Eftersom jag i likhet med många andra personer med Aspergers syndrom tänker bokstavligt och har andra gränser än andra, är det svårt för mig att veta var jag borde dra gränsen i olika situationer. När jag var yngre, blev jag exempelvis arg på människor som dök upp kl 16:04 när vi hade bestämt att vi skulle ses kl 16:00.
I mina ögon respekterade dessa människor inte min tid när de alltid dök upp försenade. När jag fick höra att jag var oflexibel och vägrade anpassa mig, förstod jag ingenting. Varför sa man att man skulle träffas kl 16:00 om man inte dök upp då? När man hade bokat tid hos läkare och arbetsintervju var det ju viktigt att hålla tider, så varför skulle inte samma regler gälla när man träffade vänner?
När jag började förstå att jag borde börja anpassa mig, bestämde jag mig för att bli mer flexibel. Jag förstod fortfarande inte hur 16:05 eller 16:10 kunde betyda 16:00 och varför jag inte borde bli arg om någon dök upp försenad, men jag accepterade regeln utan att ifrågasätta. Och idag är det absolut inga problem för mig om någon inte kommer i tid varje gång.
Men när jag hade börjat förstå att det är jag som borde bli mer flexibel, fick jag i början nya problem som jag inte visste hur jag skulle lösa. Eftersom jag hade lärt mig att klockan 16:05 eller 16:10 kunde betyda klockan 16, kunde också 16:45 betyda 16? Och hur var det med klockan 17? Var gick den magiska gränsen för hur länge som ansågs vara lämpligt att vänta på en försenad vän?
En gång hände det att jag väntade tålmodigt på en försenad vän ute på stan i 1,5 timme utan att säga något. När jag berättade om det för andra människor, frågade de mig varför jag inte stack eller skällde ut henne, och då blev jag förvånad. Hade de inte sagt till mig tidigare att jag borde bli mer flexibel när det gällde tider? Om de tyckte att jag borde vänta på en försenad vän 5-10 minuter utan att klaga, varför tyckte de plötsligt att jag borde klaga när jag hade väntat i 1,5 timme? På den tiden förstod jag inte sådana här saker.
Idag har jag förstått att smärtgränsen för de flesta mäniskor går vid ungefär 15 minuter, men jag vet fortfarande inte alltid i vilka situationer omgivningen tycker att jag borde vara flexibel. Nu vet jag genom erfarenhet att jag anses vara oflexibel om jag blir arg på en vän som kommer 3 minuter försenad, men borde jag bli arg på en granne som stjäl min tvättid eller inte? Är jag oflexibel om jag stoppar grannens maskin när hen tagit min tvättid istället för att vänta på 30 minuter tills maskinen tvättat klart? Var går gränsen exakt?
Jag förstår naturligtvis att gränsen är olika för olika människor och att man borde gå efter sin egen känsla, men eftersom vi som har Aspergers syndrom ofta skylls för att vara oflexibla, har jag försökt förstå hur andra människor fungerar och ser på flexibilitet.
13 svar på ”Att veta var man ska dra gränsen”
finns många som ändå är flexibla jag är en som är det sen ja alla ahr olika gränser men att veta vart den går är en annan sak ju 🙂 ok om man traskar över den ja då kan man ju diskutera det med sin motpart och visa varann hänsyn omtanke och fråga om man ska vara flexibel 5 till ett möte med någon hit eller dit är inte så farligt ju sen händer det väl att man blir fördröjd och får förhinder och inte dyker upp alls 🙂
Ja precis, och för mig har det alltid varit svårt att veta var gränsen går. De flesta människor tycker att det är rimligt att vänta på någon i 5-10 minuter, men däremot tycker de flesta att det är orimligt att låta någon vänta i en och en halv timme om man inte meddelat att man blir försenad. Jag har ofta undrat var gränsen går exakt.
1 till en 1½ timme är lite väl över gränsen ja det håller jag med om om man inte meddelat i förväg eller så tidigt som möjligt i efterhand gränsen är nog helt olika för oss alla beroende på hur pass flexibel man är som person och det har nog också att göra med vad som ska ske tex ett viktigt möte eller så eller bara en träff med en kompis 🙂
Jag kan absolut förstå om det händer något oväntat och någon kommer 1,5 timme försenad. Men det är snällt att meddela vad som har hänt och vilken tid ungefär man beräknas komma så att den som väntar på den försenade personen vet. Jag har som sagt blivit mycket mer flexibel idag när det gäller tider just för att jag har fått förståelse för att andra människor kan ha svårt att hålla tider precis på samma sätt som jag har svårt att t ex hålla ordning hemma.
Det där med gränser tycker jag är jättesvårt. Har boendestöd som kommer bestämda tider, och en del kommer 15 min för tidigt utan att de tycker det är konstigt.
En gång var det en från boendestöd som först ringde 25 min efter avtalad tid och sa att hon sett fel på klockan, och undrade samtidigt varför jag inte ringt henne och undrat var hon var. Jag satt och väntade 🙂
En annan, som har ansvar för lägenheten kommer till mig en gång i veckan, hon brukar däremot alltid komma 20-45 min sen.
