När jag växte upp, visste jag inte att jag har Aspergers syndrom. Min omgivning tog för givet att jag var som alla andra, och därför fick jag lika höga krav på mig som vilket annat barn som helst. Däremot hade jag ända sedan sex års åldern misstänkt att jag var annorlunda. Jag var nästan helt säker på att det jag kände var på riktigt, men att misstänka är inte samma som att veta.
Dessa misstankar hos mig växte i takt med att jag blev äldre, och många frågor väcktes hos mig. Varför hade jag så starka intressen som var så intensiva att jag nästan helt levde i min egen värld och inte hade kunskap om någonting annat? Varför visste jag inte vem Madonna var och vilka kläder som var moderiktiga? Varför hade jag stora svårigheter i att lära mig vissa skolämnen samtidigt som jag redan i tre års åldern hade lärt mig läsa, skriva och räkna? Varför hade jag ingen koll på vad mina klasskamrater pratade om på rasterna, varför orkade jag aldrig lyssna på deras prat och varför förstod jag inte ironi? Varför hade jag alltid känt mig utanför, haft helt andra intressen än andra och känt att jag var född på fel planet?
Men när jag tog upp min oro om mitt annorlundaskap med vuxna, viftade de flesta bara bort det. ”Äsch, du är precis som alla andra. Alla tonåringar känner sig vilsna och utanför och inbillar sig att alla andra är så himla normala. De flesta känner att de är födda på fel planet, sånt hör till tonåren. Det har med bristande självförtroende att göra”, fick jag till svar.
Jag kände mig förvirrad. Inom mig kände jag att jag faktiskt var annorlunda på riktigt, men tänk om vuxna ändå hade rätt? Tänk om det verkligen stämde att alla andra tonåringar skilde sig från normen lika mycket som jag och mitt dåliga självförtroende hade fått mig att inbilla mig att mina egenheter var någonting att haka upp sig på? Visst, jag kanske inte visste vem Madonna var och förstod oftast inte vad andra pratade om, men tänk om andra också hade lika stora svårigheter inom andra områden utan att jag hade lagt märke till det? På något sätt kändes det som att mitt annorlundaskap inte bara var min inbillning, men tänk om det ändå var det?
När jag i 24 års åldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, fick jag läkarens bekräftelse på att jag faktiskt var annorlunda på riktigt. Då kände jag en enorm lättnad. Jag var alltså inte galen och inbillade mig inte saker som inte stämde, utan det jag alltid hade känt hade varit på riktigt! Nu visste jag att jag kunde lita på mina egna känslor. Och nu kunde jag äntligen börja bejaka detta annorlundaskap som omgivningen alltid hade nekat.
28 svar på ”Att misstänka att man är annorlunda vs. att veta det”
Undrar hur jag märker i fall min dotter har ärvt min ab
Hej Fredrik!
Förmodligen kan du märka det i dotterns beteende, hur fungerar hon i grupp? Har hon svårigheter som är typiska för Aspergers syndrom? Här är det viktigt att komma ihåg att många flickor är duktiga på att skådespela och härma omgivningen, så det är inte alltid Asperger-dragen märks tydligt för utomstående. Men det är vanligt att många kvinnor med Asperger lider av ångest och depressioner eftersom de känner sig annorlunda och utanför.
Om du misstänker att din dotter har Aspergers syndrom, kan du diskutera dina misstankar med vården så kan de remittera henne till en utredning.
Usch, jag vet hur det känns att misstänka men inte veta. Jag funderade ständigt på vad det var ”för fel” på mig. Min mamma anade också till och från att det var någonting, men andra vuxna såg mig nog mer som särbegåvad och allmänt ojämn i utvecklingen. Jag var tidigt utvecklad inom vissa områden (verbalt, känslomässigt) och sent utvecklad inom andra (socialt, motoriskt, logiskt) men jag tror aldrig att någon riktigt förstod hur stora problem den här ojämnheten faktiskt orsakade och hur mycket jag led av den.
