”Vad jobbigt det är att känna sig helt utanför i Sverige och att inte förstå sig på människornas tankesätt”, sa en utländsk bekant till mig en gång. Jag nickade förstående. Jag om någon förstod verkligen hur det kändes att känna sig utanför. Jag har ju levt med Aspergers syndrom i hela mitt liv, och därför vet jag hur det känns när man inte har något gemensamt med andra människor.
”Ja, och därför tänkte jag flytta tillbaka till mitt hemland efter att jag blivit klar med studierna i Sverige”, fortsatte han. ”Du vet säkert känslan att komma tillbaka till sitt eget folk. Till ett land där man blir förstådd och där man fungerar som andra människor”.
Men nej, den känslan kunde jag inte sätta mig in i. Visserligen har jag bott i fem olika länder, men aldrig någonsin har jag känt att människor skulle förstå mig bättre i mitt hemland Finland än i andra länder. Jag känner mig lika mycket som en utlänning överallt. Eftersom jag lever i en värld där neurotypiska människor dikterat normen, är det jag som får anpassa mig till många saker. På samma sätt får utlänningar anpassa sig när de flyttar till Sverige. Och det är ibland tufft.
I den stunden avundades jag min vän lite grann. Till skillnad från mig visste han om att det fanns ett land i den här världen där han hörde hemma.
Med detta sagt hade jag ändå inte velat byta bort mitt liv med hans. Eftersom jag tillhört en minoritetsgrupp ända sedan jag föddes, har jag lärt mig överlevnadsstrategier för hur jag ska klara mig. Och dessa strategier har underlättat för mig att leva i den här världen som i mina ögon ibland har konstiga, ologiska regler.
4 svar på ”Att känna sig som en utlänning överallt”
Bra liknelse! Jag har också tänkt så många gånger, att ha asperger är som att leva i ett annat land. Går det dock att säga om något av länderna du bott i har passat dig bättre än de andra? Jag har för mig att du i något inlägg eller kommentar skrev att det finns mer kunskap och förståelse kring asperger i Sverige än i Finland t.ex.
Kul att höra att du gillade liknelsen! 🙂
Bland alla länder jag bott i passar Sverige mig bäst, det är därför jag stannat i ert underbara land 🙂 Anledningen till att jag trivs i Sverige är att annorlundaskap är mer accepterat i Sverige än i Finland. Finländare är dessutom ganska tysta och lugna, och jag som pratar mycket och med hög röst passar bättre i Sverige där människor är lite mer sociala.
I Kanada och Algeriet däremot var människor lite för sociala för min smak. Det som jag gillar i Sverige är att trots att människor kan vara sociala och prata mycket, känns det inte som ett måste för mig att umgås med människor hela tiden. I Algeriet kändes det som ett tvång att umgås med andra människor jämt, äta tillsammans osv och i Kanada lägger de mycket vikt vid ytligt småprat. I Sverige är det helt okej att inte prata med sina grannar och att vara för sig själv, vilket passar mig bra för jag tycker om att isolera mig.
Men det här är bara min upplevelse av Sverige och svenskar. Någon annan skulle kanske ha en helt annan uppfattning.
Hej!
Jag tycker att jag jämt hamnar mellan stolarna var jag än befinner mej och med vilka typer av människor jag umgås med. Det jag menar är att jag känner mej som en utomjording som i alla situationer. Jag är inte tillräckligt ”normal” för att känna mej hemma. Dessutom är det svårt att få hjälp utefter mina behov.
När jag jämför men NP-världen känns det som jag inte blir förstdd där heller.
Hej Karin!
Jag förstår att det är jobbigt att hamna mellan stolarna. Många med Aspergers syndrom säger att de känner sig utanför överallt. Och ibland får de inte hjälp eftersom de är för ”normala” och LSS-handläggarna tror att de klarar sig utan hjälp, men däremot är deras svårigheter ändå så pass stora att de verkligen behöver hjälp. Det är just så det kan bli när man lever med en osynlig funktionsnedsättning, och många upplever att det är riktigt jobbigt 🙁