Autism och inaktivitet, inte alltid källa till oro

Trots att faran med smittspridningen långt ifrån har blåst över verkar stockholmarna ha tröttnat på restriktionerna. Det var många stockholmare som var ute och festade i lördags natt. Risken för att bli smittad i Covid-19 och att råka sprida vidare smittan till vårdpersonalen och riskgrupper är precis lika stor nu som den var för en månad sedan och Folkhälsomyndigheten uppmanar fortfarande till social distansering, inte minst för riskgruppernas och vårdpersonalens skull. Men ändå var det alltså många som trotsade uppmaningarna.

Försöker förstå

Jag försöker förstå vad det är som gör att vissa har så svårt för att följa myndigheternas uppmaningar endast under en mycket begränsad period. Rekommendationerna är ju liksom för allas bästa och man kan faktiskt rädda livet på någon genom att hålla sig i karantän! Varför kan inte dessa personer låta bli att gå ut? Varför kan inte folk avstå från att bjuda hem vänner? Vännen kan ju vara på väg att bli sjuk och råka smitta en vårdanställd i kollektivtrafiken på hemvägen! Tänk om ens agerande gör att smittan tar sig till ännu fler äldreboenden?

Uttråkning en möjlig förklaring

En möjlig förklaring till dessa personers handlande är egoism, en annan är uttråkning. Även om många säkert är egoister, tror jag faktiskt på allvar att vissa kan vara så uttråkade av isoleringen att de mår dåligt av att sitta hemma och därför inte förmår annat än att bryta den, antingen genom att bjuda hem folk eller genom att själva gå ut. Eftersom det är otroligt många människor som är ute och ränner vill jag gärna tro att inte alla dessa stockholmare är fullständiga egoister utan endast ostimulerade och därför mår psykiskt dåligt.

Har mycket stimulans

När autism kan ta sig olika uttryck hos olika individer, gör min autism det totalt omöjligt för mig att bli ostimulerad. Mellan gångerna jag har boendestöd måste jag stimulera min hjärna genom att klura ut hur jag ska undvika totalt kaos i min lägenhet fram till nästa boendestödtillfälle utan att bli fullständigt utmattad. Sedan måste jag ju även utföra andra vardagliga måsten som duscha, diska, tvätta och handla mat. Här får jag så mycket stimulans att det räcker och blir över!

Tycker att situationen är tråkig

Eftersom jag ständigt känner mig överstimulerad, behöver jag absolut inte mer stimulans och aktivitet i min vardag. När jag får frågan hur jag mår nu när jag blivit korttidspermitterad och inte ens kan ta mig till min kille p.g.a. Covid-19 så svarar jag att jag självklart saknar min kille och att jag tycker att det är tråkigt att föreläsningarna blivit inställda. Jag tycker inte så för att jag skulle behöva aktivitet, däremot tycker jag att det är en ekonomisk förlust för Misa Kompetens och sedan tycker jag såklart att det är viktigt att kunskap om autism sprids.

Skulle kunna leva så här länge till

Men även om jag tycker att det är tråkigt, mår jag inte psykiskt dåligt av situationen. Jag skulle kunna leva med coronarestriktionerna i flera år utan några som helst problem! Det vill säga bara ta mig till matbutiken vid 1-2 tillfällen i veckan och annars hålla mig hemma. Jag upplever att jag har fullgod livskvalitet även med restriktionerna, och jag vet att jag skulle känna på samma sätt även om restriktionerna mot förmodan skulle bli mycket långvariga. Inte en enda gång har jag känt: ”Åh, jag längtar verkligen till den dagen då restriktionerna lyfts.”

Behöver inte finnas fog för oro

Du som oroar dig för en närstående med Aspergers syndrom eller autism som du upplever som inaktiv ska känna till att det inte behöver finnas fog för din oro. Trots att du själv kanske börjar klättra i väggarna av coronarestriktionerna till den grad att du känner dig tvingad att bryta karantänen behöver inte din närstående nödvändigtvis känna på samma sätt. Din närstående kan mycket väl föredra att ta det mycket lugnt oavsett corona eller ej.

Uttrycker din närstående däremot frustration över att vara ostimulerad, sysslolös och ensam ska du naturligtvis stödja personen i att skapa sig en meningsfull vardag. Men försäkrar personen dig om att allt är bra och säger sig vara glad och lycklig, ska du absolut inte försöka tjata personen till aktivitet. Hen kanske har hur mycket stimulering och utmaningar som helst i sin vardag med disk, tvätt och specialintressen. Att leva med autism kan vara en utmaning i sig varför en autist kan behöva färre aktiviteter, inte fler!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.