Även jag kände en lättnad av att inte vara galen eller inbilla mig när jag fick mina diagnoser. Äntligen fick jag veta ATT jag var annorlunda och VARFÖR jag var det! 🙂
Det där som du berättar känner jag igen, med skillnaden att min mamma aldrig anade att det var något med mig. Hon har alltid haft inställningen att man bör acceptera att människor är olika och kan olika saker och att det inte är konstigt att nån t ex inte kan rita eller sy. En jättefin inställning, men det som hon inte förstod/förstår är att de allra flesta människor tyvärr inte är lika öppna som hon och att vi som fungerar annorlunda faktiskt ofta lider av vårt annorlundaskap!
Jag förstår verkligen att du också var lättad över att få dina diagnoser! Då får man bekräftelse på att man faktiskt ÄR annorlunda och att det är okej 🙂
Ja usch ja, det där ovetandet är en riktig pina.
Jag har alltid setts som så pass smart och intelligent att folk alltid tagit för givet att jag bara varit lat eller ointresserad när jag inte klarat av vissa saker. Det gjorde såklart att jag mådde jättedåligt, eftersom jag stressade som en galning i skolan men ändå inte lyckades prestera.
Jag kan fortfarande känna mig arg på skolpersonal och annat, som helt utan vidare tog för givet att jag var lat och inte ville lära mig, när jag faktiskt inte kunde. Men samtidigt vet jag ju att det troligtvis är väldigt svårt att se på någon annan att de har nedsatt förmåga.
Just nu är jag mitt uppe i en aspergerutredning och jag både tror och hoppas att det ska leda till en diagnos, för det skulle förklara så mycket och hjälpa mig att gå vidare med livet.
Usch, vad jobbigt! Förstår att du mådde jättedåligt, det gjorde jag också under min skoltid 🙁 På den tiden önskade jag ibland att jag inte hade lärt mig att läsa, skriva och räkna tidigt och att jag hade varit mindre duktig på språk (även om jag samtidigt var stolt över det jag kunde) för då hade omgivningen kanske inte ställt lika höga krav på mig. Ibland önskade jag att jag hade varit utvecklingsstörd så att ingen skulle kräva av mig att kunna saker jag inte kunde!
Mina lärare trodde också att jag var lat och inte försökte tillräckligt. Men det är som du skriver att det förmodligen är svårt för utomstående att se på en att man faktiskt har vissa svårigheter, speciellt om omgivningen saknar kunskap om NPF-diagnoser.
Jag hoppas för din skull att du får en diagnos! Men även om dina svårigheter inte skulle räcka till för en diagnos, så glöm aldrig att du duger som du är! Vissa människor uppfyller bara vissa kriterier av Aspergers syndrom utan att få diagnosen, men de kan faktiskt också ha svårigheter inom vissa områden. Om man verkligen har försökt klara vissa saker utan att lyckas, är man inte lat oavsett om man får en diagnos eller ej!
Jag fick också diagnos som vuxen. Var mobbad som barn. Ständigt. Tog på mig skulden. När jag äntligen fick diagnos för fyra år sedan förstod jag varför jag blev ett mobboffer! Kändes skönt att få en förklaring.
Usch, vad jobbigt! Jag var också mobbad och tog på mig skulden, så jag vet hur det känns 🙁 Och jag tror att många som fått diagnosen som vuxna känner igen det där. Precis som du skriver, känns det otroligt skönt att få en förklaring.
vad bra iallafall men många som inte har eller får diagnos känner sig nog väldigt annorlunda och utanför och lever i sin egna lilla värld dom flesta Aspergare har sin egna lilla värld där dom styr allt någonstans man så att säga flyr till en låtsats verklighet när dte blir för mycket för jobbigt runt omkring en där man stänger av allt att sen få diagnosen underlättar en hel del också 🙂
Ja, jag kände mig verkligen annorlunda och utanför innan jag fick min diagnos! Iofs så känner jag mig annorlunda nu också, fast skillnaden är att det idag känns som en positiv känsla 🙂 Förut var det bara jobbigt!
