de som är modiga för att de vågar vara och göra annorlunda, och det är inte lätt att stå emot grupptryck! Ett undantag är såklart social ångest då vederbörande ofta skulle vilja vara delaktig i aktiviteterna men inte vågar. Precis som du skriver uppmanar omgivningen ofta vederbörande att fortsätta kämpa vilket kan få ödesdigra konsekvenser.
Det handlar egentligen alltid om att gå tillbaka till normen igen. Och de flesta tycker allt som går utanför är fel. Även om de accepterar det. Om folk möter någon med massor av tatueringar tänker de flesta att hen har förstört sitt utseende och att det är synd, trots att det troligen är hens personliga skönhetsideal som hen är jättestolt över. Detsamma med frisyrer och klädstilar som sticker ut, särintressen som skiljer sig från det stora flertalet, att isolera sig av egen vilja och inte ha kontakt med någon, andra livsval etc som ändå inte skadar varken de själva eller någon annan utan bara är annorlunda. Det är så få som accepterar att alla är olika och måste få vara det. Förut ansågs det fel att vara gay också, det är en av de få saker som har ändrats nu. Det värsta skitsnack som sagts och fortsätter sägas konstant, är att alla är lika mycket värda och att man duger precis som man är. Det är bara om man ändrar sig och faller in i ramen för hur man ska och förväntas vara. Så länge det finns fördomar om folk eller grupper fortfarande som endast ett fåtal vill bekämpa, däribland allas rätt till att slippa bli utsatta för kränkningar, fördomar och okunskap p.g.a. sjukskrivning/förtidspension och att alla måste kunna acceptera läkarutlåtanden och inse att det övergår deras egen kompetens, så finns det inget parti att rösta på. Dessutom handlar de flesta partier bara om att peka ut någon viss grupp som de ser som felet med allt och anspela på folks fördomar eller avundsjuka på dessa. Så både p.g.a. pandemin och för att det ändå inte finns något parti jag gillar, kommer jag inte rösta i höst.
Jag håller med om att det är många som har fördomar. Samtidigt tror jag också att det handlar om vilka kretsar man umgås i. Folk som lever med alternativa livsstilar kan enligt min erfarenhet vara väldigt öppna mot olikheter och annorlundaskap.
Vissa som säger att folk duger som de är och att alla är lika mycket värda menar det de säger, men det gör inte alla. Jag vet t.ex. en som upplever sig vara öppen med motiveringen att hen accepterar homosexuella, men samtidigt dömer hen ut transsexuella. Enligt mig är denna person väldigt dömande för det räcker inte, så som jag ser det, med att endast acceptera homosexuella. Enligt mig ska man acceptera alla olikheter om man ska vara öppen, självklart under förutsättning att det är vuxna människor inblandade och ingen far illa.
Jag förstår att du inte tänker rösta. Samtidigt kan det vara bra att rösta om det finns något specifikt parti man ogillar mer än de andra partierna. Om man absolut inte vill att detta parti ska få makt men samtidigt inte har några särskilda åsikter om de andra partierna räcker det med att rösta på vilket annat parti som helst! Men har man inga bestämda åsikter om politiken kan man ju såklart låta bli att rösta helt.
Nu frångår jag den här diskussionen men undrar över en sak. Jag är relativt ny här och har inte läst alla blogginlägg men har det skrivits något om skillnader och likheter mellan att leva som autist i Sverige jämfört med andra länder?! Skulle vara intressant att veta.😊
Intressant inläggsämne! Anledningen till att jag aldrig skrivit om hur det är att ha autism i andra länder är att jag inte har erfarenheter av att leva i andra länder som autist (utom Sverige och Finland då, men när jag växte upp i Finland var jag ju odiagnostiserad).
Svårigheten i att jämföra länderna ligger i, så som jag ser det, är att människor från olika länder är vana vid olika saker och olika levnadsstandard och därmed ofta har helt olika förväntningar på livet. I mina ögon klagar svenskarna mycket om de inte mår bra vilket jag själv ser som positivt! Ni svenskar lyssnar också på era barn vilket gör att svenska föräldrar sällan tvingar sina barn till skolan om barnet säger sig må dåligt där.
Jag har ofta fått försvara Sverige när jag föreläst i Finland. Vissa finska lärare och rektorer har ifrågasatt det faktum att Sverige har så många autistiska hemmasittare och undrat vad vi gör för fel. Men finska autister mår enligt min erfarenhet väldigt, väldigt dåligt. Att vi har många autistiska hemmasittare i Sverige ser jag som positivt då jag ser det som ett tecken på att svenska föräldrar lyssnar på sina barn och tar deras känslor på allvar när de säger att de inte vill gå till skolan.
