Autism enligt den sociala modellen

Förra veckan redogjorde jag för den medicinska modellen på funktionsnedsättning, och idag är det dags att skriva om den sociala modellen! Som sagt går den medicinska modellen ut på synsättet att en funktionsnedsättning utgör en brist hos individen som helst ska elimineras, behandlas eller tränas bort medan den sociala modellen lägger fokus på bristerna i samhället.

Uppstod på 1960-talet

Den sociala modellen på funktionsnedsättning uppstod på 1960-talets Storbritannien som protest mot den medicinska modellen. Anhängarna av den sociala modellen menar att den funktionsnedsatte individens problem beror på ekonomiska, fysiska och sociala barriärer i samhället. Att människor med funktionsnedsättning inte har tillträde till alla samhällsarenor anses vara ett problem.

Samhället anses bära skulden

Eftersom den sociala modellen fokuserar på bristerna i samhället är det samhället och andra människor istället för den enskilda individen som anses vara i behov av korrigering. Funktionshindret påstås vara ett resultat av det förtryck som vi med funktionsnedsättning utsätts för i samhället. Med andra ord står synsättet i rak kontrast mot den medicinska modellen där den funktionsnedsatte individen anses bära ”skulden” till sina tillkortakommanden.

Överensstämmer med modellen

Om vi autister stöter på yrkesverksamma som utgår från den sociala modellen får vi höra saker som att vi har rätt att vara som vi är, att vi ska kämpa för våra rättigheter och att vi inte måste utsätta oss för saker mot vår vilja om det får oss att må dåligt. Psykologen som jag träffade på habiliteringen förklarade för mig att jag inte måste lära mig att bli en neurotypiker och att det är helt okej att jag har boendestöd. Hon fick mig att förstå att problemet sällan låg i min autism utan på min omgivning. Detta är ett synsätt som överensstämmer med idéerna i den sociala modellen!

Är inget problem för mig

Biståndsbedömarna utgår däremot ofta från den medicinska modellen eftersom de anser att målet med boendestödet ska vara ”självständighet”, allra helst avsaknad av en funktionsnedsättning om det går. Men faktum är att det inte är ett problem för mig att vara ”osjälvständig” (läs: beroende av boendestöd) så länge samhället och andra människor inte gör det till ett problem! Om andra människor däremot ifrågasätter mitt boendestöd och bristande självständighet försvåras mitt liv betydligt av det dåliga bemötandet. Och om samhället tvingar mig till självständighet blir jag utmattad vilket ytterligare sänker min livskvalitet.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Skolan skapar barriärer

På motsvarande sätt kan vissa intryckskänsliga elever med autism stöta på stort motstånd i skolan om de vill bära keps i klassrummet. I sammanhanget kan autistens största problem vara kritik och förbud mot att bära keps i klassrummet, det vill säga att andra människor gör problem av saker som inte skulle vara ett problem för autisten om kepsanvändningen skulle vara tillåten. Samhällets brist i detta fall består av avsaknad av tolerans mot kepsar inomhus.

Smärtan är det största problemet

Enligt min erfarenhet ställer sig de flesta människor med sjukdomar och funktionsnedsättningar positiva till den sociala modellen, dock finns det vissa undantag. Exempelvis kan vissa med mycket svår smärtproblematik bli provocerade av synsättet att rätt bemötande, tolerans och tillgänglighet skulle eliminera problemet (läs: smärtan). I detta fall kan smärtan vara det största problemet för individen, inte bristande tillgänglighet!

Vissa autister lider av sina svårigheter

Ett annat exempel på människor som ibland har problem med den sociala modellen är de autister som upplever att deras autism orsakar livskvalitetssänkande svårigheter oavsett hur tillgänglig deras omgivning är. Exempelvis har vissa autister svårt att sätta sig in i andra människors känslor och hamna ofta i konflikter på grund av mentaliseringssvårigheter. Förut var jag av uppfattningen att dessa typer av problem aldrig berodde på mentaliseringssvårigheter hos autisten utan enbart på det faktum att autister och neurotypiker har svårt att förstå varandra på grund av att vi fungerar olika. Jag resonerade att om autisten enbart skulle umgås med andra autister så skulle problemet försvinna.

De flesta är positiva till modellen

Men nu vet jag att det finns många autister som har lika stora svårigheter att förstå andra autister som de har svårt att förstå neurotypiker. Jag har full förståelse för att dessa autister kan känna sig provocerade av att stöta på anhängare av den sociala modellen som hävdar att alla autismspecifika svårigheter har skapats av samhället. Vissa autister har ett behov av att ”sörja” sin funktionsnedsättning och önska att det fanns medicin som fick dem att snabbt kunna förstå andra människor. Men som sagt ställer sig de allra flesta autister enligt min erfarenhet mycket positiva till den sociala modellen!

Den miljörelativa modellen

Avslutningsvis vill jag nämna den miljörelativa modellen som ibland anses ha vissa saker gemensamt med den sociala modellen, dock bör modellerna inte förväxlas med varandra. Enligt den miljörelativa modellen utgör ett funktionshinder den begränsning som uppstår för individen i mötet med omgivningen. Det miljörelativa synsättet beaktar alltså både personens funktionsnedsättning och omgivningsfaktorer. Exempelvis kan man säga att jag alltid har autism, men i vissa situationer har jag ett stort funktionshinder och i andra situationer är funktionshindret borta trots att min autism hela tiden finns kvar. Allt beror på vilken situation jag befinner mig i!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.