Ja det är inte lätt att ständigt känna sig annorlunda och gå sina egna vägar i motvind. Jag är 47 år och är lyckligt lottad med fem barn i åldrarna 25, 24, 12, 9 och 7 år. Min äldste son fick diagnosen ADD för 17 år sedan och min näst yngste son fick diagnosen Autistiskt syndrom för 2 år sedan. I samband med detta gick jag in i väggen och vägen tillbaka har varit mycket tuff. Nu står vi inför att mittenkillen i skaran ska starta en utredning och det blir tydligare och tydligare för mig att allt som jag skyllt på taskiga förutsättningar när jag växte upp helt enkelt förmoligen snarare beror på en underliggande ADHD för min del. Jag har haft ett rent helvete under hela min skolgång med mobbing. Bristande självkänsla. Svårt att sitta stilla och kunde absolut inte vara tyst, koncentrera mig och vänta på min tur. Har alltid känt att jag är tvärs emot alla andra. Gått mina egna vägar och har svårt att inordna mig i alla samhällets hierarkier och normer. Nu står jag inför faktumet att jag också borde göra en utredning men är jag beredd att se sanningen i vitögat?
Vad tråkigt att höra att du också hade det riktigt jobbigt under hela din skolgång! 🙁 Jag vet inte hur du skulle känna inför en eventuell diagnos, men många vuxna upplever det som en lättnad. Om det skulle vara så att du får en diagnos, får du inte glömma att du fortfarande är samma person med eller utan diagnos! Skillnaden är bara att diagnosen ger dig en bekräftelse på papper på att du fungerar annorlunda än majoritetsnormen.
Jag håller med om att det till viss del var skönt att få en diagnos och förklaring till varför man fungerar på det sättet man gör. Samtidigt innebar AS-diagnosen en sorg eftersom det inte är något som går att bli av med, svårigheterna följer med hela livet även fast det förstås går att lära sig hantera dem på olika sätt. Det kändes väldigt stort och dramatiskt för mig att få diagnosen, men det kan nog mycket ha att göra med att det bara fokuserades på mina problem och inte på mina styrkor när utredarna delgav mig diagnosen :/ Jag har inte känt att diagnosen är något jag vill vara helt öppen med heller i och med de fördomar och den okunskap det finns kring asperger, särskilt kring tjejer med asperger. Då blir inte diagnosen till så stor hjälp. En del inom vården verkar också ha fördomar och tror att bara för att man har AS så är man på ett visst sätt och utgår ifrån att det ska bli ”missförstånd” när det i själva verket handlar om deras bemötande.
Jag håller med dig om att det tyvärr finns mycket okunskap inom vården. Jag vet att det fortfarande finns vårdpersonal inom psykiatrin som tror att svårigheterna bara beror på dålig uppfostran! Jag tycker att alla som jobbar inom vården borde ha mycket bra kunskap om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag brukar säga att om en Aspergare söker vård på ett ställe där det saknas kunskap, kan det vara samma sak som när en neurotypisk person går till tandläkare när h*n har ont i örat! Personalen måste ju kunna förstå patientens svårigheter, annars är det svårt att få rätt hjälp.
Jag upplevde egentligen ingen sorg i samband med diagnosen, jag var kanske chockad som högst i några minuter och tänkte ”vaddå, kommer jag vara så här resten av livet?” men sedan gick det över. Jag visste ju redan om att jag hade svårigheter, och därför var det skönt att få det bekräftat på papper. Jag förstår att du och många andra känner annorlunda, och jag tycker att det är synd att det fokuseras så mycket på svårigheter när man talar om Asperger. Trots att jag själv valt att vara öppen om min diagnos, förstår jag er som valt att inte berätta. För det finns ju, precis som du skriver, mycket fördomar ute i samhället.
Det där om att få höga krav på sig pga. att omgivning tror att man är som ”alla andra” känner jag igen mig i! Visst är det bra att de vuxna man tar upp sina funderingar om sitt annorlundaskap med inte ser på en som konstig eller sämre än andra, men en diagnos i tidig ålder kan förhoppningsvis ge förståelse, hjälp och stöd. Eftersom jag och min omgivning sett på mig som ”normal” har jag fått höga krav på mig och jämfört mig med andra vilket lett till att jag pressade mig vidare till universitetet efter gymnasiet eftersom jag skulle vara och göra som ”alla andra”. På universitetet blev det alldeles för mycket intryck och stress så det funkade inte alls.