Så jag håller med, var går gränsen egentligen?
Ja exakt, det är riktigt svårt! Mina boendestödjare kommer också ibland försent eller för tidigt, men jag känner dem väl plus att de kommer hem till mig så jag kan hitta på saker hemma under tiden jag väntar på dem. Eftersom jag är medveten om att de kan komma lite olika tider, är det inte så farligt för mig (men jag förstår absolut att du tycker att det är jobbigt om dina boendestödjare kommer på fel tider). Däremot kan jag få panik om någon vikarie kommer för tidigt eller försent för jag känner inte vikarierna lika väl, och då blir det mer som ett stresmoment. Men som tur är har jag nästan aldrig vikarier.
Jag förstår verkligen hur du tänker! Var går gränsen? Jag tycker att du borde kräva av dina boendestödjare att de håller tider om du tycker att det är jobbigt att inte veta när de kommer, men jag förstår om du har svårt att säga ifrån. Några gånger har jag haft vikarier som velat sluta tidigare trots att jag behövt hjälp med saker. Jag har alltid haft svårt att säga ifrån så jag har låtit dem gå, men däremot har jag alltid meddelat företaget efteråt att jag varit missnöjd och att jag vill ha en annan person i fortsättningen.
Jag har väldigt svårt för att bli avbruten i aktiviteter, vilket gör att även fast jag ju är hemma och någon ska komma hem till mig så avslutar jag alla aktiviteter i god tid och sedan sitter jag och väntar för att öppna dörren sedan när besök kommer.
Mitt boendestöd går ofta tidigare än bestämt. Jag är inte så bra på att ”komma på” saker som behöver göras även fast det finns massor som måste göras.
Och ofta vikarier..
Men så är boendestöd kommunalt här också, och ingen LOV än på ett tag heller verkar det som. Inte inom boendestöd iallafall.
Ibland vill jag hoppa in i deras verksamhet och styra upp lite, eller iallafall se den från deras ögon så jag förstår varför det blir så rörigt ibland. 🙂
Nu vet jag inte hur boendestödet fungerar i din hemkommun, men jag tycker att det är helt oacceptabelt om dina boendestödjare går hem tidigare än bestämt om det är så att du har blivit beviljad ett visst antal boendestödtimmar i veckan. Det ingår oftast i vår problematik att vi inte vet vad som ska göras! Jag visste t ex inte förut att speglar borde rengöras ibland, så om mina boendestödjare inte hade talat om det för mig att det behöver göras utan bara gått hem, hade det aldrig blivit gjort. Så som du har det låter jobbigt! Det verkar som att det ibland saknas rätt kunskap, och ibland bryr de sig inte.
Jag skulle bli rosenrasande inombords om någon gått över min tvättid. MEN, jag säger men, skulle jag inte visa det. Folk tenderar att bli rädda om man visar starka känslor, vilket kan innebära att situationen eskalerar till våld från någon av parterna. Inte bra.
Skulle svarat genom att se irriterad och besvärad ut bredvid tvättmaskinen. Kanske skulle tvättaren be om ursäkt. Då skulle jag svara ”MMMMM!” och inget mer. MMM:et skulle sända ut signaler som kan utläsas ”DU HAR GJORT SÅ JÄVLA FEL” till övertidstvättaren. En neurotypisk person skulle förstå signalerna i 10 av 10 fall. Och det är ett rimligt ”straff” enligt mig.
Att stänga av eller kasta ut tvätten? Nej, det skulle jag inte. Det skulle också riskera att eskalera affekter hos motparken. Ingen vill väl råka hamna i slagsmål med sina grannar?
Du har helt rätt i att folk brukar bli rädda för starka känslor, speciellt här i Sverige! När jag bodde i Algeriet, märkte jag att folk där kunde skrika på varandra mer och visa sin ilska utan att någon brydde sig nämnvärt. Men många svenskar är däremot rädda för konflikter. Jag brukar själv undvika konflikter om det går, men i tvättstugan brukar jag tyvärr hamna i konflikter då och då.
Vad intressant att du förklarade det här med miner och kroppsspråk och att en neurotypiker skulle förstå signalerna. Jag har jättesvårt med kroppsspråk och kan inte visa med hjälp av kroppsspråket om jag är arg, därför måste jag säga som det är om jag vill att mitt budskap ska nå fram. När jag var yngre, kunde jag skälla ut andra människor när jag var arg, men nuförtiden vet jag om att man inte kan skälla ut människor hur som helst, så idag blir jag sällan arg på människor som inte tillhör min närmaste familj.
Sätt upp en lapp i tvättstugan: Lär er passa tvätttider era jävla neurotypiker! Mvh, Aspergaren
Haha, en sådan lapp skulle vara roligt att sätta upp! Skulle vara roligt att se grannarnas miner 😀
Tillägg till ovanstående. Jag tycker INTE du gör något fel alls. Bara det att jag inte vill riskera något.