Hade jag växt upp i Sverige hade jag troligen fått chansen att bli hemmasittare, men jag blev istället hotad med att bli placerad hos fosterfamilj om jag skulle skolvägra så jag hade inte möjligheten att stanna hemma. Jag hade också fått stryk om jag hade skolvägrat! Men i Sverige är det däremot tabu med barnaga vilket internationellt sett är väldigt ovanligt. Som nyinflyttad i Sverige var jag chockad och förvånad när jag pratade med jämnåriga svenskar och fick höra att de aldrig hade fått stryk som barn. Jag visste inte ens att det fanns föräldrar som inte gav sina barn stryk!
Sedan kan man också fråga autister i olika länder hur nöjda de är med livet. Men grejen är att svenskar generellt sett har väldigt höga förväntningar på livet vilket troligen ofta gör att de känner sig missnöjda. I Finland säger sig många vara nöjda trots att Finland har högre suicidtal än Sverige, men grejen är att vi finnar har jämfört med er svenskar väldigt låga förväntningar på livet. För oss räcker det med att vi inte längre har krig och att vi har mat på bordet. På grund av kriget har vi blivit uppfostrade till att inte klaga. Ni svenskar däremot har enligt min erfarenhet oftast betydligt högre förväntningar än så! Av denna anledning kan det också vara mycket svårt att jämföra livstillfredsställelse mellan autister i olika länder.
Sedan påverkar ju värderingarna i olika kulturer vilken typ av stöd autister får i olika länder. När jag läste en tysk bok om autism där många autister själva medverkade gavs det utseendetips till kvinnor, och personalen borde enligt författarna lära kvinnliga autister att sminka sig, träna och klä sig moderiktigt. Detta eftersom det är jätteviktigt med utseende och kvinnliga autister skulle ha lättare att hitta en partner om de skulle få träna på dessa saker, menade författarna.
Ovanstående råd skulle däremot aldrig gå hem i Sverige! Skulle någon författare skriva så i Sverige skulle det orsaka ramaskri misstänker jag!! Detta för att feministiska värderingar ses som väldigt viktiga i Sverige men är betydligt mer ovanliga i många andra länder.
Nu vet jag inte om detta var ett svar på det du undrade över, men jag har som sagt svårt att beskriva hur det är att leva med autism i andra länder eftersom jag inte har erfarenhet av det.
Mycket intressant att ta del av! 🙂
Jag ställde frågan på fel sätt och jag menar inte specifikt dina erfarenheter av hur det är att leva med autism i andra länder utan mer allmänt.
Tänkte att med all din kunskap om autism du samlat på dig under åren, med alla föreläsningar du har hållit i och människor du träffat runt om i Sverige och utanför landets gränser(?!), att du har fått med dig andras berättelser och perspektiv på hur det är just för dem i det landet de bor i.
Men det räcker med att bege sig till vårt östra grannland för att se att det finns tydliga skillnader uppenbarligen. Känns som att Sverige ligger i framkant just på det området i hur autister blir bemötta och att det tas mer på allvar här än i t ex Finland, även om det fortfarande finns en stor kunskapsbrist om autism i Sverige som du varit inne på?!
Du gör en riktig iakttagelse om oss svenskar vilket jag själv kan identifiera mig med.
Ja, vi har väldigt höga förväntningar på livet och endast det bästa är gott nog, typ. Många blir väldigt olyckliga när de inte kan nå upp till sina högt ställda krav. Är det inte en stor anledning till varför den psykiska ohälsan är så utbredd i Sverige idag?!
Jag själv levde efter den devisen i många år. Ville ha det alla andra hade för att vara någon i andras ögon annars kändes det som ett misslyckande. Men jag varken vill eller orkar leva så längre.
Det här är inget sätt för mig att vara insmickrande men jag tycker finländarna har en mer sund inställning till livet och det är väl inte för inte de är det lyckligaste folket i världen om man får tro alla undersökningar (paradoxalt nog i skarp kontrast mot sina höga självmordstal). De har kanske fattat vad meningen med livet är: ”Ha inte för höga förväntningar för då riskerar du inte att bli besviken”.
Själv har jag nog en finne någonstans boende inom mig för jag anammar det finska synsättet. Försöker vara lite mer chill och ägna mig åt saker som betyder något på riktigt. Vill leva ett enkelt liv och gå min egen väg i så hög utsträckning det nu går.
Har intagit den där åskådarplatsen Kritan skrev om och försöker förstå hur jag ska bära mig åt för att tillgodogöra mig det jag drömmer om trots mina begränsningar.
Gillar finnarnas svårmod och deras svarta humor också. Sen tycker jag Sverige generellt sett är mer historielösa jämfört med Finland. Vi ska vara så moderna hela tiden och allt ska vara nytt och utbytbart. Men det hänger säkert ihop med att Sverige inte haft krig på 200 år och att vi försöker vara något föregångsland.
Något av det bästa Finland har gett oss är Arto Paasilinna och Aki Kaurismäki.