Jag förstår vad du menar! Om man tror att man är normal, försöker man ju ofta klara det alla andra klarar av trots att man saknar förutsättningarna. Jag önskar att jag hade fått min diagnos tidigt. Men iofs så hjälper ju inte en tidig diagnos speciellt mycket om man inte får rätt hjälp. Diagnosen ska ju vara en väg till att få acceptans och förståelse i skolan, men det fungerar ju inte om skolpersonalen saknar kunskap.
Diagnosen ska ju vara en väg till att få acceptans och förståelse i skolan, men det fungerar ju inte om skolpersonalen saknar kunskap.
Nej. Det hjälper inte mycket att ha en diagnos om skolan, socialtjänsten och andra myndigheter saknar kunskap om diagnosen. Jag har tex ingen anvädning av min Asperger-diagnos i kontakten med socialtjänsten. Jag hade lika gärna kunnat ha en indianskrud med fjädrar på huvudet som ett läkarintyg i handen när jag diskuterar med mina socialsekreterare. Det är sak samma i socialtjänstens värld.
Vad jobbigt! Och det är precis så här det INTE borde vara. Diagnosen ska ju vara en förklaring till varför man har vissa svårigheter så att man får det stöd man behöver. Men tyvärr finns det socialsekreterare som saknar kunskap. Och vissa vill hjälpa men resurserna finns inte, trots att man vid behov har rätt till lagstadgad hjälp.
Jag önskar att jag vågade/orkade be om att få bli utredd. =(
Jag hoppas också att du vågar göra det någon gång för jag tyckte att det var skönt att få en diagnos! Du kanske kan be om att få en remiss nästa gång du träffar en läkare om du orkar/vågar.
Jag har ingen ”relation” med någon läkare, man får träffa en ny varje gång man besöker vc. Skulle jag be om en remiss och bli bemött med ett ”men du har nog inte det ¤av någon anledning¤” eller ”jag kan ju inte skriva en remiss bara sådär” eller vadsomhelst så skulle jag bli knäckt. =O
Jag förstår att det är jobbigt! Jag tycker själv att det är jobbigt just nu när jag kämpat med att få en remiss till en utredning för ME, och trots att jag fick brev för ett par månader sedan om att min remiss skulle hanteras inom en månad har det inte hänt något. Och jag tycker att det är jobbigt att själv ta kontakt, så jag har bara suttit hemma och hoppats på att det händer något. Så jag förstår verkligen dig!
Ett alternativ är att du skriver en egenremiss: http://www.svt.se/arga-doktorn/att-skriva-en-egenremiss
Jag hade ingen aning om att man kunde skriva egenremisser men det låter superbra! Om jag inte fått kallelse till en utredning för kroniskt trötthetssyndrom innan nyår kommer jag försöka skriva en egenremiss istället.
Jag är inte säker på att man kan göra det i alla landsting precis som det också står i artikeln. Ni får kontrollera om det går där just ni bor. I min värld väger en remiss som är skriven av en läkare tyngre än en remiss skriven av patienten själv men det kanske bara är i min värld det.
Du har rätt, en remiss skriven av en läkare borde definitivt väga tyngre. Jag kom på att jag troligen inte ens kan skicka en egenremiss för de vill förmodligen se mina provresultat som finns hos min läkare på vårdcentralen. Så jag får nog ändå gå tillbaka till vårdcentralen om inget händer snart!
Jag kom på att jag troligen inte ens kan skicka en egenremiss för de vill förmodligen se mina provresultat som finns hos min läkare på vårdcentralen.
Nja. Du kan ju skriva att de kan få fullmakt att hämta ut provresultaten eller be vårdcentralen skicka dig provresultaten och bifoga dem med egenremissen.
Det kan vara en idé! Får se om jag orkar skriva en egenremiss eller om jag väntar.