”Harens år” av Paasilinna är en läsupplevelse utöver det vanliga. Rekommenderas varmt! 😊
Jag förstår att många beundrar Finland av de anledningar du nämnde! 🙂 Samtidigt känns det som att många finnar mår väldigt dåligt (inte minst av självmordstalen att döma) men inte ”förstår” att deras situation är något klaga på för att de har liksom vant sig vid att må dåligt.
Lidande och plåga anses vara en del av livet i Finland vilket jag inte ser som något helt positivt. Om jag som barn tordes nämna att jag mådde dåligt i skolan fick jag frågan om jag trodde att min farfar och morfar hade mått bra av att kriga mot Sovjet, och hur jag trodde att det hade gått för Finland om de äldre generationerna hade känt efter om de mådde bra eller inte när de trots matbrist och hunger slet för att bygga upp landet igen. Jag mår otroligt mycket bättre i Sverige där jag ”får” klaga på i finnarnas ögon så kallade lyxproblem som avslag på LSS-insatser och uteblivet särskilt pedagogiskt stöd på högskolan.
Även om jag ibland klagar på Sverige i syfte att förbättra autisternas situation är jag otroligt glad över att bo här för jag kan inte tänka mig att jag som autist skulle kunna ha det bättre i något annat land (dock säger jag såklart absolut inte detta när jag föreläser för jag vill att vi ska få det ännu bättre!). När jag föreläste i norra Sverige precis vid gränsen till Finland hade många autister på den finska sidan gränsen folkbokfört sig i Sverige fick jag höra. Detta eftersom de fick betydligt bättre stöd från bland annat Arbetsförmedlingen och fler stödinsatser här än vad de skulle fått i Finland.
Jag tror att jag numera har en bra mix mellan det finska och det svenska. Jag har blivit mer svensk i bemärkelsen att jag numera klagar betydligt mer än vad jag någonsin gjorde i Finland trots att jag har det många gånger bättre här! Samtidigt har jag det finska kvar inom mig på många sätt i och med att jag upplever att jag har betydligt lägre förväntningar på livet än vad många svenskar har. När jag var gift med min exman var vi båda fattiga, och därför blev vi överlyckliga när vi fick bli inneboende hos en man i dennes 2:a i Rinkeby. Denna man sov i vardagsrummet och jag och min dåvarande man sov i sovrummet, och jag var otroligt glad och lycklig över att vi hade fått tak över huvudet! Tack vare arrangemanget hade vi otroligt låga boendekostnader.
Många svenskar undrade däremot hur vi som gift par kunde bo inneboende hos en annan person i ett litet sovrum istället för att bo ensamma (och detta dessutom i Rinkeby!) och om det inte var jobbigt att lägenheten bara var en 2:a när vi var 3 personer som bodde i den. För mig var det oförståeligt att någon skulle kunna må dåligt i vår situation, och man får rätta munnen efter matsäcken har jag lärt mig i Finland. Att flytta till en 1:a istället för att bo inneboende såg vi som onödig lyx med tanke på vår ekonomiska situation.
Av ovanstående att döma är min gissning att många svenska autister mår dåligt av sin ekonomiska situation om de har aktivitets- eller sjukersättning eftersom många av dem inte är intresserade av att rätta munnen efter matsäcken på det sätt som jag och min dåvarande man gjorde utan svenskar vill oftast åtminstone bo i en 1:a och absolut inte bli inneboende och tvingas dela kök och badrum med en främling. Många av oss finnar är istället nöjda med det vi får och är villiga att rätta munnen efter matsäcken. Jag tycker t o m att aktivitets- och sjukersättning är rätt mycket pengar, men jag förstår ju att någon som förväntar sig att ha råd med en 1:a kan tycka annorlunda. Sedan är alla finnar och svenskar givetvis olika, och jag är säker på att det även finns svenskar som tänker som jag! Så nu generaliserar jag grovt 🙂
Tack för boktipset! Jag har faktiskt väldigt dålig koll på kända finnar (och även kända svenskar för den delen 🙂
Spännande att få ta del av dina erfarenheter av hur det är i Finland!
Visst myntet har två sidor och det är lätt att romantisera något. Jag har inte helhetsbilden men det är bra att du kan gå in och måla med större penseldrag.🙂
Är finnar lika stora individualister som svenskar är? Förlitar ni er lika mycket på staten?
Jag tycker att finnar är rätt stora individualister då det anses viktigt att man är självständig och inte är beroende av sina familjemedlemmar. Jämfört med många andra länder förlitar sig finnarna mycket på staten tycker jag. Däremot har jag en känsla av att svenskarna förlitar sig ännu mer på staten än vad finnarna gör och exempelvis förväntar sig i högre grad att kunna behålla samma levnadsstandard som pensionär som de hade i arbetsför ålder även om de inte skulle pensionssparat. Men det är såklart svårt att veta i vilken grad min känsla motsvarar verkligheten för alla finnar och svenskar är givetvis olika!